Lycklig?
Åh så mycket som händer nu. Om två veckor flyttar jag och älskade mannen ihop i vårt egna lilla hus. Imorgon är det nytt jobb. Man ska fixa med försäkringar, skola, adressändring, ändring av tandläkare och vårdcentral, packa ihop sitt liv både här hos mannen och föräldrarna eftersom jag har mina saker på båda ställena. Jobba, laga mat, städa, blablabla.
Har iaf haft en underbar dag. Var trött och tjurig tidigare, tills vi körde till D's mormor. De hade tösaträff, med 5 generationer av familjens tjejer. Rätt häftigt faktiskt! Naturligtvis kunde man inte behålla det tjuriga humöret när man träffar dem, min underbara svägerska och svärmor, svärmors tuffa syster och svägerskans gudomliga lilla ettåring. Gud vad glad man blir när man ser den lille gullungen skratta och le, och höra svärmors (och resten av familjens) skumma skämt och kommentarer.
Förflyttade oss sen hem till svärmor med svägerska, bebis och D där vi har spenderat resten av eftermiddagen med en familjevän till dem. Även han en riktig knasboll.
Har kommit fram till att jag ofta går runt i ett vaakum. Antingen så är jag nere och har ångest eller så är jag rätt likgiltig. Jag skrattar, pratar och behöver inte fejka, men är jag själv och verkligen känner efter så vet jag inte vad jag känner. Det är tomt på känslor, jag är ju inte lycklig med mig själv ju. När jag är med D kan jag känna lycka, glädje och kärlek. Ja ångest också, inget förhållande är ju perfekt. Men ni förstår.
Är jag själv, då är jag tom. Är jag med D är jag lycklig. Och allra mest när jag är med honom och hela svärfamiljen. Underbara, knasiga människor, gud vad jag älskar dem.
