zeropounds

Större delen av sommaren har det känts som om att det finns en Djävul någonstans i kosmos, som sitter och jävlas med allt och alla. När det har gått någorlunda bra eller man har fått bra besked så slår något negativt blixtsnabbt ner. Skola, ekonomi eller jobb. Och det fortsätter nog fortfarande känns det som - härliga saker såsom en annalkande flytt, en chans till en fast anställning på mitt nya jobb så länge provanställningen går bra och dylikt väntar, och så kommer det negativa; min pojkvän får sparken. Nåja, sparken är det ju inte, men hans anställning via bemanningen tar slut. Det var väntat egentligen, så länge de bara inte hade i princip lovat honom en förlängning eller fast anställning för bara någon vecka sedan. Sen kommer de och beklagar sig över att de redan måste låta många gå och därför inte kan behålla honom hur mycket de än vill.

 

Jag försöker vara positiv. Det kunde varit värre besked, och det är inte helt omöjligt för honom att få nytt jobb någonstans även om det skulle kunna ta tid. Vi kan klara det med min lön eftersom jag får så mycket ob-tillägg, men det blir knapert. Jag försöker lugna honom med att vi fixar det, och jag kan väl i värsta fall kolla om jag kan få några extra timmar också de dagarna jag jobbar lite färre timmar. Vi tar oss igenom det. Men fortfarande, principen gäller fortfarande: så fort det går bra, ska någon annat sabba.

 

Kan inte låta bli att känna mig lite småtjurig men ändå försmädlig på jobbet - i kassan sitter en ful liten snorunge som D träffade precis innan han träffade mig. Ingen han ville nåt seriöst med eller ens gillade direkt, och så fort jag blev singel och vi båda ville börja dejta hade han sagt till henne att han träffat nån annan. Hon fick ju frispel och agerade på 5-åringsnivå. Hon sommarjobbade där jag jobbar nu, och förhoppningsvis är det väl inte mer än tim-/deltid hon ska vara där i framtiden, om ens alls. Jag tåler inte att se henne och hennes blickar även om jag vet att hon har en pojkvän. Men samtidigt kan jag inte låta bli att känna mig lite högfärdig när jag går förbi henne när jag ska gå hem - JAG fick en anställning som kommer leda till fast, utan någon som helst erfarenhet, och JAG fick D. Det är mig han ger ömma kärleksförklaringar varje kväll, mig han kysser, mig han håller om på nätterna, mig han ber att aldrig lämna honom, mig han vill ha barn med och mig han ska flytta ihop med. Men framför allt MIG han valde framför henne. För att jag är snyggare, bättre och mer intressant. Och snacka om att det gör mycket för egot för mig, jag som främst varit ihop med och dejtat killar som betett sig som svin, ljugit, varit otrogna, missbrukat och misshandlat.

Ja fy fan vad det känns bra.

 

 Om man bortser från stycket ovan känner jag ändå att jag mognat så väldigt mycket de här månaderna, mycket tack vare jobb och en halv flytt hemifrån. Eller kanske också pga D, som i sig kan vara lite speciell att handskas med tack vare hans envishet, lilla tålamod och ångestnivå.

Jag väger mig fortfarande ofta och vill gå ner i vikt. Ibland vill jag spy efter maten och det har hänt ibland att jag har gjort det, eller hetsat lite grann. Men det är sällan jag genomför det, i snitt 1-2 ggr/mån i så fall kanske. OM ens det. Jag har inte så mycket ångest över det längre, över nåt egentligen. Det är väl i så fall skola och min framtid, men jag har ändå lärt mig att hantera det - min framtid är inte över för att jag väljer att skjuta på studier något år framöver.

Jag vill inte skada mig. Jag vill inte supa, knulla, ragga och få bekräftelse. Jag vill inte spy upp varje måltid för att bli trådsmal, för killar vill inte att man ska se ut så ändå. Särskilt inte min kille. Han tycker verkligen att jag duger som jag är, ger mig komplimanger och hjälper mig välja kläder när vi ska på nån fest. Han älskar att pilla på mina bröst och "leka" med dem, inte när vi har sex utan bara myser eller ser film - helt enkelt för att han kan. Jag älskar att känna hans stora händer på min ändå hyfsat lilla kropp - och älskar att känna på hans.

Det bästa jag vet på mornarna är att vakna och se han lilla bredvid mig, borra in näsan i hans nacke och lägga armen om honom, och lägga handen i "vecket" mellan hans bröstmuskler. Älskar att se honom röra sig, så att man ser musklerna i ryggen spela, och tatueringen i nacken och den som sträcker sig över skulderbladen. Eller känna hans stora, starka armar hålla om mig och han hans snusande näsa i nacken så det blir aldeles varmt över ryggen.

 

Men främst älskar jag att känna så här, inte för att han är så snygg och för att jag av alla tjejer fått honom -  utan för att han är han  och älskar mig som jag är.

Åh så mycket som händer nu. Om två veckor flyttar jag och älskade mannen ihop i vårt egna lilla hus. Imorgon är det nytt jobb. Man ska fixa med försäkringar, skola, adressändring, ändring av tandläkare och vårdcentral, packa ihop sitt liv både här hos mannen och föräldrarna eftersom jag har mina saker på båda ställena. Jobba, laga mat, städa, blablabla.

 

Har iaf haft en underbar dag. Var trött och tjurig tidigare, tills vi körde till D's mormor. De hade tösaträff, med 5 generationer av familjens tjejer. Rätt häftigt faktiskt! Naturligtvis kunde man inte behålla det tjuriga humöret när man träffar dem, min underbara svägerska och svärmor, svärmors tuffa syster och svägerskans gudomliga lilla ettåring. Gud vad glad man blir när man ser den lille gullungen skratta och le, och höra svärmors (och resten av familjens) skumma skämt och kommentarer.

Förflyttade oss sen hem till svärmor med svägerska, bebis och D där vi har spenderat resten av eftermiddagen med en familjevän till dem. Även han en riktig knasboll.

 

Har kommit fram till att jag ofta går runt i ett vaakum. Antingen så är jag nere och har ångest eller så är jag rätt likgiltig. Jag skrattar, pratar och behöver inte fejka, men är jag själv och verkligen känner efter så vet jag inte vad jag känner. Det är tomt på känslor, jag är ju inte lycklig med mig själv ju. När jag är med D kan jag känna lycka, glädje och kärlek. Ja ångest också, inget förhållande är ju perfekt. Men ni förstår.

Är jag själv, då är jag tom. Är jag med D är jag lycklig. Och allra mest när jag är med honom och hela svärfamiljen. Underbara, knasiga människor, gud vad jag älskar dem.

Har ont i magen. Känns som om varje gång det äntligen börjar gå bra för en så kommer något annat som raserar det. Eller försöker åtminstone.

Nu inatt hade mitt ex skrivit ett långt meddelande på FB, i stil med hur mycket han älskade, och älskar mig, tänker ofta på mig etc.Visade det direkt för min pojkvän, eftersom han har bett mig göra det innan. Han blir ju klart misstänksam och så, vilket gör mig irriterad - litar han inte på mig? Jag som gör allt för honom, visar hela tiden hur mycket jag älskar honom och berättar det för honom? Men jag förstår ju honom, jag hade nog reagerat tusenfalt värre iofs... Nåja, det blev lite spänt eftersom han såg att jag reagerade på meddelandet, och trodde på fel reaktion.

 

Jag reagerade väl lite, främst av obehag. Det är en kille jag älskade i två år, som alltid kommer ha en viss roll i det förflutna och hur man är nu - det förflutna påverkar ju ens jag idag - och det gör mig faktiskt ont att läsa det. Jag är fortfarande arg på hur han betedde sig då när det tog slut, och över hur det tog slut, men jag känner inte mycket mer än så mer än att man minns hur man kände förr. Det är inget jag vill tillbaka till, och jag har ju uppenbarligen gått vidare. Det trodde jag om honom också, men tydligen inte. Men det gör mig arg, han har ingen rätt att kolla upp vad jag har för mig och om jag är ihop med någon annan osv. Ännu argare blir jag när han skriver att han ju tänkte försöka få mig tillbaka efter någon månad. Kan man behandla mig hur som helst och bara tro att jag ska komma rusande när de knäpper med fingrarna? Nej. Det är slut med allt sådant. Inte mer. Aldrig mer.

Allra mest reagerade jag nog med rädsla över vad D skulle säga och tro. Jag vill ju aldrig förlora honom...

 

Jag är rädd. Det skrämmer mig att känna så här mycket för en person, för man vet aldrig vad som händer i framtiden. Jag tänker att jag aldrig kommer klara ytterligare ett svek eller uppbrott, men det gör man väl alltid. Jag hoppas att jag slipper det, vi har det ju så bra. Vi flyttar snart ihop, vi talar om barnnamn, och vi har kul ihop. Det är en kille jag vill leva med resten av mitt liv, för jag är så lycklig bara jag ser honom; jag har fått en så oerhört underbar och snygg kille, för att inte tala om genuint snäll, att falla för mig. Jag vill bara ha honom, och se våra barn växa upp med honom. Jag kan inte med ord eller handling beskriva hur mycket jag älskar honom, och det gör ont i hjärtat när jag försöker - så mycket betyder han alltså för mig.

Förstår ni min rädsla? Över att förlora honom? Jag är 21 år, förvirrad över det mesta som gäller framtid och jobb, men så säker på vad jag vill med min soon-to-be-sambo, att jag får ångest och ont i magen när jag tänker på att förlora honom eller något gräl uppstår eller dylikt.

 

Jag erkänner att jag behöver mycket uppmärksamhet, och bekräftelse också för den delen. Jag är så osäker på mig själv, har blivit så nedtryckt, misshandlad, knullad och själsligt mördad att jag behöver en hel del försäkran om att personer verkligen tycker om mig, tycker att jag är bra, älskar mig.

Och all osäkerhet gör att jag blir rädd när jag känner så här.

 

Fick ett nytt jobb idag. Var på intervju imorse, två timmar senare ringde de och sa att jag fick det. Hurra!!

24 dagar kvar till flytt dessutom. Det börjar flyta på bra nu :)

Jag lever. Mår ok. Det är bara inte mycket tid att blogga. Det är jobb hela dagarna,  och sen är man ofta iväg och gör nåt - antingen hos svägerskan, svärmor, nån vän eller fixar med bilen. Men jag lever, är lycklig med min älskade pojkvän, soon to be sambo, har gått ner 1 kg (hoppas, hoppas, hoppas på mer snart!!) och trivs bra med mitt jobb. Snart tar anställningen slut dock, ångest på det - men jag har en plats där om möjligheten finns, och så har jag ev. chans på två andra ställen åtminstone.

 

Om 26 dagar flyttar vi äntligen och kommer bo ihop på riktigt. Vi kommer bli en  början på vår egna lilla familj, och om jag ska vara ärlig längtar jag faktiskt tills den dagen då mensen plötsligt försvinner och testet visar positivt... Men det får vänta ju. Tyvärr. ;)

 

Ångesten hänger med, över allt möjligt. Men jag antar att jag bara får lära mig att leva med den. Ikväll försöker jag njuta av några glas vin, en  bra serie och att jag har min pojkvän nära, om än i andra sidan rummet.

 

Jag lever och har hälsan i behåll - någorlunda, åtminstone fysiska hälsan och delvis psykiska väl - och mår ändå överlag bra. Jag är lycklig, med en man som älskar mig, en underbar svärfamilj och ett liv jag trivs relativt bra med. Jag försöker se det positiva i det onda.