zeropounds

Fick en riktig dipp nu, vet inte riktigt varför. Alla hormoner, dåligt självförtroende och alla förändringar antar jag. 

Känner mig så himla ful och äcklig, med små utslag överallt. Ser ut som om jag nyss kommit ur puberteten. Alla förändringar med min kropp gör mig så osäker, och rädd. Tänk om han kommer lämna mig ändå, tröttna och hitta en snyggare tjej? För det har han ju defintivt på sin facebook, snyggare tjejer där. Eller om han har kontakt med gamla ex eller ragg som han gillade att knulla och tar tillbaka? Vem vet? Inte jag, jag vet inget.

 

Usch får dåligt samvete av sådana tankar också. Misstror min sambo som fan. Men hur kan man inte göra det? Han är så snygg, verkligen. Lång och vältränad, stora armar som fan, breda axlar..mmm. Och tjejer är tjejer, de kommer alltid vara bitches i mina ögon och hålla på med folk även om de har tjej. För sånt händer ju, och har hänt för många gånger.

Vill bara gråta. Jag tänker inte stå där ensam med en unge på halsen, älskad eller ej. 

Jag är rätt svår just nu, trött och grinig ofta och mår illa. Har inget kul att snacka om heller för jag har bara mitt jobb typ. Jobbar mycket och länge och sen hem och sover. Hur kul är det? 

 

Min första tanke i de här situationerna är att klä upp mig lite, sminka mig snyggt och fixa håret och kasta mig över honom när han kommer hem, så han får se vad han hade gått miste om ifall han hade stuckit. Återigen använt min kropp och  sex, det självdestruktiva sitter fortfarande i. Framhäva det jag kan och ser bra ut i. 

För ingen kan ju gilla mig för den jag är, mer än vän .Så är det ju. Killar sticker ju alltid, vänder ryggen eller går bakom ryggen. Det vet jag ju redan, så har det alltid varit. 

 

Men jag tänker ändå fullfölja det lite grann. Han är väl så pass bekväm att han inte längre snyggar till sig jämt för mig, så som man gjorde på dejtstadiet (vilket jag egentligen kan sakna från bådas håll). Men jag tycker sånt är skoj, så jag tänker röja upp här hemma och snygga till så gott det går med ryggen, duscha, raka, peela, skrubba, smörja och sminka mig. Man både ser och känner sig piggare då.Igång med lite bra musik som boostar självförtroendet, och sen i alla fall visa - både för mig och honom - att jag faktiskt kan vara awesome. 

 

"Det är  bara en fas" säger många, det är så normalt med sådana tankar och känslor vare sig man är gravid eller ej. Alla är tråkiga och glåmiga på vintern dessutom. Saknar bara att inte kunna gå runt i mina höga klackar som jag brukar, och i snygga kläder i sommar och framhäva det som brukar uppskattas mest på mig och min kropp, och få lite egoboost. Istället blir det ju mage som är i fokus och bekväma skor och kläder... men det får gå det med, finns i alla fall lite snygga grejor man kan satsa på. 

 

Vill inte känna mig så låg, vill vara glad och snygg och stråla. Det är så onödiga tankar (hoppas jag) för han visar uppskattning och är ingen sån som går bakom ryggen på folk egentligen. Han ser ut som en bad boy men beter sig som det motsatta. Jag antar att det bara bottnar i mitt dåliga självförtroende och det faktum att vi inte ses så mycket just nu eftersom båda jobbar mycket, och jag dessutom bara har ledigt varannan helg...Det blir så lite tid för oss, och lite tid för MIG liksom. Jag är en sådan som behöver mycket bekräftelse och en del uppmärksamhet för att känna mig säker. Men så är det kanske inte så konstigt, med åratal som präglats av ätstörningar, självhat, destruktivitet och killar som utnyttjat, vänt ryggen åt mig, gått bakom ryggen och slagits. Spottat och sparkat bort det sista unset av hopp om kärlek och mig själv. Som visat så tydligt vad jag är värd; lögner och slag, fysiska såväl som psykiska. En knytnäve hit, en fot dit, ett slagträ där och en knuff här. 

That's the way it is.