zeropounds

Känner mig riktigt mycket ute på krigsstigen för tillfället. Riktig bitterfitta och gnällkärring. Alla hormoner spökar och jag börjar känna mig obekväm i kroppen. Jag längtar förvisso efter att få en liten bula, men nu innan dess kommer man bara se lite lönnfet ut ju. Och jag hade rätt stora bröst tidigare till min relativt smala kropp, nu är de enorma säger min sambo. Jag märker väl ingen större skillnad egentligen, men ja. 

 

Vi har mest tjafsat sen igår kväll, blivit sams och sen börjat igen. Och mycket är tack vare mig. Visst, han gör mig irriterad ibland genom att inte lyssna helt och hållet eller göra som jag ber han om saker och ting jag tycker är viktiga, eller så... men jag överreagerar också. Han får bli min slagpåse lite grann just nu känner jag. 

 

Och just idag känner jag mig väldigt nedstämd. Jag känner mig ensam. Jag känner ju egentligen ingen här i byn, mer än mannens vänner och familj. Och vissa av de har ju blivit mina vänner, som min svägerska och jag har ju blivit väldigt bra vänner, en barndomskompis till mannen har jag också kommit rätt nära och pratar en del med henne. Hans killkompisar kommer jag ju också överens med, men det är ju inte samma sak. Han var väldigt mån om att hans vänner skulle tycka om mig, och att hans tjejkompisar skulle se efter mig och försöka umgås med mig så jag lärde känna nån. Men det är ändå inte mina vänner i grund och botten, och om det nånsin skulle ta slut mellan oss hade de ju främst varit hans vänner. Ingen jag hade klarat umgås med efteråt, och bli påmind om honom. 

Mina föräldrar har väl egentligen accepterat graviditeten nu, tog lite tid för min pappa, men det känns ok nu. Vi kan prata lite mer om det nu och så, men vi pratar egentligen inte. Vi är inte alls som min svärfamilj är, vi pratar inte om privata saker utan mer som... som bekanta gör med varandra liksom, Vi nämner inte mina ätstörningar eller turbulenta tonår, och har aldrig gjort. 

Min svärmor slog huvudet på spiken för ett par veckor sen genom att säga att det är trist att vi inte har sådan kontakt, jag och min familj, och att "en tjej behöver en mamma att prata med".

Det i sig förvärrar ju också ensamhetskänslorna. Visst, jag har mina vänner... typ. Vissa. Jag har i grund och botten väldigt många, men jag träffar aldrig de och talar sällan med de numera. Man har växt ifrån varandra på olika nivåer i livet och vi har inte mycket gemensamt längre. De fåtal jag pratar med bor inte i närheten längre, och de fåtal jag träffar med är också på andra nivåer. Jag har ingen i närheten av mina egna nära som är eller varit gravida, som jag träffar. Och visst kan jag prata med de fåtal som har fått sina barn, men det är inte samma som att träffas. I de fallen har jag bara svärmor och svägerska. Och jag tackar gud för att jag har blivit så välkomnad i min svärfamilj som jag är. Jag avgudar min 10-åriga svägerska som ständigt ska åka med mig istället för mamma när vi är iväg och shoppar, som tar mig i handen och ropar "jag älskar dig! jag älskar dig!". Jag älskar att jag kan komma och gå hos min andra, två år äldre, svägerska och leka med hennes dotter eller ha tjejkväll med henne och prata. Min svåger står jag inte så nära, men det gör nog ingen i den familjen. Vi har kul när vi skojar i alla fall, och det är ju huvudsaken. Svärmors sambo är också älskvärd, retsam och skojfrisk men också så engagerad i familjen. Och svärmor i sig är ju en historia, men jag ser upp till henne och tycker om att vara där borta. 

 

Egentligen är jag ju inte så ensam. Det vet jag. Och det är egentligen mitt eget fel som inte släpper in folk helt och hållet, tätt inpå livet, mer än sambon numera. Bara det är ett framsteg. Istället för att släppa ut alla känslor och tårar, skrika ut min smärta och ångest, så ler jag och säger att det är ok. Jag har så svårt att be om hjälp när det behövs, eller säga hur jag faktiskt mår. Och det är inte heller någon som frågar det, hur jag innerst inne mår eller känner över allt. Kanske på grund av att jag alltid är glad och så, oftast i alla fall. Den enda gången jag fått den frågan var när svärmor ringde för att lugna mig över cystsmärtan i magen, när jag fått veta att jag var gravid och blev orolig. 

Där är ingen som egentligen frågat vad jag vill och hur jag känner i allt detta, med graviditet och så. De har direkt frågat hur Sambon tog det och vad han vill, men inte jag. Jag som offrar min kropp för detta, mina studier och så småningom halvt min karriär. Min ekonomi för tillfället, min hälsa... 

 

Usch, jag låter så självisk i detta otroligt långa inlägg. Jag behövde nog bara få skriva av mig lite och lyssna på lite deppmusik nu när sambon körde till gymmet. 

Självklart vill jag ha vår bebis, även om jag är rädd. Det är bara naturligt ju. Jag blev mer chockad än glad när jag såg testen, men efter chocken kom glädjen. Jag är nog bara bitter för att jag får offra så mycket just nu och mår så pissigt mycket sämre, men det kommer ju vara värt det i slutändan när vi får hålla vår älskade unge. Men just nu känns det bara så bittert och nedrigt.

Puh... långa, trötta daga igen. Sorry. Oftast blir det att jag kommer hem från jobbet, äter lite och sen tittar vi på en film eller några avsnitt av någon serie, och sen däckar jag. 9 h är minimun för att jag ska vakna utvilad känns det som. 

 

En hemsk tanke slog mig igår; hur vet jag om barnet är dött? Ultraljud är inte förrän v 18, i maj, och jag tänkte berätta på jobb i april... men tänk om barnet är dött? Att de inte hör hjärtslag då helt plötsligt? Hur vet man? 

Usch, ryser. Fan vad hemskt. Man kan ju veta lite senare om rörelser försvinner... men jag har ju inga fosterrörelser än.

Igår skickade vi min ena bebis (ena katten) till veterinären för en kastrering. Stackars kise, det är den minst byggda av de också, som ser så liten ut. Men det var nödvändigt eftersom båda katterna började kissa inomhus. Och det går ju inte i framtiden med vår riktiga bebis. 

Anyway, blev ju lite kaosartat igår. En drogad katt som går in i allt med tratten men ändå ska vara pigg och aktiv och hoppa upp på soffan eller - ännu värre - den höga halvväggen där de har sitt lilla hus på. Plåstret fram på magen börjadee bli blodfyllt efter ett tag, och efter 1,5 h på gymmet (där jag för övrigt gjorde den starka prestationen på 5 min på crosstrainer och därefter bara snacka med D's kompis flickvän som vi var med, pga illamåendet) hittade vi blod på golvet också. Vår käre vän ringde djursjukhuset och efter lite pillande hemma fick hon och jag ta med bebis in dit helt enkelt så de fick kolla så inget blödde. Tur i oturen att det slutat blöda när de äntligen fick av plåstret, bara ett litet blodkärl som spruckit, och hela kalaset på plåsterdragning, sårtvätt, kontroll av ev blödningar samt besvara våra frågor gick på 1745 kr. Fyfan. Det är alltså mer än själva kastreringen. Usch, vilka människor, ta ut sådana kostnader för våra älskade djur. Nåja, det är ju värt det så vi fick åka in och kolla. Jag var så förstörd av oro, det läskiga plåstret, gravhormoner m.m. att jag lipade innan vi åkte in haha. 

 

Nu ligger bebis hos mig och kollar på datorskärmen och jag får passa så hon inte hoppar och har sig.

 

I helgen får det bli städdags. Här är så stökigt så jag vet inte vad. Stökigt och nu smutsigt när den drogade katten kissat lite efter sig, stackarn kunde ju inte hålla sig. Lilla bebis <3. 

Fixa räkningar, kolla prisklass på begagnade bilar osv. Tråkigt vuxentjafs. Kanske på fest ikväll i och för sig, och i ett senare skede hade det varit roligare, när man kan förklara för de nya människorna att nej, jag dricker inte för jag är gravid och hamna lite i center of the attention (attentionwhore, yes! haha). Men sist var det inte vidare kul eftersom jag normalt blir trött kring halv elva-elva tiden och bara ser hur folk blir fullare och fullare och mer odrägliga på köpet (vissa). Men vi får se, det var ju trevligt ändå. Och i och för sig, om älskling vill dit (hans vänner) kan väl jag åka iväg till in tjejkompiso ch mysa :) 

 

Mår jättedåligt idag. Vill lägga mig och vara hemma idag också. Håller på att spy t.o.m när jag står med tandborsten i munnen bara. Blää.

Men icke, blir en lååång dag på jobbet med massa spring och lyft.... suck. Vill inte. Vill ha helg nu!! 

Funderar på att köpa seaband på apoteket mot illamående. Nån som vet nåt om de? Om de fungerar eller bara är placebo-aktigt? Vill så gärna slippa illamåendet för det blir bara värre när jag är så rädd för att börja spy okontrollerat på jobb eller så t.ex. 

 

Jahapp, då antar jag att man idag helt säkert kan säga att jag fått fast jobb. Nu är provanställningen slut och jag har inte blivit meddelad annat=fast. Tjuhuuu antar jag.

Men gud vad jobbigt det är att gå runt på jobbet och vara så nära att försäga sig hela tiden... när den relativt nyblivna pappan pratar om sitt barn, när någon frågar hur det gått med cystan, när jag mår illa eller vill byta plats med min kollega för att jag får ont i cystan/livmodern när jag bär tungt. 

 

Jag ska nog vara glad ändå, för det här måste ju räknas som en av de enklaste graviditeterna nånsin (hittils i alla fall). Ja, jag mår rätt illa ibland och tappar aptiten men jag kräker aldrig. Jag är trött, men kan ju ändå jobba utan problem och leva normalt. Jag har däremot rätt ont i magen, men det är ju av cystan och växtvärk, och egentligen inte mycket värre än mensvärken jag får de första dagarna. 

 

Jag har lätt att se negativt på saker och ting, fokusera på det istället för det positiva. Även nu antar jag att det är så, jag fokuserar mycket på rädslan över förlossningens smärtor och komplikationer redan nu, att råka kräka på jobbet, hur cheferna ska reagera över att jag ska försvinna ett tag i höst osv. Men i slutändan är det ju definitivt värt det, för då får jag och min sambo vår efterlängtade lilla bebis. Att bli gravid i denna åldern är ju också bara normalt så cheferna borde väl inte bli alltför jättesuperförvånade.

 

En annan positiv sak är att jag äter. Jag äter normalt, jag äter mycket, jag äter varierat. Eller ja, relativt. Jag äter mer än innan och mer varierat än innan (oftast, de dagar vi orkar laga mat). Jag äter middag, bullar, glass, chips, godis. Jag har ingen större ångest faktiskt, ens när jag rör vid min svullna mage efter lite kräng. För jag vet att den kommer ändå bli större och det är av en naturlig orsak.

Jag ska ju  såklart inte bara käka sådant eller äta för att jag kan, jag vill ändå inte gå upp mer än de där 10-15 kg man säger är normalt. Annars kommer det bli jobbigt som fan sen. Men jag tror inte det ska bli några problem, mitt ätande handlar nog snarare om att jag unnar mig det. Jag går ju ändå inte upp i vikt!

Det är huvudpoängen i det sista stycket; jag kan äta mer och äta det mesta, jag går ändå inte upp i vikt och blir smällfet av en sådan kvälll. Jag har faktiskt inte gått upp något alls ännu, trots mitt något större matintag. Vet ni hur det känns? Efter att ha nojat och hållt igen i 9 år (!!!!!), spytt och hållt mig borta från mat, har jag äntligen upptäckt att det inte är så farligt. Att jag KAN äta "normalt" utan att jag går upp 10 kg på en vecka. Det är sjukt att det ska ta 9 år och en graviditet att upptäcka det.

 

Jag har inte så mycket ångest längre, men jag är lättretlig som fan. Älskling säger det också, att jag är mer lättretlig nu än innan och det är oftast han som är det - jag har ändå visst tålamod även om jag kan bita ifrån snabbt. 

Det är väl mycket av hormonerna och för det känns som man fått en fnurra på tråden nu med mina föräldrar, lite i alla fall. Lång historia, men kort sagt så är de ju glada för vår skull men pappa oroar sig lite för mycket och bidrar då med för mycket negativ energi... Och jag känner mig ensam. Har ju inga direkta vänner häromkring, det är ju egentligen sambons vänner och familj. De är ju klart mina vänner med, och jag står ju hans mamma och syster rätt nära men det är ju inte samma sak...

 

Men nej, i alla fall. Lättretlig var det ja. Ska försöka hålla det i schack. Jag går och oroar mig och tänker att han ska lämna mig, göra slut och bara försvinna ur mitt liv förutom när det gäller bebisen. Att jag är gnällig hjälper ju inte till en positiv syn på det hela heller så.. nä, skärpning. Ska bli en bättre tjej. :) 

Här är ju folk som läser, men ingen som skriver - vem är ni? :) 

 

Känner mig lite extra misslyckad idag. Jag tror jag måste avbryta mina studier. Jag känner att jag inte har orken eller välmåendet kvar just nu till att jobba heltid, och ha långa dagar på jobbet, och sen komma hem och plugga. Jag är trött och mår ofta illa just nu. Jag behöver min vila för att orka med jobbet och för att inte riskera något med barnet. Men det känns ändå så fail, som om jag misslyckats. Suck. Självkänslan är på 0 och samma med självförtroendet. Jag klarar inte att plugga längre/just nu, hur ska jag klara mig med ett litet spädbarn och en man med 0 tålamod? Jag vet inte vad man gör med ett spädbarn, jag har aldrig ens träffat ett - mer än när det legat och sovit/kollat runt i vagnen. Suuuuuuck. 

 

Känner mig som ett stort misslyckande. Och så är jag dessutom trött. 

Har åtminstone en relativt kort  dag på jobbet, nackelen är att jag inte börjar förrän jättesent och slutar väldigt sent (stängning).... ja det är ju skönt med en sovmorgon men det är ändå alltid skönt att komma hem tidigt. Jobbar  hellre 7-15 t.ex. Nåja, det är skoj folk man jobbar med ikväll åtminstone, man brukar ha kul med de. Synd jag inte kan berätta om graviditeten än bara, är så nära att försäga mig hela tiden. Men det är lite för tidigt, vi vet ju fortfarande inte hur det kommer att gå...

Barnmorskan tyckte att det var ett steg närmre mot ett säkert svar på huruvida det förlöper normalt eller ej, med ultraljudet vi gjorde i söndags. Hon tyckte det var bra att vi åkte in eftersom jag haft problemen med cystan, för att vara säker .Och eftersom de trodde de såg hjärtslag, och jag också såg det hon beskrev som hjärtslag, så var det mycket positivt. Sen kan ju allt hända ändå, men vi håller tummarna. Ni också hoppas jag? :)

 

Fick lite haklappar och ett amningslinne igår av min svägerska. En ny bh ocks som hon fått men som aldrig passat henne. :) Hon är lite större än mig eftersom hon ju fått ett barn innan, så vi får väl se hur linnet passar efter att jag fått mitt. Men det ska nog gå. :) En hel sopsäck med smått också till bebis, såsom täcke osv.  Fuuuun :)

Ultraljudet igår gick bra. Jag fick se vår bebis, en liten svart klump. Hjärtat slog, låg rätt i livmodern och inte utanför så utomkvedshavandeskap kan jag sluta fundera över. Cystan fanns kvar som ett stöd tills moderkakan bildas, och den lär den väl försvinna antar jag. Allt såg helt normalt ut, och hon gissade på att jag är i v. 5. Jag kan inte hjälpa det men jag längtar faktiskt tills man börjar se magen, och vi kan se vår bebis i nästa ultraljud, så allt är ok.

 

Läkaren och sköterskorna där var ju bortom all kritik, otrevliga och bittra. Men det brukar de tydligen vara där så saksamma. Jag fick i alla fall se att allt var bra och kan koppla av nu.

 

Känns lite obehagligt i magen för cystan och eftersom det hela tiden växer i livmodern.. men det är uthärdligt när man vet att det är normalt. Har dock gått runt och mått illa hela dagen på jobbet, stundvis värre än innan... lite jobbigt när man inte heller kan säga något om det, eller oroar sig för att man ska kräkas. Kan inte säga något till de på jobbet ännu eftersom det är så tidigt och fortfarande är kritiskt. Om ca 2 månader kan jag berätta, då är det ju säkrare.

 

Nej, kanske dags för mat nu? Gäller bara att hitta något man är sugen på... bebis hungrig. <3

Jag är rädd. Lite i alla fall. Förmodligen helt i onödan, hoppas jag i alla fall, men det stressar upp mig.

I eftermiddag ska vi åka in till KK akuten för ett ultraljud av bebis. Jag var där för några veckor sedan, pga en ägglossningscysta med oerhörda smärtor. Smärtorna är ju borta nu i princip, de ömmar mest.. men jag vet inte hur det är normalt att känna och vad som är onormalt med cystan och graviditeten samtidigt. Jag kan inte avgöra om något är fel med bebisen eller om det beror på cystan. Risken för utomkvedshavandeskap är liten i normala fall, och jag kan inte påstå att jag har de symtomen heller, men det skrämmer mig. Jag har fått mina två streck på testen, det skrämde mig, men det skrämmer mig ännu mer att eventuellt tvingas avbryta graviditeten nu när jag fått lite tid att vänja mig. 

 

Jag oroar mig och stressar upp mig, innerst inne vet jag att allt nog är som det ska... men för att kunna lugna mig och stressa ner ska vi åka in i eftermiddag faktiskt. Tanten jag pratade med innan när jag ringde dit var ett praktexempel på damer som inte borde arbeta inom sjukvården, kan jag tycka. Bitter, nedvärderande och jag vet inte allt. Javisst, jag är bara en liten unge som trasslat till det för mig och min sambo med att bli gravid tidigt i förhållandet och lite oplanerat, i vissas ögon. Men jag är också en skrämd, orolig gravid kvinna som bara vill sitt barns bästa. Och när situationen är som den är, åker jag hellre in en gång för mycket faktiskt. Dessutom kan jag få veta hur långt gången jag faktiskt är, om testet stämde eller om jag egentligen är i v.9 som jag på ett ungefär borde vara vid normala omständigheter. 

 

Jag är rädd, är öm i magen och mår illa. Jag kan inte släppa det, och jag har gråtit under morgonen av rädsla. Jag grät i telefonen när svärmor ringde för att lugna mig och säga till att jag skulle åka in och få det kollat så jag kan lugna mig. Nu är jag rädd för vad de kommer att säga; om allt ser normalt ut eller om jag måste avbryta graviditeten. Tänk om det inte ens finns nåt där, om testen visat fel och gravidsymtomen egentligen bara är extrem pms eller liknande nu efter stoppet av p-piller? Skengravid av någon anledning? Åh.. all oro och stress. Detta suger. Önskar bara att tiden ska gå så vi kan åka in. Jag skäms lite av att åka dit, för det känns inte som om jag är "behörig" när det gäller akutärende. Men hellre en gång för mycket, och särskilt idag så jag kan jobba i lugn och ro under veckan. Särskilt nu när jag har en lång jobbvecka.

Håll tummarna för mig och bebis.

Jag är rädd. Lite i alla fall. Förmodligen helt i onödan, hoppas jag i alla fall, men det stressar upp mig.

I eftermiddag ska vi åka in till KK akuten för ett ultraljud av bebis. Jag var där för några veckor sedan, pga en ägglossningscysta med oerhörda smärtor. Smärtorna är ju borta nu i princip, de ömmar mest.. men jag vet inte hur det är normalt att känna och vad som är onormalt med cystan och graviditeten samtidigt. Jag kan inte avgöra om något är fel med bebisen eller om det beror på cystan. Risken för utomkvedshavandeskap är liten i normala fall, och jag kan inte påstå att jag har de symtomen heller, men det skrämmer mig. Jag har fått mina två streck på testen, det skrämde mig, men det skrämmer mig ännu mer att eventuellt tvingas avbryta graviditeten nu när jag fått lite tid att vänja mig. 

 

Jag oroar mig och stressar upp mig, innerst inne vet jag att allt nog är som det ska... men för att kunna lugna mig och stressa ner ska vi åka in i eftermiddag faktiskt. Tanten jag pratade med innan när jag ringde dit var ett praktexempel på damer som inte borde arbeta inom sjukvården, kan jag tycka. Bitter, nedvärderande och jag vet inte allt. Javisst, jag är bara en liten unge som trasslat till det för mig och min sambo med att bli gravid tidigt i förhållandet och lite oplanerat, i vissas ögon. Men jag är också en skrämd, orolig gravid kvinna som bara vill sitt barns bästa. Och när situationen är som den är, åker jag hellre in en gång för mycket faktiskt. Dessutom kan jag få veta hur långt gången jag faktiskt är, om testet stämde eller om jag egentligen är i v.9 som jag på ett ungefär borde vara vid normala omständigheter. 

 

Jag är rädd, är öm i magen och mår illa. Jag kan inte släppa det, och jag har gråtit under morgonen av rädsla. Jag grät i telefonen när svärmor ringde för att lugna mig och säga till att jag skulle åka in och få det kollat så jag kan lugna mig. Nu är jag rädd för vad de kommer att säga; om allt ser normalt ut eller om jag måste avbryta graviditeten. Tänk om det inte ens finns nåt där, om testen visat fel och gravidsymtomen egentligen bara är extrem pms eller liknande nu efter stoppet av p-piller? Skengravid av någon anledning? Åh.. all oro och stress. Detta suger. Önskar bara att tiden ska gå så vi kan åka in. Jag skäms lite av att åka dit, för det känns inte som om jag är "behörig" när det gäller akutärende. Men hellre en gång för mycket, och särskilt idag så jag kan jobba i lugn och ro i veckan utan att behöva oroa mig, nu när jag har lång jobbvecka.. 

Håll tummarna för mig och bebis.

Känner mig lite sisådär just nu. Väldigt trött och så, tog en powernap/vilostund innan och det hjälpte väl. Har fastnat lite i soffan känner jag ;P Mannen är och tränar och jag parkerade rumpan i soffan som vanligt. Får lite dåligt samvete just nu för att jag inte utnyttjar den lilla tiden som är kvar på gymkortet men så har jag varit trött och hängig, sjuk, och just nu är jag lite orolig för träning och graviditet. Man ska ju fortsätta träna såklart, det är bara bra säger alla. Men eftersom jag pressar mig in i det yttersta vet jag inte riktigt hur man tränar normalt. Och jag vill inte heller riskera något nu i början när detä r så kritiskt... ska prata med bm om det i alla fall och se om hon har lite tips eller råd om det. Nåt man kan tänka på helt enkelt. Jag tränar ju i vanliga fall bara för att bränna så mycket som möjligt, nu får jag väl rikta in mig på att träna för kondisen och träna hjärtat, för att må bra och stärka min kropp lite så den orkar de extra kilona som kommer lägga sig.

 

Ikväll ska vi på fest i alla fall. Stundvis känns det kul att få sminka sig, klä upp sig och fixa sig och träffa lite folk. I vanliga fall är allt på rutin för mig, jobba, äta, sova typ. Och träffa lite folk då och då, t.ex. när sambon har några vänner hemma eller när jag kör bort tll svärmor eller svägerskan. 

Men samtidigt vore det skönt att vara hemma, laga mat, och se lite TV. Nåja ,det kommer jag ju få tid till i framtiden antar jag. ;P Sitter här och fixar musik på spotify, ska tända ljus i vårt lilla duschutrymme och ta en varm, lång dusch. Ibland behövs det, och definitivt idag. 

Hade varit gött att ta några glas vin ikväll också egentligen, men det går ju uppenbart inte. Och det känns helt ok. Jag har inte druckit sedan nyår och innan dess drack vi bara lite sporadiskt då och då. Värre med ciggen, men jag slutade faktiskt tvärt med de i tisdags efter beskedet, och har sedan dess inte rökt alls. Blir väl lite utmaning ikvväll med både alkohol och cigg, eftersom jag haft mina duster med alkoholsuget förr. Men det ska gå bra, jag har ju en bra anledning att inte dricka och motivation att följa. Min bebis ska inte födas med tre ögon eller simhud mellan fötterna liksom.