Funderingar
Känner mig lite destruktiv ikväll faktiskt. Lite gamla känslor som dyker upp då och då, inget man menar allvar med eller ens egentligen vill genomföra. De bottnar i mitt låga självförtroende och handlar egentligen bara om bekräftelse och självförtroende. Supa, dansa, ragga, röka. När jag är full är jag så mycket mer säker i mig själv, känner mig (oftast) snyggare förutom kroppen, men i ansiktet. När jag och mina vänner stack ut och dansade visste jag att killar tittade och ville ha mig, jag vet att jag har ett snyggt ansikte egentligen, som jag kan sminka bra, fint hår och snygga rörelser efter alla mina år som dansare.
Jag antar att de känslorna kommer fortsätta dyka upp ett tag till med tanke på hur otroligt ful jag känner mig just nu. Utslag i huvudet (hormonell eller stress acne förmodligen) och början till en mage. Jag känner mig inte alls bekväm just nu, eftersom man inte ser att man faktiskt är gravid utan bara lönnfet om man skulle titta. Tur jag alltid har lösa tröjor upptill. Mina jeans börjar bli lite små också känner jag. Men jag har ännu inte gått upp nåt, mer än möjligtvis 1 kg max.
Sitter här och lyssnar på gamla låtar från förr och andra nya, covers. Musik är alltid bra. Väntar på att mannen ska komma från gymmet med min beställning på dagens craving - Twister. Muuums. Blev så sugen på en innan när jag satt ute på rasten i solen utanför jobb och läste en tidning. Åh så härligt med solen! Blir så glad och sprallig. Ska ta med mig mina hörlurar till jobb så man kan sitta ute och lyssna på musik och bara... vara. Chilla från jobbet och koppla bort allt. Samtidigt dras jag otroligt lätt ner i humöret och blir kinkig och tjurig... men man får fokusera på det positiva. Jag ser faktiskt mig själv framför mig i framtiden, sitta ute i solen och njuta i linne och mage. Både på raster på jobb och fritiden. Längtar lite, men det är bra att det går så långsamt ändå . Jag behöver nog den tiden fram tills dess för att vänja mig lite, med tanke på alla år av ätstörningar... 9 år i sträck nu med matångest och krångel. Och egentligen en del ända sen jag var 7. Det är helt stört alltså. Stackars barn med en så störd mamma. Tänk om jag inte kommer kunna ta hand om henne/honom ordentligt? Eller om min ångest nu kan smitta av sig? Är det möjligt? Man kan ju stressa upp de och "göra" de till ett stressat barn... jag förösker känna mig så harmonisk som möjligt men det är ju rätt omöjligt. Men kan mina svängningar smitta av sig till barnet medan det är i magen? Och orsaka problem senare liksom? Blä.. Har nog en del frågor jag ska försöka passa på och fråga på onsdag när jag ska till sjukhuset för en kontroll av njuren. Om de nu kan svara på det.
