Depp
Blev så deppig efter förra inlägget trots allt, att jag mest ligger och bölar denna förmiddagen. Ringde för att få stöd hos pappa ang det med schemat osv, som tyckte jag mest gnällde och borde sagt till de redan innan att jag skulle ha mer kassa istället för att klaga nu i efterhand. Problemet var ju att innan hade jag kunnat ta lyften, visst att jag hade ont då men inte alls som nu. Och då blev det bättre efterhand, när man rörde sig osv. Nu är det sämre istället, så hur kunde jag veta detta? Dessutom kan jag tycka att man med sunt förnuft inte placerar gravida kvinnor på områden där man ska lyfta och bära hela dagarna - det är det enda man gör där ju. Man blir förvisso inte handikappad som pappa sa, men jag får egentligen inte bära mer än 10 kg, knappt ens det, men om jag nu verkligen måste så får jag köra på det tills det tar emot typ.
Blev så himla ledsen av det, och rent allmänt är det väl stressen som sätter igång också. Vi vet inte hur det går med sambons jobb, de gillar honom men eftesom det är klyd med af tror jag att vi kan förvänta oss ett nej. Varför inte, allt annat ska ju ändå gå fel när nåt äntligen går rätt för oss?
Blev på så jäva antihumör nu. Hur ska vi klara oss med allt? Spara, räkningar, nya bilen OCH bebisgrejor? Snacka om tight budget... Allt ser bara becksvart ut just nu känns det som, ungefär som man är på väg mot helvetet.
Så här skulle det ju inte vara. Jag är så glad över vår bebis, och hoppas hela tiden att allt är bra, räknar dagarna till bm besök och ul så man får se den. Jag vill bara vara helt lycklig, nån jäkla dag.
