zeropounds

Usch jag har gått upp lite... inte mycket, några hg, men det räcker ju. Jag hoppas det är för att jag spydde igår och sen ändå råkade äta en del på kvällen. Jag blev bara så mätt och fick panikångest för det. Och har jag väl kommit på att mätt=spy upp, så har jag väldigt svårt att släppa den tanken och slappna av istället, trots jag vet att större delen av mättnaden bara beror på att jag ätit lite för snabbt och druckit mycket. Suck. Dåligt.
Hoppas det försvinner snabbt. Ska äta lite idag bara, ska ju ändå vara i skolan och sen plugga.
En macka nu på morgonen i brist på annat, ett äpple i skolan om jag är hungrig/hemma.

Jag kan ju inte gå runt och vara en chubbyduck när D är så snygg som han är. Folk måste egentligen undra vad han gör med mig när vi varit ute? Han, översnygg, lång,  vältränad som fan, rolig... jag; kort, mullig, ful och tråkig.
Ja, bra kombination. Verkligen.

Usch...
Nej nu måste jag börja göra mig i ordning för skolan. Ska ringa och väcka D också vid 8 haha. Ha en bra dag alla!

Usch, denna veckan får träningen bli lidande igen känner jag. Har näsblod stup i kvarten och känner mig riktigt tung och seg i huvudet, reagerar inte så snabbt liksom. Märkte det också  när jag körde innan, farligt farligt!
Nej, denna veckan får fokus ligga i att bli frisk (slutar med penicillinet imorgon som tur är, kanske är det som gör en slö också med 3 g/dag?) och plugg. Får fokusera på att skärpa mig med mat osv istället antar jag, äta bra och lagom, nyttigt. :)

Egentligen vill jag bara lägga mig och sova nu, men riktigt så trött är jag inte i huvudet. Bara kroppen. Så ska plugga nån timme till, sen vila lite och sen fortsätta ikväll. Och lägga mig i tid. Mina sömnproblem har kommit tillbaka nu, kanske för att det blivit så mycket rubbningar i träningsschemat? Svårt att sova oavsett hur trött jag än är, och vaknar hela tiden under natten... usch. Sover inte ens bra hos D, men lite bättre åtminstone. Förutom när han har sina ryck i sömnen och råkar slå mig i facet.....!!

Nä, plugg it is! Blir mycket av det nu framöver, sista tiden i skolan ju innan det är dags för sommarlov. Får sitta hela dagen imorgon också efter skolan och sen på fredag, sticker till D då istället så man slipper stressa på morgonen när han ska till läkaren.

Hur går det för er alla idag,hur är allt? <3

Sitter här och nyser för mig själv och försöker kunna andas normalt genom näsan. Åh pallar inte min förkylning!
Mådde jättedåligt igårkväll under träningspasset, förmodligen pga penicillinet som sabbar min mage i kombination på träningsuppehåll på nästan 2 veckor och lite sprit under den tiden på helgen. Kanske inte det sista, jag vet inte. Var iofs bara två tillfällen men ändå.

Får se om det blir zumba ikväll, hoppas på det men jag måste verkligen lyssna på kroppen nu när jag är halvsjuk. Det är iofs inte lika jobbigt som boxen ju så ska väl inte skada.. men får se som sagt. Är helt slut i kroppen. Har t.o.m träningsvärk efter igår!! Det var längesen jag hade träningsvärk av passen. Fast vi körde fler armhävningar än vanligt iofs, han körde lite hårdare med oss. Men jag gillar det, kjag gillar tränaren. Inte nog med att han är snygg att se på, han är kul och trevlig, och man får respekt för honom.

Idag blir en pluggdag hemma. Lika bra det, så som det regnar! Usch, vart tog våren vägen?!

Imorgon sticker jag nog till D efter skolan, ska bli mysigt. Hoppas jag mår lite bättre. Fast å andra sidan brukar han vara rätt trött och jag framstår som den pigga så det är nog ingen fara haha. Hoppas vi ses imorgon i alla fall. :)

Maten igår gick rätt bra, åt lite för mycket på kvällen, men det var mest sallad och en stor hamburgerköttskiva så känns ändå ok. Kunde varit myyycket värre, var dessutom mätt av kolsyra så. :)

Så fail haha... jag skulle gå upp kl 6 idag för att börja plugga sen vid 7-8. Blev väckt av katten vid halv 6 och var lagom pigg då. Fixade frukost vid halv 7 (får inte äta frukost förrän en timme efter jag tagit penicillin just nu), såg lite på en serie. Var trött, somnade sent i soffan och vaknade vid 4-tiden när pappa gick upp (sover i soffan ibland pga det är så kallt i mitt rum på källarvåningen). Bestämde mig för att sova till 8 och plugga direkt.
Jo tjena, när klockan ringer 8 är jag så trött och yrvaken att jag väljer att sova till 9. Och sen till 10.. xD Så ja, det blir nog inte mycket plugg nu på morgonen, om en timme måste jag börja göra mig i ordning för att sen dra till tandläkaren. Hoppas det inte tar så lång tid där bara.

Ska träna ikväll också, boxning! Har inte tränat på nästan två veckor nu pga brist på motivation och för att jag haft nån skum virusinfektion. Nu mår jag egentligen bara dåligt pga penicillinet, stackars min arma mage... :( Men det ska bli skoj, har inte träffat min träningskompis på nån vecka heller eftersom hon varit uppåt i landet hos sin pojkvän, och jag har ju varit hemma och varit sjuk och/eller varit iväg hos min snygging.
På tal om honom, han har hela tiden varit lite chill med allt, eller sagt det i alla fall. Han sa från början att det kändes så bra att han ville ta det långsamt, inte skynda och ha bråttom och förstöra nåt utan bara... ta det lugnt. Göra allt rätt. Ta det i min takt eftersom jag precis kommit ut ur ett förhållande, och han var rädd att jag inte var redo utan ville vara singel ett tag (vilket inte är min stil, jag har verkligen förändrats - jag vill inte sticka ut och supa, dansa, ragga och knulla. Jag vill vara hemma med någon jag verkligen tycker om och som tycker om mig).
Haha jo tjena på det där, nu helt plötsligt kan han inte släppa tanken på att han vill ha det officiellt, ett datum liksom. Han tycker att det känns så bra, att han är trygg med mig så fuck allt typ. Få det bekräftat att jag verkligen, verkligen är 100% hans. Nu är jag liksom bara 98% tydligen. Och så kom han på att fredag...då är det ju den 13e. Ballt datum för en start av förhållande? Haha. Han är störd ibland. Men jag gillar honom, han är sig själv. :) Och jag känner mig trygg med honom.

Nåja, vi får se. Jag vill både vänta lite, samtidigt som jag inte vill. Jag är rädd att bli sårad igen, och han vet det. Jag vet vad han vill, han vet vad jag vill... men jag står fortfarande på tröskeln, vet inte om jag ska in i värmen eller vända om och springa, bara för säkerhetsskull.
Jag orkar inte bli sårad och få mina förhoppningar krossade. Jag orkar verkligen inte det.

Ja, det är lite dåligt med uppdatering för tillfället, det är mycket på G nu liksom. Och jag känner mig lite osäker över bloggen. Jag är ju inte speciellt ätstörd längre eller så, det är inget jag vill uppmuntra till eller "vara" igen. Jag försöker ju snarare äta hälsosamt, om än lite för lite än normalt kanske. Ibland spyr jag. Lite då och då. Men that's it. Är det lönt att ha kvar bloggen? Har ju inte så mycket att skriva om.
Men å andra sidan så är det min stora ventilationskälla. Vart ska jag annars vända mig med mina tankar, funderingar och när jag bara behöver ösa galla över nåt? Inte till mina vänner, inte till min familj, och definitivt inte till D, killen jag träffar.
Nä, den får nog vara kvar ett tag till.

Har ni haft en bra påsk? Eller ni har haft lika mycket ångest över maten som jag alltid hade förr, och fortfarande har lite än idag`?
Jag spenderade påsken hos D's mamma, som bjöd på påskmiddag. Vi spelade lite Wii med hans 10-åriga syster, spelade Alias med hans mamma, hennes sambo och D's systrar och mös i soffan med kaffe och skitsnack innan vi stack hem till honom igen. Så härligt att han har egen lägenhet, jag är SÅ avundsjuk... fast han sa själv att sen när (märk väl, ordet "när", inte om;) ) vi är tillsammans och träffats lite längre kommer det säkert bli så att jag halvt bor där i veckorna, att jag kan sitta där och plugga osv medan han jobbar eller tränar eller så, så jag får en egen nyckel. Inte mig emot. :) :)

Igår tog vi det mest lugnt, egentligen skulle han träna och jag skulle iväg och umgås med hans syster, hennes kille och hennes söta lilla bebis. Världens goaste unge, om än världens mammigaste också... slutade dock med att alla käkade hamburgare (omg, flera år sen, även om det var en liten och jag inte åt mycket mer den dagen, men ändå!!), stack till  hans systers kille och myste i soffan framför TV:n.
Ja, rätt lugn och mysig helg. Jag känner förkylningen smyga sig på, konstigt nog. Jag hade en halsinfektion förra veckan som jag fortfarande går på penicillin mot, och NU har jag börjat bli förkyld också. Nyser och är lite lagom täppt och snorig av och till. Kul.... ska till tandläkaren imorgon också och kolla upp ett eventuellt hål. Och boka om frisörstiden, förhoppningsvis har hon en tid snart igen. Och plugga.. gud vad det är mycket som ska göras. Och träna.
Måste ju fortfarande gå ner i vikt.

D säger att jag är dum som fan, att han tycker om min kropp, ger mig komplimanger ofta osv. Han kan dra undan täcket, titta på magen och fråga skitsurt "vad fan är det du skäms över så mycket egentligen?!". Men den är ful.
Han är så snygg och tränad, har sjukt stora armar liksom osv. Så kommer jag och ser ut som en deg. Blä.
Har inte gått ner i vikt mer nu, men sammanlagt ungefär 3 kg sen det tog slut med mitt ex och jag började dejta D. Det är nice. Hade dock hoppats på mer nu när jag kom hem, menmen...det ska gå. :)

Jag lever! Jag mår bra! Min gamla dator har bara kraschat så jag har inte kunnat skriva (orkar inte hålla på från mobilen).
Men jag mår bra. Och mycket har hänt. Åh shit, det känns som det gått en månad men allt har gått så snabbt...
Jag har gått ner 2-3 kg. Bara huxflux. Försökte inte mer än vanligt och tränade inte ens. Men jag klagar inte. Mer tack!!

För tillfället är jag sjuk. Eller, inte sjuk-sjuk, jag mår helt ok och febern försvann i helgen. Men jag hade fruktansvärt höga infektionsvärden i ett blodprov och tvingas stå ut med tjocka penicillintabletter, 3ggr/dag, 10 dagar... jippie. De krånglar till det med maten som fan eftersom de ska tas på tom mage. Och gör att jag mår jättedåligt på morgonen. Men jag mår bra ändå, jag kan dock inte träna men jaja. Lite vila är väl bara bra för kroppen antar jag.

Annars då? Tja... jag har faktiskt träffat en kille. Som jag känt ett tag sen innan, vi har många gemensamma vänner, han kommer egentligen från min hemstad men familjen flyttade till en annan stad i närheten när han var tonåring.
Lång, vältränad (ett gemensamt intresse som jag tydligen inte delade med mitt ex - träning), underbart go och mysig... och han försöker verkligen, verkligen visa att han är nåt att lita på och visa uppskattning. Shit, jag är inte van vid sådana sms eller samtal vi har, och definitivt inte så ofta! Jag är ju knappt ens van att få ett enda sms/dag från mitt ex, detta är en rätt härlig förändring.
Vi har träffats några gånger, allt har gått så snabbt. Allt vi pratat om, varit så öppna om hur vi känner... Jag är rädd, han är rädd. Men det känns så bra ändå. Vi tar det i min takt, han vet hur rädd jag är när det kommer till killar egentligen.
Han gör mig glad, jag är gladare än på länge, på flera månader. Lycklig nästan. Bara att sova ihop eller mysa i soffan framför en film gör att det pirrar i magen, när man har hans stora, starka armar runt mig, varma andedräkt i nacken och varma kropp intill mig..
Det känns bra, det känns tryggt. Det går snabbt, men vi pratar så mycket om allt att det känns bra ändå. Jag är glad. Mår bra.

Ätstörningen triggas lite dock. Han är ju så grymt snygg och vältränad (oh my, lovar att man blir lite småkåt bara man ser han utan tröja) och jag är så...ful och degig. Även om han inte tycker det. Men ändå. Så det är väl därför jag kunnat tappa de kg så lätt .Jag äter sällan när jag är med honom, och väldigt lite ändå. Dessutom är jag inte så hungrig de dagarna, man tänker på allt annat utom mat.
Men ja, inte mig emot.
Whatever.
Jag är glad.

Nu är det slut. Känns väl både bra och dåligt.. tomt. 2 år ändå.. allt vi gjort. Utlandsresor osv. All historia... vill inte tänka på det. Inte se bilderna.
Kanske.. är det fel tid, fel plats typ. Vem vet senare i livet?
Men fuck vad det gör ont ändå. Alla framtidsvisioner... borta.
Nu är jag ensam.

Intag hittils: 1 ask läkerol, lite påskmust light.
Sömn: ca 3 h.
Yay. Ni förstår att man är trött nu? Haha. Blir inte mycket sömn för tillfället även om jag har tränat. För mycket i huvudet nu.. jag orkar inte. Jag vill bara lägga mig. Kollapsa. Somna och vakna upp till en situation där allt är fixat.

Varför känner jag mig så skyldig? Jag har egentligen inte gjort nåt. Men jag kan inte låta bli att le när min vän, D, som jag egentligen vet är intresserad av mig lite sisådär, smsar. När han skriver tidigt på morgonen för att höra hur jag mår, när jag mått dåligt kvällen innan. Som tjatar på mig att jag borde kolla upp det. Som verkar genuint bry sig. Jag kan inte låta bli att le och bli glad av det, för det är raka motsatsen till min pojkvän. Som mer skulle skrivit ":( hoppas det blir bättre snart älskling". Eller dylikt. Och som inte skulle hört av sig mer förmodligen.
Men tack vare mina gamla killar vågar jag inte förlita mig på glädjen heller. Han kanske bara driver? Han säger att jag verkar som en så underbar person, vän, och är så vacker. Han - som är typ SKånes snygging eller något - säger så om mig? Nä. Tyvärr, tror inte det.

Och jag mår ännu sämre när jag tänker på om vi skulle göra slut. Allt vi lovat varandra... jag ljög inte när jag sa att jag alltid ville vara med J. Absolut inte. Och jag ljuger inte när jag säger att jag fortfarande älskar honom, alltid kommer att göra det. Långt ifrån.
Men jag känner mig som världens sämsta person när jag tänker på D, när jag funderar över min osäkerhet över J och mig, funderar över hur det kommer gå. Känner mig ungefär som om jag vore otrogen.

Jaja.. ska sluta störa ert läsande med mitt kärleksbry.;)
Träningen igår gick bra, var jobbigaste step passet EVER! Tog i riktigt mycket, och det kändes ju definitivt i kroppen efteråt - antagligen en kombination av Celsius som jag kastade i mig, bcaa jag tagit innan, sjunkande blodsocker och att jag tog i så mycket.. för när jag kom hem kändes det ungefär som den stresskolapsen jag fick i höstas, fast inte så illa. Mådde grymt illa, var yr trots jag låg ner och precis hade ätit osv. Mådde riktigt dåligt.
Idag är det lite bättre, men känns väl fortfarande sisådär i huvudet. -0,5 kg sen igår i alla fall, om inte mer. :)
Ikväll blir det box, får se om det blir någon styrketräning också! :) Igår blev det biceps, triceps och nacke. Bränner lite lätt i triceps idag. ;)

Vi har inte gjort slut eller något, jag har sagt exakt hur jag känner, han tog tillbaka vad han sa och ville försöka igen med förändring, förbättring. Vilket ju är bra, men det är ändå något som känns fel...
Jag kan inte tänka mig att leva utan honom. Men samtidigt är jag osäker av någon anledning. Är han rätt? Kommer det bli bra? Ställer jag för höga krav? Kommer det bli som innan igen? Kommer vi sluta tjafsa? Hur vet man om det är bäst för båda att bara göra slut, åtminstone for now liksom, när man fortfarande älskar varandra?

Det är väl det som är problemet. Jag älskar honom lika mycket som förr, han älskar fortfarande mig, det är inga större grejor det handlar om, men saker som ändå gör att jag mår lite dåligt och faktiskt inte vill vara med om längre. Tyvärr, jag ställer inte upp på det liksom. Det hade varit så mycket lättare om man bara slutat älska varandra, eller om det hänt något större, om någon varit otrogen eller vad som helst liksom... Jag vill, och jag vill inte. Hela helgen har jag gråtit, så jag är väl uttorkad vid detta laget eller nåt.

Jag är så osäker vart vi är på väg fortfarande.. kanske också vad jag vill. Och jag mår jättedåligt över det, har jättedåligt samvete över det. Alla våra planer? Ska jag vara den som sabbar allt? Allt vi pratat om, att det alltid kommer vara vi, att vi kommer vara som de gamlingarna i The Notebook när de dör. Hur våra barn kommer bli om de brås på oss på olika sätt... 
Men finns det kanske någon som passar mig bättre? T.ex. han jag börjat bli vän med och som halvflirtar med mig...Inte ÄR bättre, för min pojkvän är en bra kille. Väldigt bra, en av de bästa. Bara tanken på honom med en annan tjej gör att jag får ont i magen och känner rivalitetskänslor.

Jag kan inte bedöma om det är en big deal jag gör av det eller inte, enligt mig är det kanske lite väl big deal. Men enligt andra är det inte det. Jag är van vid killar som slår mig eller är otrogen, då är detta ingen big deal liksom.. men för de med "normala" förhållande säger tvärtom. Och jag vill ju ändå inte ha det så..

Nåja. Vi får se. Nu har vi pratat ut, nu kan jag väl bara vänta på förändring. Att ständigt vara den som väntar på honom, vänta på svar, på att han ska höra av sig, bli klar innan vi ska ses osv.. det blir jävligt irriterande i längden, särskilt när han sagt han ska bli bättre. Och att alltid tvingas vara den som hör av sig om vi ska ha någon kontakt i veckorna är också segt.
Vi får se. Jag ger honom en chans åtminstone ju. Han har en chans att förändra, visa att han vill och faktiskt VISA att han älskar mig, inte bara säga det lite då och då. För faktum är att trots 2 år, så behöver jag den bekräftelsen. Innerst inne är jag bara en osäker, blåslagen liten tjej som undrar om killar ljuger eller inte när de säger något fint till mig, om de bara är ute efter sex för att sen slänga bort mig som en näsduk, och om de faktiskt bara håller sig till mig eller om de trots allt har någon annan.

Jag får så fruktansvärt dåligt samvete bara jag skriver det, hur jag tänker och känner. Som om jag bedrar honom på något sätt. För när jag ser på honom ser jag en vacker, oskyldig kille med det renaste samvetet man kan ha. Och så sitter jag och tänker så här? På att det kanske är någon som passar mig bättre? Dåligt samvete när jag smsar min vän, han som raggat lite då och då, som om jag gör något fel. Trots jag inte säger något sådant till honom. Är allt mitt fel egentligen kanske?

Det finns en kille, en som verkar jättesnäll och trevlig (kompisars kompis typ, har bara träffat honom nån gång snabbt förr när jag var 13-15 eller nåt) som raggar lite sådär halvt om halvt på mig. Typ att han väntar på att jag ska bli singel. Att han gärna vill ses och hitta på nåt, men han kan inte för han kanske vill flirta. Haha ja, lite olika saker...
På ett sätt är det rätt trevligt ändå, lite bekräftelse liksom. Han ÄR väldigt snygg... vältränad, lång, alla utseendeegenskaper jag gillar såsom mörkt hår, fina ögon osv. Äh vad snackar jag om, han är SJUKT snygg.
Nåja, i alla fall... några dagar innan detta riktigt började, satt jag och funderade över allt möjligt. Det känns så rätt med min pojkvän, verkligen. Men samtidigt inte... jag kan inte sätta fingret på det, men lite som att vi glider isär lite. Och det känns lite som att förhållandet har stannat, medan jag gått fram för fort. Jag är trött på att alltid vara den som får höra av mig om jag vill höra nåt från honom under veckorna, och få vänta ett halvt dygn innan han behagar att svara. Trots att jag redan berättat detta för honom, och han sagt han ska bli bättre med att höra av sig och så.. jag menar, hur svårt är det? ½ minut, "Hur mår du idag?". Det är ju inte så att han har fullt upp om dagarna. Också en sak jag "stör" mig lite på - skola/jobb är otroligt viktigt för mig. Inte att man HAR jobb eller pluggar, det är ju upp till var och en vad man vill göra. Men att man åtminstone försöker. När han pluggade "försov" han sig väldigt ofta och missade lektioner och hängde knappt med när det var prov osv. När lektionerna började 11-13....... Nu när han ska söka jobb och är hos Arbetsförmedlingen händer inte mycket mer än när han gick i skolan. Söker nåt enstaka jobb lite då och då. Tar det så...lättvindigt. Och ja, jag stör mig väldigt mycket på det. Han säger ju att han vill flytta hemifrån snart också liksom.

Det känns som att om det ska fortsätta i denna takten kommer han inte kunna flytta förrän om flera år - bara för att man har ett jobb betyder ju inte det att man kan flytta direkt. Våra framtidsplaner känns bara allt längre bort på sätt och vis..

Det är ju inga stora saker att störa sig på, han är världens snällaste kille och vill ingen nåt ont. Men det känns som om det är jag som anstränger mig för att vi ska ha det bra. JAG pluggar för att jag ska kunna få ett bra jobb, så min framtida familj kan få det bra. Han söker knappt jobb. JAG hör ofta av mig, både för att veta om vi ska ses eller bara höra hur det är. HAN behagar svara efter x antal timmar.

Vissa dagar önskar jag nästan att det tog slut, bara för att kunna veta om vi verkligen hör ihop. Så man har chansen att se världen lite så att säga, träffa nytt folk, se vad som är rätt för en. Jag är ju bara 21, vi blev tillsammans dagen efter att jag fyllde 19, några månader innan jag tog studenten...Vissa dagar när jag tänker så, om att det skulle ta slut, känner jag inget speciellt. Varken glädje eller sorg, eller kanske lika delar av båda?
Andra dagar blir jag gråtfärdig av tanken. Försöker klamra mig fast vid honom med näbbar och klor. Men gör jag det för att jag verkligen, verkligen vet att vi hör ihop eller för tryggheten han innebär?
Jag vet ju vad jag känner för honom, det är inget snack om saken. Jag ler fortfarande stort när jag ser honom komma mot mig när han möter mig vid tåget. Älskar att vakna till på natten när han lägger sig och drar mig närmre, känner hans andedräkt i nacken och armar runt mig. Men räcker det?
Tänk så är den rätte någon annan egentligen annan? Den killen som raggar lite på mig t.ex? Han gör mig faktiskt lite intresserad... Eller någon jag aldrig ens mött än?

Varför har jag blivit så osäker, och vad fan ska jag göra? Fan då...

Nåja, ska inte tråka ut er. Min extravikt är borta, trots att jag inte tränade igår och åt en del ändå på kvällen. Gud, kvällar är sämst haha. Ska fixa maten bra, ikväll är jag hemma.. min pojkvän ville ses först imorgon, han "ville vara ensam" ikväll. Ovanligt att man får ett sådant svar... Det blir väl ingen träning idag heller tyvärr, men för en bra sak. Ska plugga en hel del idag och senare in till grannstaden och möta mamma efter hennes jobb och shoppa lite småsaker. Ska bli skönt att komma ut och bort från plugg osv. Solen skiner riktigt mycket redan, får hoppas det håller i sig. Ska klä mig lite snyggt, hoppa i mina kilklackar, sminka mig fint, fixa håret fint, dra på skinnjackan för första gången i år och njuta av att gå i stan sen. Lite motion blir det ju också till på köpet! ;D

Usch, några hg är kvar på kilot jag gick upp.. fast jag tror det kan vara för att jag inte gått på toa ordentligt sen i måndags...
Ikväll blir det i alla fall body pump med min kompis! Ska bli kul. :)

Frukosten är intagen, blev en proteinshake. Lunch blir sallad och så ska jag ha med pulver till proteinshaken ifall det behövs lite innan träningen, så det inte får för lång tid mellan måltiderna, eftersom jag åker direkt från skolan till gymmet.
Nej, dags att börja göra sig i ordning nu! :)
Ha en fin dag idag.

Nu är zumban avklarad. Svettigt värre! :) Imorgon blir det body pump med min kompis! Gött det. Ligger och varvar ner lite framför "Förhäxad", försöker planera lite inför imorgon. Mycket som ska hinnas på morgonen innan skolan, mycket som ska tas med till skolan.. puh. Nåja, orkar inte blogga mer nu. Dagen har gått relativt bra matmässigt ändå, ett extra päron och macka slank ner, 300 kcal typ. Men inte så farligt.

Hoppas allt är bra med er! :)

Åh vilken svullen mage jag har efter igår...vågen visar på +1 också, fattar egentligen inte varför så mycket men jaja...

På eftermiddagen hetsade jag lite, men fick upp allt. Sen orkade jag inte bry mig så värst resten av kvällen, åt 3 pannkakor till middag, 1 chokladpudding, 1 liten chipspåse (600kcal)...okej, det är jävligt mycket, men jag åt inte mycket resten av dagen liksom. Så hoppas det mesta är vätska bara...