TILLBAKA
Jag lever! Jag mår bra! Min gamla dator har bara kraschat så jag har inte kunnat skriva (orkar inte hålla på från mobilen).
Men jag mår bra. Och mycket har hänt. Åh shit, det känns som det gått en månad men allt har gått så snabbt...
Jag har gått ner 2-3 kg. Bara huxflux. Försökte inte mer än vanligt och tränade inte ens. Men jag klagar inte. Mer tack!!
För tillfället är jag sjuk. Eller, inte sjuk-sjuk, jag mår helt ok och febern försvann i helgen. Men jag hade fruktansvärt höga infektionsvärden i ett blodprov och tvingas stå ut med tjocka penicillintabletter, 3ggr/dag, 10 dagar... jippie. De krånglar till det med maten som fan eftersom de ska tas på tom mage. Och gör att jag mår jättedåligt på morgonen. Men jag mår bra ändå, jag kan dock inte träna men jaja. Lite vila är väl bara bra för kroppen antar jag.
Annars då? Tja... jag har faktiskt träffat en kille. Som jag känt ett tag sen innan, vi har många gemensamma vänner, han kommer egentligen från min hemstad men familjen flyttade till en annan stad i närheten när han var tonåring.
Lång, vältränad (ett gemensamt intresse som jag tydligen inte delade med mitt ex - träning), underbart go och mysig... och han försöker verkligen, verkligen visa att han är nåt att lita på och visa uppskattning. Shit, jag är inte van vid sådana sms eller samtal vi har, och definitivt inte så ofta! Jag är ju knappt ens van att få ett enda sms/dag från mitt ex, detta är en rätt härlig förändring.
Vi har träffats några gånger, allt har gått så snabbt. Allt vi pratat om, varit så öppna om hur vi känner... Jag är rädd, han är rädd. Men det känns så bra ändå. Vi tar det i min takt, han vet hur rädd jag är när det kommer till killar egentligen.
Han gör mig glad, jag är gladare än på länge, på flera månader. Lycklig nästan. Bara att sova ihop eller mysa i soffan framför en film gör att det pirrar i magen, när man har hans stora, starka armar runt mig, varma andedräkt i nacken och varma kropp intill mig..
Det känns bra, det känns tryggt. Det går snabbt, men vi pratar så mycket om allt att det känns bra ändå. Jag är glad. Mår bra.
Ätstörningen triggas lite dock. Han är ju så grymt snygg och vältränad (oh my, lovar att man blir lite småkåt bara man ser han utan tröja) och jag är så...ful och degig. Även om han inte tycker det. Men ändå. Så det är väl därför jag kunnat tappa de kg så lätt .Jag äter sällan när jag är med honom, och väldigt lite ändå. Dessutom är jag inte så hungrig de dagarna, man tänker på allt annat utom mat.
Men ja, inte mig emot.
Whatever.
Jag är glad.
Men jag mår bra. Och mycket har hänt. Åh shit, det känns som det gått en månad men allt har gått så snabbt...
Jag har gått ner 2-3 kg. Bara huxflux. Försökte inte mer än vanligt och tränade inte ens. Men jag klagar inte. Mer tack!!
För tillfället är jag sjuk. Eller, inte sjuk-sjuk, jag mår helt ok och febern försvann i helgen. Men jag hade fruktansvärt höga infektionsvärden i ett blodprov och tvingas stå ut med tjocka penicillintabletter, 3ggr/dag, 10 dagar... jippie. De krånglar till det med maten som fan eftersom de ska tas på tom mage. Och gör att jag mår jättedåligt på morgonen. Men jag mår bra ändå, jag kan dock inte träna men jaja. Lite vila är väl bara bra för kroppen antar jag.
Annars då? Tja... jag har faktiskt träffat en kille. Som jag känt ett tag sen innan, vi har många gemensamma vänner, han kommer egentligen från min hemstad men familjen flyttade till en annan stad i närheten när han var tonåring.
Lång, vältränad (ett gemensamt intresse som jag tydligen inte delade med mitt ex - träning), underbart go och mysig... och han försöker verkligen, verkligen visa att han är nåt att lita på och visa uppskattning. Shit, jag är inte van vid sådana sms eller samtal vi har, och definitivt inte så ofta! Jag är ju knappt ens van att få ett enda sms/dag från mitt ex, detta är en rätt härlig förändring.
Vi har träffats några gånger, allt har gått så snabbt. Allt vi pratat om, varit så öppna om hur vi känner... Jag är rädd, han är rädd. Men det känns så bra ändå. Vi tar det i min takt, han vet hur rädd jag är när det kommer till killar egentligen.
Han gör mig glad, jag är gladare än på länge, på flera månader. Lycklig nästan. Bara att sova ihop eller mysa i soffan framför en film gör att det pirrar i magen, när man har hans stora, starka armar runt mig, varma andedräkt i nacken och varma kropp intill mig..
Det känns bra, det känns tryggt. Det går snabbt, men vi pratar så mycket om allt att det känns bra ändå. Jag är glad. Mår bra.
Ätstörningen triggas lite dock. Han är ju så grymt snygg och vältränad (oh my, lovar att man blir lite småkåt bara man ser han utan tröja) och jag är så...ful och degig. Även om han inte tycker det. Men ändå. Så det är väl därför jag kunnat tappa de kg så lätt .Jag äter sällan när jag är med honom, och väldigt lite ändå. Dessutom är jag inte så hungrig de dagarna, man tänker på allt annat utom mat.
Men ja, inte mig emot.
Whatever.
Jag är glad.
