zeropounds

Nu är det slut. Känns väl både bra och dåligt.. tomt. 2 år ändå.. allt vi gjort. Utlandsresor osv. All historia... vill inte tänka på det. Inte se bilderna.
Kanske.. är det fel tid, fel plats typ. Vem vet senare i livet?
Men fuck vad det gör ont ändå. Alla framtidsvisioner... borta.
Nu är jag ensam.

Intag hittils: 1 ask läkerol, lite påskmust light.
Sömn: ca 3 h.
Yay. Ni förstår att man är trött nu? Haha. Blir inte mycket sömn för tillfället även om jag har tränat. För mycket i huvudet nu.. jag orkar inte. Jag vill bara lägga mig. Kollapsa. Somna och vakna upp till en situation där allt är fixat.

Varför känner jag mig så skyldig? Jag har egentligen inte gjort nåt. Men jag kan inte låta bli att le när min vän, D, som jag egentligen vet är intresserad av mig lite sisådär, smsar. När han skriver tidigt på morgonen för att höra hur jag mår, när jag mått dåligt kvällen innan. Som tjatar på mig att jag borde kolla upp det. Som verkar genuint bry sig. Jag kan inte låta bli att le och bli glad av det, för det är raka motsatsen till min pojkvän. Som mer skulle skrivit ":( hoppas det blir bättre snart älskling". Eller dylikt. Och som inte skulle hört av sig mer förmodligen.
Men tack vare mina gamla killar vågar jag inte förlita mig på glädjen heller. Han kanske bara driver? Han säger att jag verkar som en så underbar person, vän, och är så vacker. Han - som är typ SKånes snygging eller något - säger så om mig? Nä. Tyvärr, tror inte det.

Och jag mår ännu sämre när jag tänker på om vi skulle göra slut. Allt vi lovat varandra... jag ljög inte när jag sa att jag alltid ville vara med J. Absolut inte. Och jag ljuger inte när jag säger att jag fortfarande älskar honom, alltid kommer att göra det. Långt ifrån.
Men jag känner mig som världens sämsta person när jag tänker på D, när jag funderar över min osäkerhet över J och mig, funderar över hur det kommer gå. Känner mig ungefär som om jag vore otrogen.

Jaja.. ska sluta störa ert läsande med mitt kärleksbry.;)
Träningen igår gick bra, var jobbigaste step passet EVER! Tog i riktigt mycket, och det kändes ju definitivt i kroppen efteråt - antagligen en kombination av Celsius som jag kastade i mig, bcaa jag tagit innan, sjunkande blodsocker och att jag tog i så mycket.. för när jag kom hem kändes det ungefär som den stresskolapsen jag fick i höstas, fast inte så illa. Mådde grymt illa, var yr trots jag låg ner och precis hade ätit osv. Mådde riktigt dåligt.
Idag är det lite bättre, men känns väl fortfarande sisådär i huvudet. -0,5 kg sen igår i alla fall, om inte mer. :)
Ikväll blir det box, får se om det blir någon styrketräning också! :) Igår blev det biceps, triceps och nacke. Bränner lite lätt i triceps idag. ;)

Vi har inte gjort slut eller något, jag har sagt exakt hur jag känner, han tog tillbaka vad han sa och ville försöka igen med förändring, förbättring. Vilket ju är bra, men det är ändå något som känns fel...
Jag kan inte tänka mig att leva utan honom. Men samtidigt är jag osäker av någon anledning. Är han rätt? Kommer det bli bra? Ställer jag för höga krav? Kommer det bli som innan igen? Kommer vi sluta tjafsa? Hur vet man om det är bäst för båda att bara göra slut, åtminstone for now liksom, när man fortfarande älskar varandra?

Det är väl det som är problemet. Jag älskar honom lika mycket som förr, han älskar fortfarande mig, det är inga större grejor det handlar om, men saker som ändå gör att jag mår lite dåligt och faktiskt inte vill vara med om längre. Tyvärr, jag ställer inte upp på det liksom. Det hade varit så mycket lättare om man bara slutat älska varandra, eller om det hänt något större, om någon varit otrogen eller vad som helst liksom... Jag vill, och jag vill inte. Hela helgen har jag gråtit, så jag är väl uttorkad vid detta laget eller nåt.

Jag är så osäker vart vi är på väg fortfarande.. kanske också vad jag vill. Och jag mår jättedåligt över det, har jättedåligt samvete över det. Alla våra planer? Ska jag vara den som sabbar allt? Allt vi pratat om, att det alltid kommer vara vi, att vi kommer vara som de gamlingarna i The Notebook när de dör. Hur våra barn kommer bli om de brås på oss på olika sätt... 
Men finns det kanske någon som passar mig bättre? T.ex. han jag börjat bli vän med och som halvflirtar med mig...Inte ÄR bättre, för min pojkvän är en bra kille. Väldigt bra, en av de bästa. Bara tanken på honom med en annan tjej gör att jag får ont i magen och känner rivalitetskänslor.

Jag kan inte bedöma om det är en big deal jag gör av det eller inte, enligt mig är det kanske lite väl big deal. Men enligt andra är det inte det. Jag är van vid killar som slår mig eller är otrogen, då är detta ingen big deal liksom.. men för de med "normala" förhållande säger tvärtom. Och jag vill ju ändå inte ha det så..

Nåja. Vi får se. Nu har vi pratat ut, nu kan jag väl bara vänta på förändring. Att ständigt vara den som väntar på honom, vänta på svar, på att han ska höra av sig, bli klar innan vi ska ses osv.. det blir jävligt irriterande i längden, särskilt när han sagt han ska bli bättre. Och att alltid tvingas vara den som hör av sig om vi ska ha någon kontakt i veckorna är också segt.
Vi får se. Jag ger honom en chans åtminstone ju. Han har en chans att förändra, visa att han vill och faktiskt VISA att han älskar mig, inte bara säga det lite då och då. För faktum är att trots 2 år, så behöver jag den bekräftelsen. Innerst inne är jag bara en osäker, blåslagen liten tjej som undrar om killar ljuger eller inte när de säger något fint till mig, om de bara är ute efter sex för att sen slänga bort mig som en näsduk, och om de faktiskt bara håller sig till mig eller om de trots allt har någon annan.

Jag får så fruktansvärt dåligt samvete bara jag skriver det, hur jag tänker och känner. Som om jag bedrar honom på något sätt. För när jag ser på honom ser jag en vacker, oskyldig kille med det renaste samvetet man kan ha. Och så sitter jag och tänker så här? På att det kanske är någon som passar mig bättre? Dåligt samvete när jag smsar min vän, han som raggat lite då och då, som om jag gör något fel. Trots jag inte säger något sådant till honom. Är allt mitt fel egentligen kanske?

Det finns en kille, en som verkar jättesnäll och trevlig (kompisars kompis typ, har bara träffat honom nån gång snabbt förr när jag var 13-15 eller nåt) som raggar lite sådär halvt om halvt på mig. Typ att han väntar på att jag ska bli singel. Att han gärna vill ses och hitta på nåt, men han kan inte för han kanske vill flirta. Haha ja, lite olika saker...
På ett sätt är det rätt trevligt ändå, lite bekräftelse liksom. Han ÄR väldigt snygg... vältränad, lång, alla utseendeegenskaper jag gillar såsom mörkt hår, fina ögon osv. Äh vad snackar jag om, han är SJUKT snygg.
Nåja, i alla fall... några dagar innan detta riktigt började, satt jag och funderade över allt möjligt. Det känns så rätt med min pojkvän, verkligen. Men samtidigt inte... jag kan inte sätta fingret på det, men lite som att vi glider isär lite. Och det känns lite som att förhållandet har stannat, medan jag gått fram för fort. Jag är trött på att alltid vara den som får höra av mig om jag vill höra nåt från honom under veckorna, och få vänta ett halvt dygn innan han behagar att svara. Trots att jag redan berättat detta för honom, och han sagt han ska bli bättre med att höra av sig och så.. jag menar, hur svårt är det? ½ minut, "Hur mår du idag?". Det är ju inte så att han har fullt upp om dagarna. Också en sak jag "stör" mig lite på - skola/jobb är otroligt viktigt för mig. Inte att man HAR jobb eller pluggar, det är ju upp till var och en vad man vill göra. Men att man åtminstone försöker. När han pluggade "försov" han sig väldigt ofta och missade lektioner och hängde knappt med när det var prov osv. När lektionerna började 11-13....... Nu när han ska söka jobb och är hos Arbetsförmedlingen händer inte mycket mer än när han gick i skolan. Söker nåt enstaka jobb lite då och då. Tar det så...lättvindigt. Och ja, jag stör mig väldigt mycket på det. Han säger ju att han vill flytta hemifrån snart också liksom.

Det känns som att om det ska fortsätta i denna takten kommer han inte kunna flytta förrän om flera år - bara för att man har ett jobb betyder ju inte det att man kan flytta direkt. Våra framtidsplaner känns bara allt längre bort på sätt och vis..

Det är ju inga stora saker att störa sig på, han är världens snällaste kille och vill ingen nåt ont. Men det känns som om det är jag som anstränger mig för att vi ska ha det bra. JAG pluggar för att jag ska kunna få ett bra jobb, så min framtida familj kan få det bra. Han söker knappt jobb. JAG hör ofta av mig, både för att veta om vi ska ses eller bara höra hur det är. HAN behagar svara efter x antal timmar.

Vissa dagar önskar jag nästan att det tog slut, bara för att kunna veta om vi verkligen hör ihop. Så man har chansen att se världen lite så att säga, träffa nytt folk, se vad som är rätt för en. Jag är ju bara 21, vi blev tillsammans dagen efter att jag fyllde 19, några månader innan jag tog studenten...Vissa dagar när jag tänker så, om att det skulle ta slut, känner jag inget speciellt. Varken glädje eller sorg, eller kanske lika delar av båda?
Andra dagar blir jag gråtfärdig av tanken. Försöker klamra mig fast vid honom med näbbar och klor. Men gör jag det för att jag verkligen, verkligen vet att vi hör ihop eller för tryggheten han innebär?
Jag vet ju vad jag känner för honom, det är inget snack om saken. Jag ler fortfarande stort när jag ser honom komma mot mig när han möter mig vid tåget. Älskar att vakna till på natten när han lägger sig och drar mig närmre, känner hans andedräkt i nacken och armar runt mig. Men räcker det?
Tänk så är den rätte någon annan egentligen annan? Den killen som raggar lite på mig t.ex? Han gör mig faktiskt lite intresserad... Eller någon jag aldrig ens mött än?

Varför har jag blivit så osäker, och vad fan ska jag göra? Fan då...

Nåja, ska inte tråka ut er. Min extravikt är borta, trots att jag inte tränade igår och åt en del ändå på kvällen. Gud, kvällar är sämst haha. Ska fixa maten bra, ikväll är jag hemma.. min pojkvän ville ses först imorgon, han "ville vara ensam" ikväll. Ovanligt att man får ett sådant svar... Det blir väl ingen träning idag heller tyvärr, men för en bra sak. Ska plugga en hel del idag och senare in till grannstaden och möta mamma efter hennes jobb och shoppa lite småsaker. Ska bli skönt att komma ut och bort från plugg osv. Solen skiner riktigt mycket redan, får hoppas det håller i sig. Ska klä mig lite snyggt, hoppa i mina kilklackar, sminka mig fint, fixa håret fint, dra på skinnjackan för första gången i år och njuta av att gå i stan sen. Lite motion blir det ju också till på köpet! ;D

Usch, några hg är kvar på kilot jag gick upp.. fast jag tror det kan vara för att jag inte gått på toa ordentligt sen i måndags...
Ikväll blir det i alla fall body pump med min kompis! Ska bli kul. :)

Frukosten är intagen, blev en proteinshake. Lunch blir sallad och så ska jag ha med pulver till proteinshaken ifall det behövs lite innan träningen, så det inte får för lång tid mellan måltiderna, eftersom jag åker direkt från skolan till gymmet.
Nej, dags att börja göra sig i ordning nu! :)
Ha en fin dag idag.

Nu är zumban avklarad. Svettigt värre! :) Imorgon blir det body pump med min kompis! Gött det. Ligger och varvar ner lite framför "Förhäxad", försöker planera lite inför imorgon. Mycket som ska hinnas på morgonen innan skolan, mycket som ska tas med till skolan.. puh. Nåja, orkar inte blogga mer nu. Dagen har gått relativt bra matmässigt ändå, ett extra päron och macka slank ner, 300 kcal typ. Men inte så farligt.

Hoppas allt är bra med er! :)

Åh vilken svullen mage jag har efter igår...vågen visar på +1 också, fattar egentligen inte varför så mycket men jaja...

På eftermiddagen hetsade jag lite, men fick upp allt. Sen orkade jag inte bry mig så värst resten av kvällen, åt 3 pannkakor till middag, 1 chokladpudding, 1 liten chipspåse (600kcal)...okej, det är jävligt mycket, men jag åt inte mycket resten av dagen liksom. Så hoppas det mesta är vätska bara...

Verkligheten slog tillbaka lite nu, bestående av för lite sömn, för lite näring (jag äter inte alls varierat, även om jag äter mycket, vilket också påverkar), kanske järnbrist igen, stress, mycket träning, plugg, tidsbrist, ännu mer stress, kattens bortgång blandat med morfars... och jag är dödstrött. Jag ställer in all träning och allt plugg idag. Inte det smartaste, men så fort jag börjar läsa i böckerna får jag huvudvärk, hjärtklappning av stress och press, och jag orkar helt enkelt inte med en timmes hård boxning när inte ens min kompis är där. Då är det inte ens kul, jag känner ingen där..
Idag vilar jag upp mig istället!

Sorry för utbrottet igår, var en riktigt dålig dag.. :p
Denna dagen började bättre. Var på jobbintervju i grannkommunen - och blev anställd på fläcken. Så sommaren kommer gå åt till jobb inom hemtjänsten. Inte världens roligaste eller egentligen ett jobb jag är extremt sugen på, men det är bättre än inget ju. Det ska nog gå bra, försöker tänka positivt. Är egentligen nog mest nervös över rutten, att jag inte kan vägar och adresser där haha...

När jag kom hem kollade jag runt i huset efter katterna, för att se var de var så man har lite koll på dem. Kom på mig själv med att leta efter vår gamla panterkisse... och kom på att fan, han finns ju inte mer. Trodde jag skulle reagera som igårkväll, bara grät och grät över ALLT, nu när det blivit lite för mycket, men icke. Lite nedstämd men acceptansen börjar väl träda in. Snart kommer de fina blåa blommorna runtom hans grav och gör platsen fin, och han har det ju trots allt mycket bättre nu - hoppas jag - var han än är nu. Han lider ju inte.. :)

Lunchen är äten, lite sallad, gurka och keso, frukosten blev 1 äpple i brådskan att göra mig i ordning, och ikväll är det BOXNING. Min favorit. :) Älskar tisdagar faktiskt. Dels för man är hemma (höhö, slipper föreläsningarna) och kan fokusera på plugg eller bara slappa, och för att det är boxning.:)
Så snart ska jag börja plugga, sen köra ner och handla åt pappa, ta en powernap också antar jag.. och sen träna. :)
Hoppas ni alla får en bra dag! :)

And you ask me what I want this year
And I try to make this kind and clear
Just the chance that maybe we'll find better days
Cause I don't need boxes wrapped in strings
And designer love and empty things
Just the chance that maybe we'll find better days

Hela dagen har känts som en spark i ansiktet och ett fuck you till en. Fyfan alltså...

Jag har ont som fan i knäet, och är trött i kroppen, haft ångest hela dagen så fort jag lämnat huset och närmat mig skolan (för att jag inte trivs där) och har bara känt att...allt är för mycket nu. Kroppen säger ifrån, psyket säger ifrån. Jag blir ständigt tårögd och håller på att bryta ihop.

När jag ser vår ena katt gå runt i huset som om hon letar efter nåt vill jag gråta. För hennes gamle kompis är för alltid borta, nu är det hon vs argbiggan till katt som bosatt sig i köket, och de två kommer inte ens överens. Jag vill bryta ihop när jag ser alla mina skolböcker, för det är så mycket att göra och jag vet att om jag inte klarar omtentan som är på g eller omtentan i sommar (missade en tenta pga sjukdom) så får jag inte gå vidare till år 2. Jag vill bryta ihop när jag ser pappa, för hans lilla älskling, lilla bebis, är död.
Jag vill gråta när jag ser vissa foton, för de är tagna i Småland hos min mormor och morfar. Och där kommer jag aldrig mer spendera lov eller helger igen. Och ännu hellre vill jag gråta eftersom det är begravning för min fina morfar nästa fredag.
När jag ser min svart-glittriga sjal blir jag arg, och tänker på vackra Khalda som alltid ville ha en likadan runt huvudet (muslim). Vackra Khalda, som inte såg bilen runt hörnet och som inte blev sedd av bilens ägare. Vackra Khalda, vars kropp helt enkelt inte orkade.

Och mest känns det när jag tittar ut och ser den nya jorden i en fyrkant i ett hörn av rabatten som pappa fixade idag. Det är så jävla ironiskt. Vårt badrum har en bricka fylld av läkemedel och grejor till vår panterkatt, ser ut som ett helt apotek. 4 veterinärträffar, 1 livsnödvändig operation för att han skulle kunna överleva och så... gör han inte det. Av någon annan anledning (troligtvis) än tanden. Och vi kan inte ens få veta om han hade ont eller inte.
Jag kan inte släppa synen av hur mamma kom ut ur sitt sovrum med ett bylte av handdukar i famnen och hans öron stack ut. Hur jag såg ansiktet på katten i sidan, och grumliga tomma ögon.  När pappa står i trädgården och gräver, hämtar en rulle hushållspapper för att sen gå ner och hämta byltet med handdukar, och jag såg de svarta öronen igen...

Livet är så orättvist. Helt plötsligt är det bara...borta. Man kan inte ens kontrollera eller bestämma det själv. Jag vill inte leva ett sådant liv.

Jag tror jag reagerar så starkt eftersom jag är så rädd för döden och att dö... vad är det som händer egentligen? Finns själen? Och vart tar den vägen - dör den eller försvinner den...iväg?

Det är tomt här hemma nu. Jag vill inte ens vara här. Jag önskar att vår kisse fick en till härlig sommar här ute i trädgården, där han älskade att vara, som vi planerat. Att morfar fick träffa oss, och framför allt sin dotter, igen en sista gång efter dessa 8 åren isär. Jag önskar att Khalda klarade sig, fick träffa en framtida man, få barn och se de  växa upp. Jag önskar att min mormor slapp propparna som gjorde henne dement och till sist tog hennes liv. Önskar att min moster inte dog så plötsligt, alldeles för ung. Och jag önskar att alla i min närhet kommer få ett långt, lyckligt liv.

Tyvärr finns det ingen garanti för något sådant. Man kan dö närsom helst, det räcker med att gå utanför dörren. Sätta sig i bilen absolut, vara för nära tågspåret när tågen susar förbi, gå över gatan, även på ett övergångsställe... Det räcker med att vara på fel ställe vid fel tidpunkt, eller ens att födas i "fel" land. Tänk alla barnen som svälter i afrika och sydamerika, som är hemlösa i de slaviska länderna och sniffar lim och råkar ta överdoser, endast i hopp om lite värme i kroppen.

Fy fan vad livet och världen är orättvis.

Mamma väckte mig imorse vid kvart i 6, sa att katten dog... Stackars lille misse. Hoppas inte han hade alltför ont och att det gick snabbt, igår var helt kaos... vi kunde inte ge mer morfin eftersom hans mage och tarmsystem helt lagt av att fungera sen i tisdags. Och inga laxeringsgrejor hjälpte värst bra, igår låg han och skrek så oerhört hjärtskärande, det värsta jag har hört. På kvällen fick han nåt anfall, han bara flög upp och sprang iväg fortare än nånsin, trillade ihop, slutade andas för en liten stund och började kvida sen igen och krampa lite i magen tills han fick ut lite... min pojkvän sov här inatt och han sa han hörde hur katten skrek inatt igen, när mamma satt uppe med honom.
Det låter kanske lite löjligt, men jag kan verkligen inte sluta gråta. Speciellt inte när jag såg mamma komma nerför trappan med honom inlindad i handdukar för att lägga honom i buren tills vi kan gräva ner honom, och såg de grumliga ögonen...  Ett djurs liv (förutom spindlar kanske som jag har fobi mot) är alltid minst lika värdefullt för mig, som en människas liv är. Kanske mer. Djur är som barn för mig, så oskyldiga. Jag blir mer tagen av artiklar där djur blivit misshandlade till döds än om en 30-åring blivit det faktiskt. Likaså om barn blivit det, i jmfr med en vuxen. Och katten var mer som en hund än en katt...

Usch, nåja.. livet har sin gång antar jag, han var åtminstone väldigt gammal.
Ska snart äta frukost, idag skippade jag skolan lite grann. Ska bara iväg till ett gruppmöte på några minuter som jag helst hade velat skippa men men.. imorgon har jag jobbintervju på morgonen. Och ikväll step och yoga. Tror jag. Ska nog bli skönt åtminstone.
Önskar att pojken var kvar, men han var tvungen att bege sig till AF. Nåja, kanske dags att gå och äta något nu..

Vilken natt.. har sovit sjukt dåligt igen, drömt konstigt osv. Har knappt hunnit träna denna veckan, bara zumban i onsdags.. Riktigt dåligt, men har ändå gått ner ungefär 1 kg. Det bör inte vara vätska, för jag har inte spytt igår, jag drack normalt med vatten (om än saft också som är vätskedrivande men ändå) osv. Jag åt lite godis igår trots allt, men höll det och resten av matintaget bra. Härligt att se vågen röra lite på sig. :)

Funderar på om jag ska på body pump och sen box. Hoppas jag blir lite piggare, kroppen är så trött att jag knappt orkade uppför trapporna innan, och knäet värker.. Oh we'll see.

Igårkväll hämtade vi hem katten..:) Han är en kämpe - veterinären var osäker på om han verkligen skulle kunna klara narkosen. Eller orolig för det, och visste inte hur han skulle reagera liksom. Men han klarade det, var svårväckt men vaknade och tittade sig omkring och både åt och gick på lådan där. :) Nåt han knappt gjort hemma ens. Redan i bilen, när vi öppnade gallret till boxen så han kunde ligga bättre med huvudet, började han resa på sig och försöka ta sig ut. Väl hemma försökte han gå hela tiden, och hoppa upp på sina vanliga ställen. Stackarn var ju så groggy att han bara trillade... och efter 10 min kämpade han sig för att ta sig till lådan, istället för att bara slappna av typ som de brukar göra.. vår kämpe :)  Det är fortfarande kritiskt, men det ser positivt ut. Jag vågar åtminstone hoppas! :)

Jag skulle till killen igår, men ungefär 1 timme innan fick jag sms om vi inte kunde ses idag istället, han kände sig inte riktigt "stabil"..i humöret då. Hade nån dålig dag i torsdags. Men ändå sjukt dålig stil att svara så sent. Aja, får se om det nu blir nåt ikväll eller inte. Det är såna här tillfällen som gör att jag blir osäker på årt förhållande, vad som händer liksom, och vad han verkligen vill - men är det ens nödvändit? Alla har ju dåliga dagar ibland och vill inte ses? Jag vet ju att han har sådana, det är han uppriktig med. Och han är alltid dålig med sms vilket han iofs skulle förbättra men inte har gjort.. men det är ju bara att påpeka. Nä, jag är väl bara lite nojjig som vanligt..?

Usch vilken obehaglig morgon. Eftersom jag fick i uppdrag att köra katten till operation denna morgonen och då behöver bilen fick jag köra pappa till jobbet halv 6. Därefter erbjöd jag mig att köra mamma till tåget vid 7. När jag körde hemåt, mitt i centrum kan tilläggas, blinkade ABS-lampan frenetiskt, som om den var trasig, av all halka. När jag och min syster körde med katten vid 8 körde jag lugnt och försiktigt, långsammare än vad skyltarna sa var högsta hastighet...skulle svänga ut på en stor väg där det är en stoppskylt innan då det är 70-väg med mycket lastbilar som kommer, släppte pedalen i god tid innan, började bromsa lugnt och fint. Tills jag kände att bromsarna inte tog, ABS-lampan blinkade igen.  Bilen bara gled ut på vägen framför, förbi stoppskylten... lyckades åtminstone få bilen att stanna till på "min" väghalva efter att ha kollat så ingen bil var i närheten och på väg mot oss där. Hade bara tur att lastbilen som för tillfället körde på vägen var på andra väghalvan... Snacka om änglavakt - en lastbil som kör på en 70-väg (förmodligen långsammare än så pga halkrisk men ändå) hade nog inte gått så bra. Det jag först tänkte på var stackars katten i baksätet som är så fruktansvärt sjuk och energilös - skulle han dö på vägen till sin livsnödvändiga operation?

Är fortfarande lite darrig i händerna, men resten av vägen gick bra som tur är.... tjockskallar som inte saltar ordentligt, speciellt på en sådan farlig väg!!

Känns som om jag sitter på nålar nu också tills veterinären ringt. Ja det blir mycket om en liten katt just nu, men ett djurs liv är för mig lika värdefullt som en människas, om inte mer kanske. Barn och djur är bland de oskyldigaste man har, inte som vi dumma människor som sakta förstår vår värld och miljö. Att dessutom se sin PAPPA av alla vara nära till gråten (den är som "hans" lilla knähund, den där katten) gör ont. Är nästan uppväxt med katten, åtminstone i drygt 8 år. Och nu är det inte ens säkert att han kan klara av narkosen...
Att offra zumban ikväll för att kunna hämta hem vår lille tuffing (hoppas!!) känns alltså helt ok faktiskt. Litet pris att betala för att få hem honom.

Lite minus, gött det. Idag blir det tyvärr inten träning. Här snöar det för fulla muggar och har lagt sig rätt mycket under natten också =ingen pw. Tänker inte riskera mitt knä igen med ev. felvridningar i halkan.

Så nu är jag bara kattvakt, inkl tvångsmatning 1 gång i timmen ungefär...haha, han hatar mig. Katten ser förbannad ut nu, men det är ju för hans bästa. Hoppas provsvaren kommer idag så vi vet när och om han kan sövas och få tanden utdragen och så.

Insåg precis hur jäkla lite det tar för att få mig glad och på ett bra humör. Man säger ju ofta att de små sakerna är de största, right? Håller med. Jag kräver inte fina smycken eller stora presenter av min pojkvän liksom. Snarare småsaker, jag blir glad av att han plötsligt säger "kolla om det går någon film på bio DU vill se, så bjuder jag ut dig", eller bara spontant "Jag älskar dig så fruktansvärt mycket".
Dagens liknande kommentar går till min kära granne, en jämnårig tjej vars utseende jag avundas (makedon, tjockt, fint, mörkt hår mörka ögon som jag äälskar, inte jättesmal men snyggt och kvinnligt kurvig, lite fett här och var liksom, och som utstrålar ett sådant självförtroende att hon alltid är snygg typ). Vi har ALDRIG umgåtts, men snackat en del, FB och när vi mötts ute. Första gången vi hälsade när vi flyttat hit sa hon faktiskt "kom över om du har tråkigt nån gång, det är bara att knacka på", efter bara sagt hej.
Så ni ser att vi inte känner varandra egentligen, och vi snackar ju inte ofta heller. Nejdå, men ändå hör hon av sig till mig nu precis när hon såg att jag var ledig idag och sa ungefär "fuskigt, och jag som tänkte höra om du ville åka bil med mig in till din skola så du slapp tåg och bussförseningar :)". Ni ser? Smågrejor som gör mig glad, tyckte det var oerhört snällt att erbjuda mig skjuts ända bort till skolan i stan där vi går (hon går på en annan skola i närheten av min, i samma stad), ändå 5 mil bort typ.

Det är väl lite därför jag också blivit flyförbannad så fort någon dragit slutsatsen om att jag är en bortskämd, rikemansbrat endast pga skolan jag valde i gymnasiet, en privatskola, "finare" med såna ungar till 94%. Jag ber aldrig mina föräldrar om pengar mer än i verkliga nödfall, ber de aldrig köpa saker osv, utan oroar mig snarare med dem ang. ekonomin då den inte är toppen direkt. Visst, jag bor hemma och betalar inte något hem, betalar bara bensin lite då och då och min pappa betalar fortfarande min mobil trots jag sagt emot och sagt att jag kan ta den. Men är jag bortskämd för det? I klass med klasskamraterna folk ska jämföra mig med, som får 100 000 sparade kr i 18 års present, en ny fin bil, kan ta en weeekendtrip hursomhelst? Nej verkligen inte. Att mina föräldrar betalade min turkietresa med pojken förra året var oerhört generöst, trots det "bara" gick på ca 3500 för två veckor. Bara en sådan extrautgift är lite jobbig för dem.
Så nej. Jag kräver inga sådana grejor. Snarade de små grejorna, kommentarer. Less is more.

Tog 1 macka och 1 liten banan också. Kroppen skrek av hunger. Önskar jag hade stått emot, men det är väl "bara" av ren vana egentligen.. nåja, det är ju under 1000 kcal ändå. Känns helt ok. :)

Puh, höll på att missa zumban innan idag, fick hastigt och lustigt åka iväg till veterinären igen så katten får lite smärtstillande...stackarn. :( Jag blir så ledsen att se vår tuffing sjuk men förhopningsvis hjälper antibiotikan och proviva-liknande grejen (men som kostar ungefär 200 kr mer!!) så att han mår lite bättre och kan bli sövd och få den infekterade tanden utdragen om den nu inte vill lossna själv. :) Rätt hemsk sjukdom egentligen de kan få den slutar ju med att de inte har några tänder kvar. Men det kunde varit värre (såvida det inte slutar värre också som efterverkan!).
Imorgon är jag kattvakt när jag ändå är hemma, vilket innebär matning 1gång/timme och en spruta morfin vid lunchtid.. huuh, tur det inte är spruta med nål utan bara en fylld spruta då han får svälja innehållet.

Men jag hann  dit i tid och körde stenhårt. :) Salen var dessutom svinvarm att dansa i, inte mycket aircondition där, svetten bara dröp om alla. Linnet är helt dyngsurt över ryggen haha. ;P

Kvällens middag blev lite minikeso med gurka sallad, morötter, majs och några fetaostbitar samt en porteinshake. Ca 230 kcal kanske. Har väl ätit för drygt 600-650 kcal idag.. har inte varit hemma så mycket, var ju i skolan hela förmiddagen och hann bara äta det jag skrev i förra inlägget + dricka en proteinshake när jag var hos veterinären och väntade. Ska kanske ta någon frukt eller något sen också, får se.

Imorgon ska jag på jobbintervju till ett sommarjobb! Har en intervju på tisdagmorgon också. :) Om jag får något av jobben betyder det att det inte blir nåt resande i sommar (antar jag), meen det är väl ett rätt litet pris att betala antar jag. Vi får försöka resa i vinter, jag är glad om jag får jobba i sommar - extra pengar (en hel del då jag bor hemma och inte betalar nåt hem heller) och lite ny erfarenhet och meriter. Gytt. Även fast jag såg fram emot att få resa iväg med mannen igen och njuta utomlands.. nåja, det kommer ju många sådana tillfällen igen.. :)

Har nästan precis kommit hem, hunnit laga wokade grönsaker med sweetchili, keso, lite laktosfri fetaost (mindre  fett och kcal också faktiskt, och supergod!) och dessutom hunnit äta det. ;D
Det är det enda jag har lyckats äta hittils samt ½ liten banan och två askar läkerol, hann inte äta något imorse innan jag stack iväg för att jobba med min projektgrupp, och det var inte lönt att fixa lunch i skolan då vi slutade jobba vid 13 liksom. Ska få i mig en proteinshake om några timmar också innan jag ska träna bara, och lite redbull väl. Är sååå trött!
Har knappt sovit inatt, en kombination av stress, oro, ångest och ingen träning. Seriöst, de dagar jag INTE tränar märker jag direkt skillnad i sömnen. Somnar senare, sover oroligare, vaknar hela tiden under natten liksom.
De dagar jag tränar somnar jag väl senast 10, vaknar av mig själv strax innan 8 (eller av att katten kommer upp i sängen då ungefär) och är relativt pigg också. Känner inte behovet av att ligga och dra mig eller snooza liksom.

Igår blev det tyvärr ingen träning, då jag fick familjen akut in till en veterinär med vår ena katt. Han är gammal och sjuk, och har blivit värre sen i söndags...Troligtvis har han "bara" en tandsjukdom som katter får, som slutar med att man får dra ut tänder på dem, då de tappar tänder utan annan orsak. Vår katt har tappat en del innan vi fick honom, när han var utekatt, och troligtvis av denna orsaken då.. Så för tillfället är det tvångsmatning och antibiotika som ges tills han är lite starkare och kan sövas. Hoppas det inte är njurarna det är fel på också, vi får veta om några dagar. Sjukt att de tar ett blodprov på honom, men tvingas skicka det till TYSKLAND?! Hm aja. Lille bebis är en tuffing även fast han är så gammal, han ska nog klara det hoppas jag. :)

Ikväll blir det zumba i alla fall. Skulle köra body pump också, men då jag är helt slutkörd i kroppen och har ont i knä+fot skiter jag i det och kör på zumba och promenad bara, det får räcka. Denna veckan har tagit musten ur en.

Mitt största mål just nu är att jag vill vara i form till min systers student i sommar. Ha lite snygga konturer på benen,axlar och armar. Min tänkta klänning är lite lose fit så magen är whatever.
Men ja, mitt mål är alltså att ha gått ner lite i vikt och så till juni. Ändå exakt 3 mån kvar tills hon tar studenten, det är bra tid ju. Ska ju inte gå nån crashdiet osv.

Så fort jag tänker på det börjar jag dock hyperventilera lätt, för att jag blir uppjagad och stressad. Men det ska gå. Lite mer promenader och inte fuska med maten. :) Träningen får dock INTE gå ut över skolan, ett annat mål är ju att gå på föreläsningarna och klara tentorna. På tal om det - jag klarade min förra tenta, webbuppgift OCH IT-hemtenta. :) Gött  eller gött?! Nu har jag egentligen bara projektarbetet kvar med min grupp, en IT-tenta, ekonomitenta del B (fortsättning på den jag klarade sist) och denna kursens ekonomitenta. Ja och diverse webbgrejor också..Har en tenta i sommar, en omtenta jag blev sjuk till. Men smågrejorna är värst haha. Men men, det ska gå. Allt ska gå! :)

Usch hetsade lite innan. Eller hetsade och hetsade... jo, det gjorde jag ju i och för sig, men "bara" mat eftersom jag var så hungrig då jag inte hunnit äta på hela dagen. Skitdåligt. Spydde det också, så hiver i mig vatten nu för att ställa rätt vätskebalansen igen..

Idag blir det ingen träning, det är konstigt men trots 11 h sömn är jag dödstrött i kroppen. Antar att det bara är en sådan dag helt enkelt. Kan väl vara för all skit jag stoppat i mig i helgen också haha, det brukar märkas i kroppen på mig.
Har nämligen bestämt mig för att inte äta nåt crap alls mer än i så fall popcorn kanske (vilket jag ändå är trött på, så lär inte bli det haha), läkerol el.dyl. Inte godis. Inte chips. Ever.
Egentligen är det väl inte av någon särskild anledning, jag kan tycka det är helt ok för en att unna sig på helger när man tränar hårt och håller bra kosthållning resten av veckan. Men jag vill testa detta ett tag och se om det hjälper mina resultat på vägen.

Kommer nog bli jobbigt haha. Jag kan nog inte påstå att jag är sockerberoende, för jag klarar mig utan det i veckorna - klart jag blir sugen ibland, men då är det oftast pga att man egentligen är hungrig. Det jobbiga är om helgerna, vanan liksom. Att mysa ner sig framför film med nåt gott med killen. Klart man kan ha andra saker, typ grönsaker eller nåt, men det är väl ändå vanan av det söta. Men det ska väl gå bra, jag klarade ju att sluta röka då vanan också var det värsta för mig - ingen cigg alls sen nyårsafton då jag tog 1, och innan dess var det nåt paket lite då och då. Ändå bra. :) Så godiset ska jag ju lätt kunna göra mig av med.

Idag ska jag vila upp mig inför imorgon med lite Pretty Little Liars, nya avsnittet är ju ute nu. ;)

Känner mig självdestruktiv idag. Vill klä upp mig, sminka mig, vara smal och snygg, gå ut och dansa, dricka lite för mycket, bli uppraggad av den och den och den där och den killen, dansa lite till, strula, gå hem till en ny säng och få ångesten och bekräftelsen dämpad.

Istället sitter jag här och är lite halvvägs på väg till min pojkvän, funderar på att ta ett glas vin från mina föräldrar, är snyggt sminkad och snyggt klädd och allmänt pissed off pga mensen (antar jag).

you self destructive
little girl
pick yourself up
don't blame the world
so you screwed up
but your gonna be ok
now call your boyfriend
and apologise
you pushed him pretty
far away last night
he really loves you
you just don't always love yourself.

Jag ställde klockan på 6 imorse då jag tänkte sticka till yogan kl 7. Vaknade och...bara dog lite av trötthet, haha. Nä, jag somnade rätt sent igår eftersom jag inte tränade (hade för mycket plugg och alldeles för mycket mensvärk som inget hjälpte mot) och det kändes verkligen i kroppen. Jag snittar 9-10 h / natt, annars kommer jag knappt upp ur sängen, annars är min första tanke i princip "sjukanmäla". Haha. Somnade om och vaknade tio i 8, superpigg. :)

Det är härligt att gå upp tidigt nu när vädret börjar bli bättre, allra bäst är det på sommaren - vakna tidigt och ÄNDÅ ha fullt solsken, blå himmel, gräsdoft och det är varken kallt eller varmt ute, man känner hur värmen börjar öka. ÅH det är så härligt. Våren och sommaren gör mig så glad och sprallig. :) Ska bli skönt med sådant väder, då man bara vill sticka ut och jogga och slipper alla tjocka kläder. :) LÄNGTAR!

Idag blir en slapp dag, ska bara sitta och läsa under dagen och sen köra zumba i eftermiddag, därefter åka till pojkvännen. Ska ladda upp med Läkerol till helgen, och tuggummi.. Det är lite väl mycket kolhydrater egentligen, och jag får lite ångest av det. Men får äta mindre kolhydrater resten av dagen helt enkelt eller nåt, och dessutom är det ändå kcal in vs kcal ut som spelar roll i längden. Hellre läkerol med lite kcal och mer kolhydrater än godis med mycket kcal och mycket kolhydrater typ.

Sitter i vardagsrummet nu och lyssnar lite på The Cure's passande låt - Friday I'm in love. Har älskat den låten sen jag var liten, älskar typisk sent 80- och 90-tals musik eftersom jag är uppväxt med det, i bilen varje helg när familjen åkte till stoooora (tyckte man då) Malmö för att gå i stan. Nirvana, The Cure, John Farnham... And the list goes on and on. Låten gör mig så glad iaf.  Idag är jag glad, glad, glad! :)





Idag är jag på detta humöret. ÅH vad jag vill se ut så här i sommar när vi drar utomlands (vart och om det nu blir av i år).

Har upptäckt hur skönt det faktiskt är att gå upp en timme tidigare än jag normalt gör innan skolan (dvs när jag börjar lite senare,typ 10-11, inte vid 8 hehe...). Ingen stress, bara lugn och ro, kan sminka mig utan att vara stressad, klä på mig bara för att byta kläder igen (som vanligt), och även äta frukost. Det är något jag ALDRIG gör egentligen innan skolan, men som jag börjat med nu när jag tränat. Eftersom jag tränar en del styrka vill jag ju kunna se och känna resultat, vilket jag inte gör med en så bristfällig kost jag haft som ätstörd... Den är inte helt bra ännu, jag vågar definitivt inte höja mitt intag som jag egentligen kanske borde kunna. Men det är bättre nu i alla fall.
Frukosten idag består av en proteinshake med 1 dl soya light mjölk. Ca 150 kcal, 120 utan mjölken.

Jag har fortfarande inte gått ner i vikt... men jag har å andra sidan blivit lite starkare. Kan höja lite vikter, orkar mer och man känner och ser det på vissa muskler. Mina vader are looking gooood! Hahaha. Börjar tycka mer och mer om min kropp nu ändå. Som igår, jag insåg att mina ben är relativt fasta ändå och smala. Lagom smala liksom, man ser ändå att de har lite muskler under fettet när jag rör mig, i mina träningsleggings. Och rumpan är också helt ok. ;D

Måste dock ändå gå ner i vikt. Dels för så mycket fett har satt sig kring magen när jag gick upp i vikt, vilket 1)är skitfult och störigt och 2)det är faktiskt det farligaste fettet, bukfett. Måste nog minska mina kolhydrater, de slinker ner lättare än man tror - vissa frukter innehåller väldigt mycket, typ ,päron, ananas, mango och de sötare frukterna, läkerol, tuggummi, halstabletter..Inte bara de livsmedel man normalt förknippar








Sjukt snygga magar ändå tycker jag. :)

Nu, en fråga till er, nån som kanske är lite mer insatt i träning också... vet någon hur jag kan göra när jag tränar för att gå ner i vikt (konditionspass och styrkepass) och ändå gärna vill behålla bröststorleken? Är det ens möjligt? xD Och har ni bra magövningar, förutom plankan och de gamla klassikerna? :)