zeropounds

Ligger i soffan och ska bara mysa till film och TV idag och slappna av, hela veckan har det varit full rulle med att hitta på eller fixa saker eftersom det varit fint väder. Får se om man träffar svägerskan igen senare idag, de två senaste kvällarna har jag suttit hos henne och sett nästan en hel film och ätit chips med dippa.Tills man känt att man var på g att somna iaf.

Det har inte hänt jättemycket sedan sist väl, vare sig ang. ev jobb i höst, studier eller vikten.

Men vi fick huset!! Åh vad härligt det ska bli. Nästan exakt en månad kvar tills vi får tillträde till stället. Åh vad jag ska njuta av att packa upp allt och ställa i ordning saker där.

VI väntar bara på svar från hyresvärden om när vi kan komma ut och mäta lite samt skriva på papper. Jag försöker att inte ta ut alltför mycket glädje innan papper är skrivna, men jag kan inte låta bli. Vårt egna lilla boende, vårt egna lilla hus. Lite pirrigt, jag har ju egentligen bott hemma fram tills nu när jag började sova här alltid (nästan flyttat in, med andra ord), men nu sker det på riktigt för första gången. Fix med försäkringar, adressändring och hela köret. Åh vad jag längtar!

 

Igår hälsae jag på svägerskan och hennes gudomliga lilla trollunge på ett år. Trotsunge var hon, alldeles för glad för att gå och lägga sig. Men hon börjar känna igen mig nu och kommer självmant, annars är hon så mammig. Nu klättrar hon runt i mitt knä, ska leka med mitt diadem och mobil, eller pussas lite grann och ler och skrattar när hon ser mig. Vilken härlig känsla det är, och att se henne växa och utvecklas! Från att bara ha krypit när jag och D började träffas till att stå själv och ta nåt litet steg, och prata på sitt egna lilla språk ännu mer. Och det är ändå bara tre månader jag och  D har varit ihop. Jag längtar tills man har en egen :) Men det får vänta. Tills vidare får jag väl nöja mig med en liten kattunge, som vi funderar på att skaffa nu när vi har lite trädgård och tillåtelse att ha djur :)

En vän till D ska flytta redan på måndag, och vi vill så gärna ta över hans ställe. Om man bara kan fixa det med D's nuvarande hyresvärd och vännens hyresvärd, och slippa de 3 månadernas uppsägningstid...

Det är ett supermysigt ställe, troligtvis en omrenoverad arbetarbostad sen förr i tiden eftersom ägaren till stället har "gården" intill. Det är som ett litet hus på 2 rum och kök OCH egen trädgård med gräsmatta, relativt stor också i förhållande till huset/lägenheten. Ligger intill landsvägen, 20 min promenad till centrum/svärmor/gymmet, vilket ju är helt ok. Vi har ju bilen som jag kör, när D har fått sitt körkort vill han titta på en lite finare och snabbare bil som han kan ha och så får jag fortsätta använda lilla skrutten som jag kör nu (så länge ekonomin finns till det såklart). Åh, jag hoppas! Så mysigt och härligt det hade varit, vårt egna lilla hus.

 

Annars då? Fullt upp med jobb som vanligt och sen sitter jag mest uppkrupen i sängen med en bra bok om kvällarna, eller ligger i D's famn och myser till en film. Någon promenad då och då vid ån i närheten där vi bor, om vädret tillåter.

Ångesten kommer och går som vanligt. Mat och fett, jag är så jävla fet. 

Jag har väl egentligen inte gått upp i vikt, men jag känner hur mjuk min kropp är. Särskilt kring mage och höfter. Lovehandles till max, usch...

Jag spyr inte i alla fall. Eller ja, jag gjorde det en gång i veckan. Vi hade varit och handlat godis eftersom jag blev så typiskt sugen under mensen, och D var väl bara allmänt sugen. Som vanligt mådde jag illa av det och jag var bara tvungen att spy för att få bort illamåendet.

Idag har jag varit nära flera gånger, men jag vet ju hur dåligt kroppen mår av det så jag låter bli. Jag har ätit en bulle till frukosto ch sen godis. Men det får vara så. Jag känner direkt hur allt blir i obalans i kroppen, och jag blir ofta jättetrött efteråt och har hjärtklappning. Men det är klart, om jag redan har brist på ämnen som vanligt i kroppen så märks det väl snabbt efter att ha spytt och ställt till med oreda i kroppen....

 

Är hemma hos mina föräldrar nu sen tidigt imorse, efter att jag körde D till jobbet. Så jag har möjlighet att spy, och vanan att spy här gör sig alltid påmind - suget att få upp maten slår alltid till när jag ätit här. Men nej, det ska inte hända!

 

Fittångest. Helvete vilken ångest nu; allt är så osäkert med jobb i framtiden där jag jobbar nu, nästa vecka får jag klarare besked om ett likadant jobb fast hos konkurrenterna min sambos vän tipsade om. Men just nu vet jag inget alls.

Jag kan gåt illbaka till skolan men jag vill hellre söka in någon annanstans senare och jobba nu. Jag kommer inte få pengar från csn förrän efter några veckor dessutom, och samma gäller ju om jag skulle bli arbetslös och få gå på Arbetsförmedlingen. 3 panka månader. Det går bara inte. Jag MÅSTE ha något jobb av något slag. Åh sån ekonomi- och framtidsångest. Låg och hyperventilerade innan, nästintill. Känns som om jag kvävs av allt. Till råga på det är jag fet och ful, har pms och är hungrig hela tiden. Och har huvudvärk varje kväll. Fan alltså. Jävla skit. Jobbet är mitt låter det som när jag talade med chefen, såvida det finns någon tjänst överhuvudtaget. Inte bara enstaka timmmar här och var utan del- eller heltid som jag sa. Helst heltid men deltid fungerar ju ocskå, bättre än inget. Och just nu vet de inte om det finns plats och ekonomi för det.

Fan, jag hoppas att min väns ställe verkligen behöver folk. Det låter ju bra, eftersom han pratade med själva VD:n/vice VD:n, som bad honom säga till mig att ringa honom. Positivt ju, han skulle väl inte sagt det om det nu inte fanns plats liksom, känns det som.

Men jag tänker inte hoppas på för mycket. Jag får hålla tummarna och stå ut med min ångest.

Sitter hemma hos mina föräldrar med lite halvångest. Äter godis. Fan, jag vill ju bli smal - då kan jag inte hålla på så här!

Jag har gått upp 1 kg ungefär, eller 0,5. Jag ligger iofs ändå på -3 kg sen jag och D träffades men ändå. Ångesten är stor. Skärpning!

Jag vill verkligen bli liten nu. På nåt sätt triggar uppmärksamheten mig, när svärmor allvarligt säger att nu har jag nog faktiskt gått ner en del i vikt och ger mig lite kläder som hon fått men inte passar någon annan i den familjen mer än mig för att jag " är så liten".

 

D avskyr när jag säger så, eller säger emot när han kommenterar nån skinny brud ute och säger att hon ser anorektisk ut, en negativ kommentar alltså. Jag har tyckt det var helt normal kroppsbyggnad, lite smal men ungefär som en tjej som alltid varit smal och formlös men ändå "normal". Han blir fullkomligen vansinnig, och säger att om jag planerar att se ut så där kan jag lika gärna dumpa honom direkt.

Han säger hela tiden hur bra vi har det, hur mycket han älskar mig, varje centimeter av min kropp, hur sexig jag är, hur skönt det är när vi har sex. Att jag är hans framtid, och mamma till hans framtida barn.

Jag älskar honom för den knasiga killen han är, och älskar honom för den underara man han är som gör allt för att visa sin uppskattning för mig - även om han går mig på nerverna ibland när han retas.

 

Jag vet vad han känner för mig, och för fan - vi bor ju ihop, om än inte officiellt med delning av hyra och adressändring. Ändå kan jag inte låta bli att oroa mig, för att någon snygg tjej ska komma och ta honom ifrån mig. Han är så snygg, stor och tränad och framför allt rolig och underbar - man kan inte låta bli att tycka om honom ju. När vi går på stan får jag för mig att folk som går förbi undrar vad i helvete han gör med den degklumpen till tjej som håller i hans hand. Utom när jag är lite mer fixad - då märker till och med jag blickarna från folket vi möter, och killarna han stannar och snackar med.

Jag får väldigt många blickar och kommentarer om mitt utseende. Jag lyssnar bara inte på det örat, och kan inte se vad de menar om man ser helheten - väljer man ara ansiktet kan jag väl gå med på att jag ser ok ut. Men mitt hat gentemot min kropp  gör att hela utseendet genast försämras, och jag hatar genast mig själv ännu mer.

Idag är en halvdålig dag. Antagligen för att jag är så trött. Det tar på krafterna att vara på jobbet 11 h varje dag..

Idag är jag hemma dock. Jag var alleles för trött imorse, trött fysiskt och psykiskt. Jag skyllde på feber, sa att jag kommer imorgon. När D ringde på sin rast sa han att jag antagligen behövde vila.

 

Jag vet inte vad det är med mig. Sitter och lyssnar på en och samma låt, med ett begär efter att skriva. Bara skriva av mig. Men inga ord kommer fram, jag vet egentligen inte vad det är jag vill skriva och uttrycka. Så typiskt mig - jag vet egentligen knappt varför jag har ångest ens. Jag känner bara ångest och sorg, känner mig ledsen. Men kan inte komma på varför.

 

Har inte ens gått upp ur sängen än, men ska snart koppla in min dator till D's högtalare, städa och duscha. En dusch kanske gör mig på bättre humör, man känner sig åtminstone fräschare om inte annat.

 

Fick en konstig bild i huvudet innan; D är borta på jobb, och jag ligger ensam i hans lägenhet i vår stora 180-säng. Leker med rakblad. Gråter.

Varför? Att skära må vara lockande ibland, men inte som förr och jag vill inte innerst inne.

Det är likadant med begäret att bara få vara hög eller full igen, för att dämpa ångesten. Innerst inne vill jag inte, för jag vet ju att det inte hjälper.

 

Hade velat gå ut och köpa cola light och cigg. Men jag har 10 kr på kortet och 14 kontant. Jag fick för lite i lön förra månaden, och jag skulle inte få mycket från första början ens. Pengarna försvinner när man ska köpa cigg och mat, och jag vill inte ringa pappa och be om ett lån igen.

 

Jag har sån ångest. Det går så bra på jobbet, och det ser ljust ut om jobb i höst. Men jag mår inte bra. Det är så mycket press, så mycket tankar. Inte så mycket med ätstörningen, en del ju så klart. Jag vill gå ner i vikt och bli smal. Men det känns ändå ok. Jag märker ju hur mekanikerna kollar på en när man går genom verkstaden, och hu de beter sig. Det känns bra på ett sätt, lite uppmärksamhet och bekräftelse, men bäst känns det när jag sitter uppkrupen med tofs, osminkad och sliten jeansskjorta i vår stora säng och läser, och D ser på mig och säger hur vacker jag är.

 

Jag har det jävligt bra egentligen.

Men jag faller lite grann igen. Jag vet inte varför. All press, all oro för framtiden och annat kanske.

Men detk änns lite som när jag var 13 och började må riktigt dåligt, få ångest ute även bland folk.

Idag höll jag på att börja gråta för att jag kände mig så dålig efter fått lite konstruktiv kritik.

Jag måste sänka kraven - jag kan inte vara perfekt på jobb efter bara 3 veckor. Och de förväntar sig inte det heller. Men jag förväntar mig aldrig annat än det.

 

Just nu önskar jag bara att det var helg och ösregnade. Vädret hade passat så bra in på mitt humör.

 

Men imorgon kan bara bli bättre, och det kommer det bli också hoppas jag. Jag har ju ingen anledning att må så dåligt. Jag har en ganska fantastisk familj, ett underbart grymt jobb jag älskar, en nästan-sambo jag älskar över allt annat och som ständigt ger mig komplimanger eller bekräftelse på annat sätt.

 

Varför känner jag mig så ensam då?

Jag har ingen att prata med... och flashbacks dyker upp allt oftare igen. Men jag varken kan eller vågar säga nåt till D, även om han innerst inne vet vad som hänt. Det vet vi båda. Vi har bara inte uttalat det med de orden.

Men det har hänt, och det känns fortfarande, tre år senare. Jag mår fortfarande dåligt iblando ch får flashbacks, blir rädd i vissa situationer. Blir påmind.

Men jag var både hög. full och för att inte tala om dum. Så jag får skylla mig själv.

 

 

Know you've been hurt by someone else
I can tell by the way you carry yourself
If you let me, here's what I'll do
I'll take care of you
I've loved and I've lost

Jag vet inte om jag kommer fortsätta blogga längre faktiskt. Eller hur mycket det kommer bli. Just nu jobbar jag så sjukt mycket, har bett om övertid jämt och jobbar 11 h om dagen. Resterande timmar tillbringas med att sova, läsa och umgås med mannen på kvällarna.

 

Det är underbart mellan mig och D aoch vi letar efter en ledig 2a till oss nu. Jag tror inte jag kommer återvända till skolan i höst, utan vill hellre jobba något år och ta reda på vad jag verkligen vill plugga och var. Jag VILL ju plugga det jag gör nu, men det har gått helt åt helvete hela året. Jag har låtit min ångest och depression ta sig ut utanför murarna och åverka mitt riktiga liv. Nu har det ju som tur är ordnat upp sig, med en bra man och  underbart jobb. Men betygen har ju inte funkat riktigt. Jag skäms över det. För första gången i mitt liv har jag failat med skolan, failat totalt med något alls. Jag skäms. Och jag skäms över att berätta för folk att jag inte vill återvända tillbaka till skolan än - det känns som om jag förlorar en del av respekten folk ser på mig när jag berättar att jag pluggar ekonomi blandat med IT/datavetenskap. Som när jag träffat nytt folk som är min mans gamla vänner, de blir ofta ganska imponerade av mitt val av utbildning och att jag pluggar överhuvudtaget. Det känns som om de kommer förlora det, och utan den identiteten vet jag inte vem jag är - jag har ju alltid varit läshuvudet, som älskat skolan, att skriva och läsa och spåtts att gå långt inom utbildningar. Jag vet att jag hade kunnat plugga mer eller mindre exakt vad jag velat utan att oroa mig för betyg, om jag bara inte blivit så sjuk och skoltrött i gymnasiet.  Och jag hatar mig för det, ser ner på mig.

Det känns som om jag kommer göra folk besvikna. Men mannen tycker jag ska ta ett sabbatsår och jobba, då slipper jag dessutom studielån, och hans mamma tyckte också jag skulle jobba ett år istället då och fundera på vad jag ville göra. Jag får se, jag tänker ta några dagar till att fundera och se över jobbanonnser.

 

Men inte ikväll, ikväll ska vi iväg till vänner och umgås och ev. dricka lite. Jag kör, så har vi sovplats går det ju bra att dricka, annars får jag strunta i det. Jag ska njuta, skratta och ha kul och försöka få bort min huvudvärk.

Så, vi får se när nästa inlägg dyker upp. Kanske snart, kanske inte. Idag är första gången jag öppnar datorn överhuvudtaget på 3 veckor. Så ja, ni förstår nog vad jag menar då. :)