zeropounds

Direkt efter förra inlägget blev det lite sämre. Åh vilken ångestkänsla jag fick, jag slussades in i mitt förflutna och kände mig genast som den ångestfyllda, dumma, billiga lilla horan jag en gång var. Hur ska en sådan som jag kunna bli mamma? Som bara duger till att dricka, snorta, suga och knulla? 

Herregud. 

Jag brukar låtsas och inbilla mig att jag är starkare, starkast, kan övervinna allt. 

Inte riktigt va? 

Hade det inte varit så mörkt redan nu hade jag nog tagit mig en långpromenad med musik i öronen här ute på landet. Men jag är mörkrädd när jag är själv ute, särkskilt när det inte är mitt i byn/stan någonstans där det är folk. Här ute kan vad som helst hända utan att någon märker ju.

 

Egentligen är det nog bara en släng av kvällsdepp. Men det är fan så illa det, med tanke på vad jag skrev innan om bebisens påverkan. Usch, vet inte vad jag ska göra. Känner mig så instängd nu. Och det driver mig mer och mer till att skära i min arm eller mitt ben, eller var som helst. Känna lite fysisk smärta istället, se blodet rinna. Ärren och såren.

Men jag är 22 år och på väg att bli mamma. Jag måste skärpa mig, och definitivt undkomma all ångest om jag ska ha minsta chans att klara det och om bebisen ska klara sig..

 

Jag försöker inbilla mig igen. Bulletproof, I am titanium. Jag klarar mig alltid.