zeropounds

Så... det var jättelängesedan jag skrev nu. Jag har inte riktigt känt behovet. Ibland har jag velat, men det har varit sådana akuta situationer då allt känns botten, och som försvinner efter en natts sömn eller så. 

 

Vi flyttade ju i höstas, jag och min fina man. Här är jättemysigt och jag trivs, vi skaffades oss snabbt två galna, mysiga kattungar som börjar bli stora. Större delen av månaderna har ägnats åt jobb, jag jobbar länge och jag jobbar mycket. Tyvärr har ju mannen fortfarande inte fått napp på jobb efter nedskärningarna på hans förra, och det ser väl sisådär ut på jobbmarknaden också... men han kämpar. Och vi klarar oss relativt bra. 

 

I veckan kom bomben. Två streck på testet... Jag är gravid. Kunde inte riktigt tro på det, så jag gjorde ett till test på kvällen. Lika starkt positivt. Och ännu ett dagen efter som skulle visa hur långt jag var gången. "Gravid" blinkade det snabbt i rutan på det testet, och efter ytterligare några sekunders väntan visade det att jag är i v. 4-5. 

 

Jag har nog inte smält det helt och hållet än, att jag ska bli mamma. Att jag har vår framtida son eller dotter inuti mig just nu. Det skulle ju inte gå så här snabbt egentligen... jag valde att ta uppehåll i mina piller i början på december efter 7 långa års pillerätande. Kroppen tröttnar kändes det som, och jag ville hitta tillbaka till min naturliga hormonrytm eftersom vi pratat om barn (senare dock, inte nu!). De sa att det skulle ta 2-3 mån innan kroppen kommer tillbaka till det, i mitt fall upp till 1 år pga den långa tiden med pillerna. 

Det dröjde alltså 1 månad innan jag var på smällen, utan vare sig ägglossningskänning eller ens mens. Konstigt man blir förvånad? 

Nej, det är egentligen inte dags nu. Inte alls, det är jätteolämpligt och oplanerat, otippat och.... allt annat som börjar på o. Jag jobbar heltid och pluggar vid sidan av, mannen har inget jobb än så länge och vårt lilla hus är just det, litet. För litet egentligen. Jag kan inget om bebisar, är inte van vid de små liven. 1 år + är ok, de sköter sig ju lite mer själva och sådär... men en nyfödd bebis har jag ALDRIG ens träffat på eller hållt. Jag, mamma? 

 

Ja. Jag ska bli mamma. Och mannen kommer bli en underbar pappa, han är lite mer van tack vare svägerskans dotter och sladdbarnet till lillasyster. Vi ska behålla det, vi har aldrig ens diskuterat något annat. Även om jag fortfarande oroar mig för att testen visar fel, och att det är tomt i magen så... jag ska bli mamma. Herregud. 

 

Maten då? Kommer bli svårt. ÄR svårt. Har bett min man hålla koll och se till att jag äter ordentligt, inte bara tar ett knäckebröd för det har lite kalorier i sig. Maten har gått bra ändå, och jag har varit stabil i min vikt de senaste halvåret (tyvärr, hade ju gärna velat gå ner i vikt). Mitt problem är väl ändå just mängden... Att någon äter frukost, lagad lunch, mellanmål och en lagad middag låter väldigt mycket för mig. Det är ju egentligen inte det antar jag, men efter att ha ätit typ 2 bullar på jobb uner dagen, möjligtvis 3 eller 2+ en frukt och kanske två mackor eller väldigt lite middag blir man lite blind. Jag rör mig ju dessutom en hel del på jobb... 

Man ska inte äta för två, nu i början behöver jag egentligen bara äta en extra frukt utöver det normala. Men vad är det normala? Det kommer bli tufft och kämpigt. Jag ska ta upp det med barnmorskan på första mötet nu om några dagar.... men det ska gå. Jag kommer bli tjock och stor, svullen och grinig. Men jag ska också bli mamma.