Positivitet
Jahapp, då antar jag att man idag helt säkert kan säga att jag fått fast jobb. Nu är provanställningen slut och jag har inte blivit meddelad annat=fast. Tjuhuuu antar jag.
Men gud vad jobbigt det är att gå runt på jobbet och vara så nära att försäga sig hela tiden... när den relativt nyblivna pappan pratar om sitt barn, när någon frågar hur det gått med cystan, när jag mår illa eller vill byta plats med min kollega för att jag får ont i cystan/livmodern när jag bär tungt.
Jag ska nog vara glad ändå, för det här måste ju räknas som en av de enklaste graviditeterna nånsin (hittils i alla fall). Ja, jag mår rätt illa ibland och tappar aptiten men jag kräker aldrig. Jag är trött, men kan ju ändå jobba utan problem och leva normalt. Jag har däremot rätt ont i magen, men det är ju av cystan och växtvärk, och egentligen inte mycket värre än mensvärken jag får de första dagarna.
Jag har lätt att se negativt på saker och ting, fokusera på det istället för det positiva. Även nu antar jag att det är så, jag fokuserar mycket på rädslan över förlossningens smärtor och komplikationer redan nu, att råka kräka på jobbet, hur cheferna ska reagera över att jag ska försvinna ett tag i höst osv. Men i slutändan är det ju definitivt värt det, för då får jag och min sambo vår efterlängtade lilla bebis. Att bli gravid i denna åldern är ju också bara normalt så cheferna borde väl inte bli alltför jättesuperförvånade.
En annan positiv sak är att jag äter. Jag äter normalt, jag äter mycket, jag äter varierat. Eller ja, relativt. Jag äter mer än innan och mer varierat än innan (oftast, de dagar vi orkar laga mat). Jag äter middag, bullar, glass, chips, godis. Jag har ingen större ångest faktiskt, ens när jag rör vid min svullna mage efter lite kräng. För jag vet att den kommer ändå bli större och det är av en naturlig orsak.
Jag ska ju såklart inte bara käka sådant eller äta för att jag kan, jag vill ändå inte gå upp mer än de där 10-15 kg man säger är normalt. Annars kommer det bli jobbigt som fan sen. Men jag tror inte det ska bli några problem, mitt ätande handlar nog snarare om att jag unnar mig det. Jag går ju ändå inte upp i vikt!
Det är huvudpoängen i det sista stycket; jag kan äta mer och äta det mesta, jag går ändå inte upp i vikt och blir smällfet av en sådan kvälll. Jag har faktiskt inte gått upp något alls ännu, trots mitt något större matintag. Vet ni hur det känns? Efter att ha nojat och hållt igen i 9 år (!!!!!), spytt och hållt mig borta från mat, har jag äntligen upptäckt att det inte är så farligt. Att jag KAN äta "normalt" utan att jag går upp 10 kg på en vecka. Det är sjukt att det ska ta 9 år och en graviditet att upptäcka det.
Jag har inte så mycket ångest längre, men jag är lättretlig som fan. Älskling säger det också, att jag är mer lättretlig nu än innan och det är oftast han som är det - jag har ändå visst tålamod även om jag kan bita ifrån snabbt.
Det är väl mycket av hormonerna och för det känns som man fått en fnurra på tråden nu med mina föräldrar, lite i alla fall. Lång historia, men kort sagt så är de ju glada för vår skull men pappa oroar sig lite för mycket och bidrar då med för mycket negativ energi... Och jag känner mig ensam. Har ju inga direkta vänner häromkring, det är ju egentligen sambons vänner och familj. De är ju klart mina vänner med, och jag står ju hans mamma och syster rätt nära men det är ju inte samma sak...
Men nej, i alla fall. Lättretlig var det ja. Ska försöka hålla det i schack. Jag går och oroar mig och tänker att han ska lämna mig, göra slut och bara försvinna ur mitt liv förutom när det gäller bebisen. Att jag är gnällig hjälper ju inte till en positiv syn på det hela heller så.. nä, skärpning. Ska bli en bättre tjej. :)
