zeropounds

Vaknade för ungefär en halvtimme sen av min hosta och täppta näsa, och nu kan jag inte somna om. Kuul, klockan är liksom 3, jag behöver inte gå upp förrän halv 8. Visserligen är jag ledig idag, men jag tänkte plugga som vanligt. Ligger i sängen och ser på Vampire Diaries och väntar på att bli lite tröttare igen.
Fan vad jag önskar att jag såg ut som huvudrollen, Nina Dobrev. Lätt bättre än denna kroppen i alla fall.

Måste börja äta mindre.

Det enda bra med förkylningen är att jag inte kan känna någon smak, förlorar aptit och dessutom har jag en ursäkt  för att inte äta if wanted.

Blää... blir bara sjukare och sjukare, springer och snyter mig stup i kvarten, hostar och har knappt någon röst kvar nu.
Och så har jag en muntlig examination i eftermiddag, bra va? Haha, får väl se hur rösten håller. Valde att skippa lektionen imorse, då han ändå inte tar upp något utöver kurslitteratur eller sin powerpoint, och eftersom ví skulle haft 4 h håla innan examinationen. Stannar hellre hemma - eller ja, här hos älskling - och vilar upp mig till examinationen.
Jag tvingade mig själv att gå upp nu vid kvart i 11. Tror jag däckade runt halv tolv igår. Ändå är jag dödstrött, vill bara fortsätta sova. Men nej, jag kommer bara sova bort resten av dagen iså fall och jag kan inte missa skolan i eftermiddag. Satsar på att halvsova på tåget, ta buss till skolan istället för att gå och sen skynda mig till tåget så jag slipper vänta en timme på nästa.

Åh, btw nu har jag 2 motivationsfaktorer, nej 2 tillfällen då jag MÅSTE vara smal. I slutet av oktober ska jag på maskerad hos min vän från skolan, jag måste vara smal och snygg. Och definitivt till helgen efter, då min kusin ska firas med alla hans highclass, snobbiga vänner.

Smal, smal, smal. Försvinn fett!

Smått förkyld, en äckligt rinnande näsa, ångest och trötthet. I'm back.
Har varit hos min pojkvän sedan i lördags, idag åkte jag iväg till skolan imorse och åkte tillbaka hit sedan igen. And here I am. Myspys hela kvällarna, i helgen har jag ätit mycket godis och popcorn, men jag har unnat mig. Jag har mens, varit jävligt pms:ig och hoppig i humöret och bestämde mig faktiskt - i en ren pms attack, y'all know what I'm talking about sistahs  - att fuck ångest, jag får unna mig ibland och fuck vågen, min pojkvän älskar mig som jag är, killar tycker att jag ser bra ut (förmodligen bara för jag har lite stora bröst till min lilla kropp men anyway) och bara fuck allt som har med mig och min ätstörning att göra.
Det ångrade jag ju naturligtvis dagen efter och senare på kvällen när jag var mätt och mådde illa av godis, haha. Men jag tror inte jag gått upp något nämnvärt. Har ingen våg här, men jag känner med handen över magen och jag kan märka skillnad direkt i princip. Kändes ingen större skillnad så....

Men nu har jag smått ångest. Imorse när klockan ringde vaknade jag med ett ryck, vaknade så hastigt att jag hade hjärtklappning. Var trött, hade en konstig ångestkänsla men gick upp, sminkade mig och åkte iväg till skolan. Hade min lektion, gick iväg med min nyfunne lilla (bokstavligen talat lilla, hon är nog hälften så kort som jag är och jag är kort enligt många...) vän, satt och pluggade flera timmar. Fick ont i huvudet till sist och hon tyckte vi skulle gå och äta. Blev en bulle med 1 skiva skinka och 1 skiva ost... hade lite ångest men inte så mycket. Hade ju inte ätit något innan och äter inte mycket middag här heller. När vi sen gick till Barisa för en kopp nånting till henne och cola light till mig, när vi satt där och snackade och kedjerökte och snackade om fyllor sa jag att jag får mest snefyllor numera för jag äter alldeles för lite på dagen.
"Ja, det var lite därför jag tänkte du behövde äta innan när du hade huvudvärk, tänkte att jag drar med dig till cafeterian så du får något i dig så kanske din huvudvärk skulle försvinna", sa hon sen.
Fan alltså, du underbart goa, härliga och roliga människa, jag tycker om dig så mycket trots vi precis börjat bli vänner!
Så där har inte ens mina närmsta vänner sagt, inte ens de få som vet om att jag var ätstörd.
Hade sista lektionen, började få lite ångest igen, åkte hit och nu.... ångest.

Varför är jag så dålig? Varför är jag så ful, fet och äcklig? Fan vad jag saknar att leva på luft i princip, se siffror rasa, se skelett bli mer och mer synligt, märka hur kläder blir lösare och lösare, hur jeansen kasar neråt mer och mer.
Fan alltså. FAN! Vad sysslar jag med? Jag måste bli starkare igen!

Nuu har jag äntligen paus i pluggandet för att se lite Cityakuten höhö. ;) Idag ska jag plugga hela dagen, en liten paus senare i eftermiddag för att bege mig till stan också bara. Ska hem till pojken imorgon så det känns ändå skönt, kan plugga mycket idag och sen försöka slappna av till serien jag kollar på för tillfället ikväll. :) Ingen stress, ska andas djupt, och bara... plugga.
Min tumme kommer vara förstörd efter denna kursen, jag trycker den så hårt mot pennan när jag skriver så jag får riktigt ont efter ett tag.

Igår hämtade jag ut tabletterna jag beställt, LepXtreme, nån variant på Lepigen. Man blir nog allt lite piggare, har iofs druckit Pepsi Max nu också och eftersom jag inte dricket riktigt mycket sådant som förr känner jag hyfsat lätt av koffeinet i cola light, zero eller denna. :S Skumt ändå. Fast jag dricker ju inte kaffe heller så klart man är lite känslig.
Om de fungerar för viktminskningen vet jag inte, idag är första dagen jag testar dem. Får väl se imorgon. :)

Idag ska bli en bra dag på alla sätt och vis. Jag känner mig faktiskt på bra humör, ungefär som när vintern plötsligt tagit slut och våren satt igång med full fart. Vi får väl se hur länge det håller i sig dock.:)

Du är dålig.
Du är fet och du är äcklig och helt jävla värdelös.

Jag vill skära mig. Vill sååå gärna skära mig nu, eller skada mig åtminstone.

Imorse vaknade jag när klockan ringde, halv 6. Vaknade hastigt, brukar vakna till ordentligt då. Kroppen bara protesterade från första sekunden efter att jag slog upp ögonen. "Orkar inte, vill inte, låt mig sova!".
Så... idag är jag hemma från skolan. Mina kompisar har fått i uppdrag att säga till om något viktigt sägs om en inlämningsuppg. och annars är det inte svårare än att läsa i powerpoints och bok som vanligt för att veta vad som hände.
Jag är SÅ trött. Ställde om klockan till halv 8, stängde av alarmet när det var dags och vaknadep plötsligt kvart i 9. Somnade nog runt 10 igårkväll.
Är fortfarande så trött.... och hungrig! Ska göra lite soppa tror jag.

Vikten är samma idag som igår btw. FAN. Jag får panik, riktigt mycket ångest. FAN FAN FAN. Jag MÅSTE JU BLI SMAL FÖR I HELVETE!

Kommer undan smidigt med middag - mamma ska göra pannkakor som vanligt, det är pannkaksdag idag hos oss. Jag avskyr det, det är INTE mat, det är efterrätt, fullt av socker, mjölk  och stekta i för mycket fett. Så jag lagade wokgrönsaker nu.
333 g blir drygt 99 kcal. Plus typ 1-2 matskedar köttfärs, bara för att. 1 msk majs, 2 msk sweetsour sås (ca 30 kcal) och liten klick jordnötsmojs. Med min grova "just-in-case" överslagsräkning tar jag det som 200 kcal. Så jag ligger nog allt bra till idag! :) När de andra ska äta ska jag ner och plugga hos mig och slippa frestelsen.
Smalhet - give me. Sneaky sneaky.

Hemma! Fick inte jättemycket gjort i skolan imorse med min klasskompis, men det var trevligt åtminstone och vi lärde känna varandra lite bättre.
Till lunch hade jag egentligen bara tänkt köpa en reztart måltidsersättning på typ... 130 kcal sammanlagt, eller ett äpple kanske. Men så hade min vän glömt lunch och ville ut och äta. Så... det fick det bli. Fast jag kom smidigt undan med en grekisk sallad. Det är ju bara vanlig gurk-tomat-rödlöksallad och så fetaost. Det sistnämnda är ju lite värre men jämfört med en riktig måltid är det ju lugnt. Och jag blev määäätt åtminstone, hade energi till lektionen sen också.

Nu är jag hemma, ska snart börja plugga antar jag och känner långsamt hur ögonlocken bara trillar ner... vill sooova.
Ska lägga mig tidigt, få mycket med sömn, hoppas på att jag har gått ner i vikt imorgon och längta efter helg hela dagen imorgon.

Min våg säger att jag gått upp i vikt.
Mitt rationella jag säger att det är fan i mig omöjligt på det lilla jag åt igår.
Mitt ätstörda, ångestfyllda jag skriker högt av ångest och sliter mitt hår.
Fan.

Ska till skolan snart och plugga med en klasskompis. Lektionen vi har idag börjar inte förrän i eftermiddag så... gäsp. See ya later.

Har ätit 3 port. av den där soppan och det är fortfarande ytterligare ca 1 port kvar.
100 g av soppulvret är 340 kcal, hela påsen innehåller 54 g = ca 184 kcal allt som allt. Så det har blivit ca 45 kcal/port för min del, jag har väl inte haft 2,5 dl per portion som det står på påsen.
Anyway, ca 138 kcal in av soppan.
Cola zero och vatten.
1 näve chips typ (vet, dåligt! )
En liten bit av en för övrigt väldigt liten muffin också som mamma har bakat.
Det är väl... allt antar jag.

Det känns faktiskt ändå bra, för jag är mästaren av mästarna på att småäta ibland, speciellt dagarna innan jag ska ha mens som nu, haha!
Så, jag är nöjd. Planerar att äta lite av dagens middag, vad det nu än blir, och ev. spy upp också. Fast nä... det ska jag ju sluta göra helt och hållet. Fyy, skäms på mig som ens tänker på det!

Har inte kommit så jättelångt i pluggandet, man blir lite lätt distraherad av FB och sådana onödiga ting hehe... men men. En del har jag hunnit skriva, x antal sidor ändå.
Ätit 2 port Napolitan-soppa (stavning?). Den är faktiskt helt ok ändå, 1 port på 2,5 dl är 60 kcal. Skulle man äta alla port som blir av en påse pulver, 7,5 dl ungefär, blir det ca 180 kcal. Fördelat under dagen blir det nice. :) 
Underskattade dock samba oeleken jag lade i efter påsens baksidas tips... Inte kunde jag veta hur mycket som skulle i, jag tog faktiskt bara 1-3 skedar. Kommer inte ihåg. Lite starkt blev det allt, fast inte obehagligt och äckligt starkt i alla fall.
Ett tips!

Imorgon ska jag vara superhurtigt duktig, jag ska åka till skolan och plugga där redan vid 8, gå på enda lektionen vid 13, och sen hem.

Har lite svårt att komma igång med joggandet, mest för att jag är så väldigt trött nu av allt pluggandet samt att jag får stressångest bara av tanken på att ta en längre paus från pluggandet. För att kunna jogga krävs en paus på 1-2 h, man vill stretcha, ta en runda på 30-45 min jogging/powerwalk och få frisk luft, sen duscha också. Okej, en paus på max 1,5 h kan man väl uppskatta tiden på. Big nono, känns helt fel, blir mer stressad av det.
Såå.... jag antar att jag får plugga lite extra och kanske t.o.m hinna lite före allt pluggupplägg, så kan jag börja jogga? Hm, får se. Så länge jag håller matintaget lågt och utnyttjar alla promenader när man ska till skolan så kanske det kan lösa sig. Jag gick ju faktiskt ner ca 10 kg utan någon större motion sist....
Men jag känner mig så LAT, och det ger mig grym ångest.

Kanske vore bra att starta gymkortet igen? Men fan, det är pengar som ska försvinna varje månad, och either way så är det ju tid som ska åt till den träningen också.
Nä, känns som om man lika gärna kan jogga och köra situps och sådant hemma då?
Ska försöka hitta en billig crosstrainer på blocket att ha här hemma också tänkte jag! :)

Uppe med tuppen. Eller kanske inte. Fast nästan?
Känns lite så, är fruktansvärt trött....
Men ska fortsätta plugga idag.

Så... vi hörs kanske senare, och kanske inte. Just so you know.

Ångesten exploderar inuti mig, som alla andra kvällar då jag hållt inne ångesten och tankar för länge och allt exploderar av minsta lilla.
Jag spydde inte middagen, som jag knappt åt av ändå, och jag fick ångest och myror i kroppen av det.
Nu är jag trött och ledsen, sömnig. Men vill inte gå och lägga mig, lägger jag mig med ångest kommer jag sova dåligt och drömma mina mardrömmar igen. Så jag väntar tills ångesten har lagt sig lite.

Jag vill skära upp magen, skära djupa, långa revor. Visa världen att jag ÄR inte så självsäker som jag låtsas, jag TROR inte bra om mig själv, för jag VET att jag är äcklig, vidrig och helt jävla värdelös. Jag har fått det slängt i ansiktet så många gånger, jag behöver inte bli påmind om det igen.

När jag har ångest som ikväll, en exploderande ångest, dyker alla ångestminnen upp. Minnen som jag har försökt förtränga för alltid, men som då och då gör sig påminda i drömmar, plötsliga flashbacks eller ångestattacker.

Jag minns sveken du ständigt utsatte mig för, den förnedrande känslan när jag insåg att du letade efter någon annan samtidigt som du var med mig. När jag insåg att varje gång du blev lite mer distanserad, lite kyligare, var det för att du hade någon potentiell på gång. Och varje gång du kom krypande tillbaka, ångerfull, kärleksfull, var för att det inte fungerat mellan er.

Jag minns hur han spottande och fräsande säger vilken hora jag är, medan ett slag gör att jag slår huvudet i väggen. Jag minns hans stirriga blick av drogerna, hans vodkaluktande andedräkt och hans varma hand hårt om min arm. Jag minns hans varma, ångestfyllda ursäkter senare, hur jag förlät honom och glömde. Försökte glömma.

Jag minns kvällar i tårar, ångestattacker och blod, forsande blod. Ett rakblad i handen, ständigt huggande i köttet. Jag trodde att om jag skar mig skulle det rinna fett, inte blod. Jag var ju trots allt väldigt fet.

Jag minns alla fester, då ångest förvandlats till lycka med hjälp av alkohol. Då jag dansat i timmar, så fötterna värkte av de högklackade skorna, då ett par nya händer utforskat min kropp, någon annans kropp tryckt sig mot min, och då jag vaknat upp bredvid denne morgonen efter. Smugit ut. Skämts, medan en del av mig är nöjd - jag behöver inte skära mig nu, för jag har använt sex som ett vapen, mot min vilja.
Samma sak nästa helg. Och åtskilliga andra gånger.

Men tydligast av allt minns jag den där festen för några år sedan med min vän. Då cider efter cider slank ner, vitt pulver andades in och jag var glad. Hängig, men relativt nykter trots alla mängder cider och åtskilliga portioner pulver. Timmarna flög förbi, jag var inte ens sömnig, kunde sitta och prata och diskutera i timmar. Åtminstone tills vi sa hejdå till min vän, och jag lade mig för att sova någon timme i soffan tills min buss började gå igen.
Jag minns båda två, dofterna, rösterna, delar av utseendena. Stötar, ord, skratt, hånfullhet. Tomheten på vägen hem, när solen gått upp och resten av världen var på väg till sina jobb. Den skållheta duschen hemma, för att skölja bort allt äckligt; alla äckliga bakterier, smuts, minnen.

Jag minns allt. Jag orkar inte förneka det längre. Saker händer, men livet går vidare.
Jag kan inte förneka det. Men jag orkar inte tänka på det, orkar inte minnas.
Så innan det hinner flyta upp till ytan och orsaka ett värre vulkanutbrott trycker jag undan allt igen, förtränger det och låtsas som inget. Till nästa ångestexplosion.

Intaget so far är:
wokade grönsaker m. lite majs, fetaost och sån där sweet sour sås (90kcal/100 g, ca 20 kcal alltsomallt i min mat?) som jag värderar till max 150 kcal.
Sen en varma koppen, 55 kcal.
Nu precis 1 macka m 1 ostskiva och nåt annat jag inte kommer på namnet på haha.
350 kcal allt som allt kanske?
Snart är det middag, men det tänker jag inte äta speciellt mycket av för det är inte ens gott. Fläskkotlett.... huuuh. Har väldigt svårt för att äta griskött. Ja, de är naturligtvis söta och allt det där, det gör ju inte saken bättre, men för övrigt tycker jag att griskött både smakar och luktar sjukt vidrigt. Mamma säger det beror på deras foder.

Egentligen tycker jag inte ens om kött alls längre. Har vissa perioder då jag får kväljningar bara av tanken på allt kött. Hur det görs. Hur djuret behandlas. Smaken.... huuuuh, spyr nästan ibland när man känner matlagningsdoften.

Borde bli vegeterian egentligen antar jag haha. Sallad är ju gott och ibland kan väl deras variant på kött vara gott också. Quorn och tofu och sånt där... mja, funkar. Fast att leva på frysta grönsaker och sallad, blandat med nödvändiga kosttillskott typ omega 3... ja why not - låter som en bra deal för vikten åtminstone. ;)

Helgen har varit mysig, fylld av plugg och filmmys på kvällarna. En hel del onyttigheterna men verkar inte som om jag gått upp åtminstone.
Igår tog jag paus från allt vad pluggandet heter och tog hand om min lilla sjukling. Gick till affären och köpte bullar och de där chipsen han naturligtvis måste ha, gjorde i ordning frukost, bäddade ner honom och fixade med filmer som vi såg på hela dagen. Underbart!

Har lite lagom ont i huvudet och i käkarna, ska äta snart - blir lite wokgrönsaker - och sedan plugga. Imorgon är jag ledig, sweeeeet! Pluggdag då alltså. ;p

Sitter hos min pojkvän i skrivande stund och tar lite paus i pluggandet.
Suck, ni måste verkligen tröttna på min blogg - det enda man läser om är ju mitt evinnerliga pluggande.

Nåväl... för någon dag sedan beställde jag en variant på Lepigen, något ännu starkare typ. Eller ja, ett provpaket med 10 st beställde jag. Så... kanske de kan hjälpa en gå ner i vikt?
Hade velat ha reductil. Men fuck vad de kostar....

Vill bli smaaaal, måste bli smal!

Dagen har faktiskt gått rätt bra.
Har pluggat mycket och legat och vilat en timme nu. Inte för jag blev så mycket piggare direkt... men men.
Känner för att ta en promenad nu faktiskt!
Men måste göra mig i ordning, packa saker och sen ska jag bege mig till min pojkvän. Så... blir väl inte mycket tid över till en promenad.
Fryser så satans mycket också.

Nåja, vad jag mest ville ha sagt var : blir det inte mycket uppdatering så är det för att jag är borta, och kommer fortsätta plugga och mysa med honom.

Frukosten imorse blev en varma koppen, 45 kcal.  Nu precis åt jag en skål med wokade grönsaker och lite, lite quornköttfärs. Grov överslagsräknat räknar jag med ca 200 kcal hittils under hela dagen.

Jag är mätt av grönsakerna och cola zero. Mätt, mätt, mätt, det ekar i huvudet. Fett, mätt, fett, fett, fett, skriker Ana. Vilken ångest.
Jag vill spy upp allt igen, men jag ska nog inte.
Ofta går jag och småäter en del efter att jag spytt, jag blir sugen på saker då. Antagligen för kroppen blivit snuvad på all näring den äntligen fick i sig?

Vill, vill, vill spy! Det känns som om det är det enda rätta. Men vad fan, mina tänder och mitt hjärta har inte tåd att spy mer, jag får inte förlora mer kalium igen och mina tänder har redan en del frätskador enligt min tandläkare... Vad fan ska jag göra? 

Nej. Ska INTE spy. Och försöka att inte äta något mer sedan heller. Middagen kommer jag slippa undan. Jag får hålla mig till cola zero resten av dagen. 

Shit. Kan verkligen inte komma ifrån tanken på att spy...


Update: Spydde. Nu känns det ok. Satsar på cola zero resten av dagen...

Återigen, som vanligt: plugg idag också.
Har så fruktansvärt ont i min handled, lång-, pekfinger och tumme samt armbågen i ena armen för allt plugg och allt skrivande. Men det går väl över. :)


Just when I felt like giving up on us
You turned around and gave me one last touch
That made everything feel better
And even then my eyes got wetter
So confused wanna ask you if you love me
But I don't wanna seem so weak
Maybe I've been California dreaming.

Idag är återigen rena pluggdagen för mig, tar tillfället i akt när man ändå är hemma! Vi har otroligt mycket att göra, och det känns som om det aldrig tar slut.
Så... förlåt att jag uppdaterar sämst, men det är pga det.

Vågen var snäll mot mig imorse, jag har inte gått ner mer men 1 kg från mindre än det jag vägde innan i alla fall!
Å andra sidan, igår kräktes jag x antal ggr. Inte efter hets, men efter att jag ätit helt enkelt. Efter mellanmål, och efter middag, och en gång till sen också.

Nåja... ner ska jag.

Så trött jag är, trodde jag skulle somna på min sista lektion idag. Eller ja, min enda haha... var uppe tidigt och pluggade i skolan med en klasskompis dock. Efter ca 3 h sömn....
Blir en tidig kväll idag, får jag hoppas!
Lite plugg ikväll, hela dagen imorgon och förmodligen på fredag också.
Det tar ju aldrig slut?

För övrigt har dagen gått bra antar jag.
Jag är så dålig på att ha exakt koll, måste bli bättre!

Jag blir mer och mer besatt av min kropp, på ett negativt sätt. Känner hela tiden mitt äckliga fett, bilringarna, ser hur det väller över kanter och sidor, känner hur stor jag är.
Jag kan inte släppa det.
Jag tänker bara mer och mer på att jag vill bli smal, riktigt smal.
Ungefär som den där lilla blonda ungen till bloggare, Dessie?
Sådan kropp hade jag dödat för.

Jag vill bli smal. Så är det bara. MÅSTE bli det!

2 mackor idag och lite lågkcal kräm (25 kcal/100g, yuuum). Ångest på det, känner mig fet som fan. Mackorna var sådana med lite mer kcal i sig än jag brukar äta, även om de är mättande också. 400-500 kcal redan kanske?! Gah. Shit. Ångest. Ångest. Ångest. Ingen motion heller, för jag har banne mig inte tid eller ork idag.

Sitter och pluggar hela dagen, har tagit små, små pauser för mer än så har jag inte kunnat - sen blir jag stressad. Nu tog jag lite mer paus, sitter mest och gäspar, men ska börja snart igen.

Åh, vilken ångest över maten. Fuck fuck fuck.

För övrigt är allt lugnt. Ligger på 1 kg minus, varken mer eller mindre. Tyvärr. Men det är bättre än inget ju.
Jag saknar min pojkvän, är stressad och dödstrött - nu vill jag egentligen bara sova! Har varit så trött de senaste dagarna. :/

Får bli ett snabbt inlägg, är dödstrött men ska plugga lite.
Vikten är ok antar jag, inte mycket viktnedgång nu tror jag, har ont i magen, ätit 1 äpple och 1 macka idag, och har fett med ångest. Orkar inte, skjut mig.

Råkade ut för en riktig rejäl fylla igår verkar det som. Efter att vi fått in andra karaffen vin har jag inget mer minne än att jag sitter på tågstationen och väntar på mitt tåg. Jag har ett vagt minne att jag ringde min pojkvän, ville ha sällskap inatt men han skulle lägga sig redan då. Tydligen ringde jag även mina föräldrar. Kommer inte ihåg ett jävla dugg, samma med min kompis. Hur skumt? Drogade? Vad hände?
Rätt läskigt ändå. Men men, allt är ju bra förutom att min mobil är borta. Glömde den nog på tåget, suck.... nåja, får se. I värsta fall får jag ordna en ny, det var dags either way liksom. Synd med alla bilder och sms på mobilen bara...

Idag har jag gått ner mer, det kändes och syntes t.o.m. Men eftersom det blev så mycket vin igår antar jag det bara är vattenvikt jag gått ner. Å andra sidan åt jag bara 1 äpple och lite sallad igår. Nåja... får se imorgon.

Ikväll ska jag hem till min fina älskling. Jag och min vän körde rejält girltalk igår och jag berättade mina tankar, hur jag har känt om vårt förhållande de senaste dagarna. Lite lättande att få lufta de, och få bra råd. Det känns bra ändå, åtminstone just nu. Jag längtar efter honom. Saknar honom. Älskar honom.

Nä... världen snurrar lite för mycket just nu, jag är fortfarande full och ska snart iväg på släktträff. Nice!
Hörs när världen slutat snurra.

Tydligen har jag gått ner 1 kg. Men jag klagar inte!
Ska plugga lite nu på morgonen och sen göra mig i ordning, ska iväg och möta två vänner senare. Blir ingen middag här för mig inte, och en hel del promenerande! Sweet.
Förhoppningsvis en del shopping också... ;)

Skolan går rätt bra, det är tufft som sagt. Men jag trivs! Jag har träffat 2 tjejer nu som jag umgås med, en i min ålder och en... som är ca 10 år äldre haha. Fast jag gillar båda, vi har så kul ihop. :) Så det är positivt.
Maten har gått bra, men jag har inte gått ner ändå. Skumt nog.

Jag förstår verkligen inet varför jag inte går ner längre, och det ger mig ångest. Jag känner hela tiden mitt äckliga fett nu, lägger märke till det i alla situationer ; på föreläsningarna, när jag går och folk tittar på mig ("de ser hur fet jag är, de blir äcklade, de kommer kräkas"), när jag sitter på tåget, när jag väntar på tåget, när jag ska sova... ja, ni förstår vad jag menar.

Jag är fortfarande helt tvistad vad gäller min pojkvän... Det finns en del att förbättra för oss båda antar jag. Men frågan är om jag vill det, eller gå vidare? Det är den stora frågan. Vad vill jag?
Jag älskar honom fortfarande, jag känner alla filmklichéer som finns. Men något gör ju att jag är så osäker.

Du står ut med mig och min bitterhet över livet och mig själv. Du tittar bara kärleksfullt på mig och skakar på huvudet med ett leende åt alla mina torra skämt jag gapskrattar åt. Du bäddar ner mig så noggrannt och ömt när jag är trött eller sjuk. Du suckar lite och säger med höjda ögonbryn "du är så tjejig älskling, fråga inte mig om det nagellacket är fint" när glömmer bort att det är med dig, min pojkvän, och inte med mina väninnor jag talar med. Jag glömmer, för du är min bästa vän och vi delar på allt.
Förlåt för allt jag utsätter dig för, för allt du fått se och fått veta. Förlåt för min osäkerhet. Men en sak ska du veta, min bäste vän, min vackre prins - jag älskar dig för alltid.

Jag vaknade tidigt av mig själv, halv 8 närmare bestämt (en ledig dag är det tidigt).
Vaknade med någon som påminde om känslan av panikångest, men som försvann rätt snabbt.
Och eskalerade till rejäl ångest nu.
Jag anstränger mig för att andas regelbundet och normalt, kämpar med att hålla tårarna inne och försöker helt enkelt sluta tänka bara. Det är det som är problemet, jag tänker för mycket. På... ja, allt hur jag känner och vad jag vill.
Desto mer jag tänker på det, desto mer ångest och stress - och framför allt förräderi och skam - känner jag. Och tänker jag inte på det känner jag också stress, för det... nä okej, egentligen är det inte så att jag inte tänker på det. För när jag skjuter undan tankarna kommer stress obemärkt och för in mig på den tankebanan igen.
Åh, vad ska jag göra?

Ibland önskar jag nästan att min pojkvän skulle göra slut med mig. För då slapp jag känna sån här skuld och ångest.... då har han löst problemet åt mig.
Men jag vill ju naturligtvis inte det. Jag älskar honom. Han är en del av mig, halva min kropp och hela mitt hjärta. Jag vill ju inte vara utan honom, jag....
Fan vilken ångest. Jag mår illa, men det är kanske bra för då äter jag inte....

Planen för imorgon är väl powerwalka/jogga beroende på hur snabbt och mycket benet klarar, plugga hela dagen och eventuellt in till grannstaden för lite fönstershopping typ. Ska i alla fall plugga stenhårt då det inte blir så mycket av det i helgen. Fredagen är helt uppbokad nu, lördagen födelsedagsfirande och sen förhoppningsvis till pojkvännen.

Jag har så dåligt samvete gentemot honom, bara jag ens snuddar vid alla dessa tankarna som far runt i huvudet nu.

Å ena sidan älskar jag min pojkvän, min vackra prins, så mycket att jag inte ens kan beskriva det.  Jag flyger på rosa moln bland regnbågar.
Å andra sidan känner jag att jag skulle vilja vara singel, träffa nytt folk, träffa killar... Speciellt en.
Men samtidigt som jag tänker den tanken får jag dåligt samvete och blir ledsen. För jag vill ju inte göra slut med min pojkvän!
Vi har så mycket minnen redan och så mycket planer. Jag kan inte lämna honom. Hur skulle jag kunna göra det? Min prins, mitt hjärta.

Samtidigt... en vän till mig jag börjar bli väldigt god vän med påminner en del om min pojkvän. Både i utseendet och i sättet, de har samma... snälla sätt helt enkelt. Jag vet inte, det går inte att förklara.
Och jag blir glad av honom, jag blir glad över att han smsar mycket, jag kan bli glad av saker han säger, bara glad rent allmänt.
Känner jag något för honom för att han är lik min pojkvän, eller för att... jag faktiskt tycker om honom mer?
Men jag älskar min pojkvän?
Vad är rätt, vad är fel, vad ska jag göra, vad ska jag känna, vad.... åh.
Min hjärna får kortslutning, jag är så ledsen bara.
Vad är det jag känner och vad är det jag vill?
Är det bara en fas av nyfikenhet så att säga, nu när vi varit ihop så länge och hamnat i samma gamla rutiner?
Eller är det... början på något nytt?

Jag är så jääävla fet, fet, fet!! Fan, varför händer inget med vågen?! Skulle kunna fasta och vågen hade ändå inte rört sig...
Jag måste ha gått ner helst 5 kg till slutet av oktober, för en speciellt grej.
Måste!!

Till anonym:
Snälla, försök inte ställa en diagnos. Om jag hade haft ont i vänsterarmen och hjärtat, i strålande smärtor hade det varit en hjärtattack, eventuellt. Detta är i höger arm och pga något helt annat, som man kanske fattat om man läst allt.
Tror jag hade vetat om det vore en hjärtattack?
Jag mår illa pga jävla mensvärk, haha. Lägg ner, jag kan medicin/vård.

Jag mår illa, och jag är lite rädd. Faktiskt.
Armen blir både bättre och sämre, det värker i den, men färgen är bättre.
Min mamma ansåg akuten är det enda rätta, pappa säger att man inte gå till akuten och uppehåller dem för "ett litet blåmärke" utan att man ska till vårdcentralen då. Där alla läkare och ssk är inkompetenta typ.
Så jag fick rådet att ringa sjukvårdsupplysningen, där jag blev behandlad som en idiotisk hypokondriker.

Armen gör ju för fan ont nu, den värker som med växtvärk! Men nej, då började sjuksköterskan fråga om jag inte var lite orolig och rädd inför det, som om jag inbillar mig allt.
Märket är ljusare, men har ett starkt klarlila streck mitt i, som om någon tryckt en linjal där. Armen värker, och benen blev dessutom väldigt uppsvullna innan när jag kom hem.
Men nej, det är en liten spontanblödning bara, ansåg sjuksköterskan, och avfärdade allt annat.

Men jag är rädd. För det värker. Och det ser konstigt ut, och känns konstigt.

Har inte så mycket att skriva idag då jag 1)inte kunnat väga mig sen i onsdag och 2)ätit helt fel idag.
Men magen känns helt ok trots allt, får se hur domen lyder imorgon innan skolan börjar.

Jag är hemma från min pojkvän, och känner mig mer nere nu än när vi bråkat. Bråket löste sig förresten och allt har varit som vanligt efteråt. Ungefär.
Jag är... jag är så kluven. Jag älskar min pojkvän, mer än någon annan. Vi har så mycket planer, flera barn som naturligtvis MÅSTE få hans ögonfärg (enligt mig) då jag älskar mörka ögon, han säger det motsatta. Resor, eventuella jobb utomlands, ett hus.
Men det börjar kännas så långt borta... inte omöjligt, men långt borta.
Jag har svårt att se oss i en framtid älskling, för jag har svårt att se mig själv i en framtid.

Jag skäms över att skriva detta, jag skäms bara över att tänka tankarna, men hur vet man om den man tror är rätt, verkligen är rätt?
Ända sedan vi blev tillsammans har jag känt obeskrivligt starkt för honom, jag visste tidigt att jag älskade honom så mycket, och vi pratade tidigt om framtiden också. Allt kändes, och känns helt rätt. Det gör verkligen det. Jag kunde inte tänka mig något annat förut.
Men nu.... nu börjar jag tänka. Hur vet man om det verkligen är rätt? Träffar man den man lever med resten av sitt liv när man är 19? Tänk om den där rätte är någon annan, som man dock aldrig träffar pga man träffade den inbillade rätte så tidigt?
Jag ser fram emot att få bo med honom. Dagen då jag får en ring. Ser fram emot den dagen då teststickan visar positivt och ett liv börjar växa i mig. Ser fram emot ett hus, fler barn och resor. Ser fram emot att bli gammal med honom, sitta hand i hand i en soffa.

Vi föreställde oss det gamla paret i The Notebook; tillsammans så länge för att dö tillsammans - leva i symbios, inget liv utan den andra. Bokstavligen talat tills döden skiljer oss åt.

Jag älskar dig, jag älskar oss, och jag älskar våra framtidsplaner. Jag kan inte tänka mig ett liv utan dig. Det känns som om du är rätt för mig, men hur vet man säkert?
Jag tror att du är rätt för mig. Men jag vet att jag inte är rätt för dig. Du får ta för mycket ansvar, höra och se för mycket.
Du accepterar mig för den jag är. Du såg mina ärr, men lät mig själv berätta. Du såg ett dåligt minne, och tvingade mig berätta för att få stöd. Du håller mig när jag gråter, låter mig gråta ut över din tröja.
Du såg, du förstod, du visste. Och du stannade kvar.
Jag älskar dig. Mitt vackra hjärta, förlåt för allt jag gör fel, för all smärta jag orsakar.
Du är min prins.

Gårdagen bestod mycket av tjurande, tjafs och ångest och tårar för min del.
Men det hela löste sig väl rätt bra, jag fick sagt mitt och han förstod väl en del åtminstone.
Saken är den att min pojkvän tar väldigt illa vid sig när jag berättar hur mycket och fruktansvärt jag hatar mig själv... ja, vilken pojkvän/flickvän skulle inte bli ledsen av sådant? Men samtidigt blir det liksom att.... tja, jag förstår honom, hur han känner när jag säger så. Men han måste ju förstå mig också? Det är största orsaken till att jag mår väldigt dåligt av och till, och jag måste ju få uttrycka det också. Annars kan jag inte ens säga hur jag mår, eftersom självhatet orsakar det dåliga måendet.
Och om jag inte ens kan säga det till honom, vem ska jag då säga det till? Jag har inte folk jag står så pass nära. Och alla tror ju allt är bra, att jag mår bra, och är frisk. Ja, det är ju någon enstaka som fattar, som jag kan prata med.
Men, the point is, jag måste också kunna få prata med min pojkvän om sådant, jag förstår om han blir ledsen och upprörd, men han måste förstå mig - att JAG blir ledsen och upprörd när jag inte ens kan få berätta.

Men som sagt, det hela slutade väl rätt bra åtminstone.

Jag sitter och pluggar idag igen, och senare ska vi ut och gå en lång runda tror jag, om jag orkar. Jag är trött. Får hjärtklappningar.

Till råga på allt kan jag ha fått en propp i min ena arm helt plötsligt. Något är knasigt åtminstone. Imorgon får jag en liten dom, om hur armen kan må, från min mamma.
Kul? Nej. Dödsångest? Ja.

Gårdagen gick rätt bra faktiskt. Ingen mat alls under dagen, bara vatten i skolan och på morgonen. Kom hem till min pojkvän och blev ilurad middag, 5 fiskpinnar, 2 små potatisar.... URK! Vad mycket. Senare på kvällen 2 små bitar av min pojkväns pizza och choklad för ca 200 kcal - allt för att jag mådde så dåligt på kvällen, min puls var konstig som vanligt och jag hade huvudvärk som gjorde att jag mådde illa och blev yr. Vilken ångest...
Gick säkert inte ner  i vikt i alla fall.

Blir nog dåligt med uppdateringar i helgen, då jag är här och dessutom har mycket plugg. Just so you know.