Rädsla
Har ont i magen. Känns som om varje gång det äntligen börjar gå bra för en så kommer något annat som raserar det. Eller försöker åtminstone.
Nu inatt hade mitt ex skrivit ett långt meddelande på FB, i stil med hur mycket han älskade, och älskar mig, tänker ofta på mig etc.Visade det direkt för min pojkvän, eftersom han har bett mig göra det innan. Han blir ju klart misstänksam och så, vilket gör mig irriterad - litar han inte på mig? Jag som gör allt för honom, visar hela tiden hur mycket jag älskar honom och berättar det för honom? Men jag förstår ju honom, jag hade nog reagerat tusenfalt värre iofs... Nåja, det blev lite spänt eftersom han såg att jag reagerade på meddelandet, och trodde på fel reaktion.
Jag reagerade väl lite, främst av obehag. Det är en kille jag älskade i två år, som alltid kommer ha en viss roll i det förflutna och hur man är nu - det förflutna påverkar ju ens jag idag - och det gör mig faktiskt ont att läsa det. Jag är fortfarande arg på hur han betedde sig då när det tog slut, och över hur det tog slut, men jag känner inte mycket mer än så mer än att man minns hur man kände förr. Det är inget jag vill tillbaka till, och jag har ju uppenbarligen gått vidare. Det trodde jag om honom också, men tydligen inte. Men det gör mig arg, han har ingen rätt att kolla upp vad jag har för mig och om jag är ihop med någon annan osv. Ännu argare blir jag när han skriver att han ju tänkte försöka få mig tillbaka efter någon månad. Kan man behandla mig hur som helst och bara tro att jag ska komma rusande när de knäpper med fingrarna? Nej. Det är slut med allt sådant. Inte mer. Aldrig mer.
Allra mest reagerade jag nog med rädsla över vad D skulle säga och tro. Jag vill ju aldrig förlora honom...
Jag är rädd. Det skrämmer mig att känna så här mycket för en person, för man vet aldrig vad som händer i framtiden. Jag tänker att jag aldrig kommer klara ytterligare ett svek eller uppbrott, men det gör man väl alltid. Jag hoppas att jag slipper det, vi har det ju så bra. Vi flyttar snart ihop, vi talar om barnnamn, och vi har kul ihop. Det är en kille jag vill leva med resten av mitt liv, för jag är så lycklig bara jag ser honom; jag har fått en så oerhört underbar och snygg kille, för att inte tala om genuint snäll, att falla för mig. Jag vill bara ha honom, och se våra barn växa upp med honom. Jag kan inte med ord eller handling beskriva hur mycket jag älskar honom, och det gör ont i hjärtat när jag försöker - så mycket betyder han alltså för mig.
Förstår ni min rädsla? Över att förlora honom? Jag är 21 år, förvirrad över det mesta som gäller framtid och jobb, men så säker på vad jag vill med min soon-to-be-sambo, att jag får ångest och ont i magen när jag tänker på att förlora honom eller något gräl uppstår eller dylikt.
Jag erkänner att jag behöver mycket uppmärksamhet, och bekräftelse också för den delen. Jag är så osäker på mig själv, har blivit så nedtryckt, misshandlad, knullad och själsligt mördad att jag behöver en hel del försäkran om att personer verkligen tycker om mig, tycker att jag är bra, älskar mig.
Och all osäkerhet gör att jag blir rädd när jag känner så här.
