Känner mig riktigt mycket ute på krigsstigen för tillfället. Riktig bitterfitta och gnällkärring. Alla hormoner spökar och jag börjar känna mig obekväm i kroppen. Jag längtar förvisso efter att få en liten bula, men nu innan dess kommer man bara se lite lönnfet ut ju. Och jag hade rätt stora bröst tidigare till min relativt smala kropp, nu är de enorma säger min sambo. Jag märker väl ingen större skillnad egentligen, men ja.
Vi har mest tjafsat sen igår kväll, blivit sams och sen börjat igen. Och mycket är tack vare mig. Visst, han gör mig irriterad ibland genom att inte lyssna helt och hållet eller göra som jag ber han om saker och ting jag tycker är viktiga, eller så... men jag överreagerar också. Han får bli min slagpåse lite grann just nu känner jag.
Och just idag känner jag mig väldigt nedstämd. Jag känner mig ensam. Jag känner ju egentligen ingen här i byn, mer än mannens vänner och familj. Och vissa av de har ju blivit mina vänner, som min svägerska och jag har ju blivit väldigt bra vänner, en barndomskompis till mannen har jag också kommit rätt nära och pratar en del med henne. Hans killkompisar kommer jag ju också överens med, men det är ju inte samma sak. Han var väldigt mån om att hans vänner skulle tycka om mig, och att hans tjejkompisar skulle se efter mig och försöka umgås med mig så jag lärde känna nån. Men det är ändå inte mina vänner i grund och botten, och om det nånsin skulle ta slut mellan oss hade de ju främst varit hans vänner. Ingen jag hade klarat umgås med efteråt, och bli påmind om honom.
Mina föräldrar har väl egentligen accepterat graviditeten nu, tog lite tid för min pappa, men det känns ok nu. Vi kan prata lite mer om det nu och så, men vi pratar egentligen inte. Vi är inte alls som min svärfamilj är, vi pratar inte om privata saker utan mer som... som bekanta gör med varandra liksom, Vi nämner inte mina ätstörningar eller turbulenta tonår, och har aldrig gjort.
Min svärmor slog huvudet på spiken för ett par veckor sen genom att säga att det är trist att vi inte har sådan kontakt, jag och min familj, och att "en tjej behöver en mamma att prata med".
Det i sig förvärrar ju också ensamhetskänslorna. Visst, jag har mina vänner... typ. Vissa. Jag har i grund och botten väldigt många, men jag träffar aldrig de och talar sällan med de numera. Man har växt ifrån varandra på olika nivåer i livet och vi har inte mycket gemensamt längre. De fåtal jag pratar med bor inte i närheten längre, och de fåtal jag träffar med är också på andra nivåer. Jag har ingen i närheten av mina egna nära som är eller varit gravida, som jag träffar. Och visst kan jag prata med de fåtal som har fått sina barn, men det är inte samma som att träffas. I de fallen har jag bara svärmor och svägerska. Och jag tackar gud för att jag har blivit så välkomnad i min svärfamilj som jag är. Jag avgudar min 10-åriga svägerska som ständigt ska åka med mig istället för mamma när vi är iväg och shoppar, som tar mig i handen och ropar "jag älskar dig! jag älskar dig!". Jag älskar att jag kan komma och gå hos min andra, två år äldre, svägerska och leka med hennes dotter eller ha tjejkväll med henne och prata. Min svåger står jag inte så nära, men det gör nog ingen i den familjen. Vi har kul när vi skojar i alla fall, och det är ju huvudsaken. Svärmors sambo är också älskvärd, retsam och skojfrisk men också så engagerad i familjen. Och svärmor i sig är ju en historia, men jag ser upp till henne och tycker om att vara där borta.
Egentligen är jag ju inte så ensam. Det vet jag. Och det är egentligen mitt eget fel som inte släpper in folk helt och hållet, tätt inpå livet, mer än sambon numera. Bara det är ett framsteg. Istället för att släppa ut alla känslor och tårar, skrika ut min smärta och ångest, så ler jag och säger att det är ok. Jag har så svårt att be om hjälp när det behövs, eller säga hur jag faktiskt mår. Och det är inte heller någon som frågar det, hur jag innerst inne mår eller känner över allt. Kanske på grund av att jag alltid är glad och så, oftast i alla fall. Den enda gången jag fått den frågan var när svärmor ringde för att lugna mig över cystsmärtan i magen, när jag fått veta att jag var gravid och blev orolig.
Där är ingen som egentligen frågat vad jag vill och hur jag känner i allt detta, med graviditet och så. De har direkt frågat hur Sambon tog det och vad han vill, men inte jag. Jag som offrar min kropp för detta, mina studier och så småningom halvt min karriär. Min ekonomi för tillfället, min hälsa...
Usch, jag låter så självisk i detta otroligt långa inlägg. Jag behövde nog bara få skriva av mig lite och lyssna på lite deppmusik nu när sambon körde till gymmet.
Självklart vill jag ha vår bebis, även om jag är rädd. Det är bara naturligt ju. Jag blev mer chockad än glad när jag såg testen, men efter chocken kom glädjen. Jag är nog bara bitter för att jag får offra så mycket just nu och mår så pissigt mycket sämre, men det kommer ju vara värt det i slutändan när vi får hålla vår älskade unge. Men just nu känns det bara så bittert och nedrigt.
