Känslor.
Det finns en kille, en som verkar jättesnäll och trevlig (kompisars kompis typ, har bara träffat honom nån gång snabbt förr när jag var 13-15 eller nåt) som raggar lite sådär halvt om halvt på mig. Typ att han väntar på att jag ska bli singel. Att han gärna vill ses och hitta på nåt, men han kan inte för han kanske vill flirta. Haha ja, lite olika saker...
På ett sätt är det rätt trevligt ändå, lite bekräftelse liksom. Han ÄR väldigt snygg... vältränad, lång, alla utseendeegenskaper jag gillar såsom mörkt hår, fina ögon osv. Äh vad snackar jag om, han är SJUKT snygg.
Nåja, i alla fall... några dagar innan detta riktigt började, satt jag och funderade över allt möjligt. Det känns så rätt med min pojkvän, verkligen. Men samtidigt inte... jag kan inte sätta fingret på det, men lite som att vi glider isär lite. Och det känns lite som att förhållandet har stannat, medan jag gått fram för fort. Jag är trött på att alltid vara den som får höra av mig om jag vill höra nåt från honom under veckorna, och få vänta ett halvt dygn innan han behagar att svara. Trots att jag redan berättat detta för honom, och han sagt han ska bli bättre med att höra av sig och så.. jag menar, hur svårt är det? ½ minut, "Hur mår du idag?". Det är ju inte så att han har fullt upp om dagarna. Också en sak jag "stör" mig lite på - skola/jobb är otroligt viktigt för mig. Inte att man HAR jobb eller pluggar, det är ju upp till var och en vad man vill göra. Men att man åtminstone försöker. När han pluggade "försov" han sig väldigt ofta och missade lektioner och hängde knappt med när det var prov osv. När lektionerna började 11-13....... Nu när han ska söka jobb och är hos Arbetsförmedlingen händer inte mycket mer än när han gick i skolan. Söker nåt enstaka jobb lite då och då. Tar det så...lättvindigt. Och ja, jag stör mig väldigt mycket på det. Han säger ju att han vill flytta hemifrån snart också liksom.
Det känns som att om det ska fortsätta i denna takten kommer han inte kunna flytta förrän om flera år - bara för att man har ett jobb betyder ju inte det att man kan flytta direkt. Våra framtidsplaner känns bara allt längre bort på sätt och vis..
Det är ju inga stora saker att störa sig på, han är världens snällaste kille och vill ingen nåt ont. Men det känns som om det är jag som anstränger mig för att vi ska ha det bra. JAG pluggar för att jag ska kunna få ett bra jobb, så min framtida familj kan få det bra. Han söker knappt jobb. JAG hör ofta av mig, både för att veta om vi ska ses eller bara höra hur det är. HAN behagar svara efter x antal timmar.
Vissa dagar önskar jag nästan att det tog slut, bara för att kunna veta om vi verkligen hör ihop. Så man har chansen att se världen lite så att säga, träffa nytt folk, se vad som är rätt för en. Jag är ju bara 21, vi blev tillsammans dagen efter att jag fyllde 19, några månader innan jag tog studenten...Vissa dagar när jag tänker så, om att det skulle ta slut, känner jag inget speciellt. Varken glädje eller sorg, eller kanske lika delar av båda?
Andra dagar blir jag gråtfärdig av tanken. Försöker klamra mig fast vid honom med näbbar och klor. Men gör jag det för att jag verkligen, verkligen vet att vi hör ihop eller för tryggheten han innebär?
Jag vet ju vad jag känner för honom, det är inget snack om saken. Jag ler fortfarande stort när jag ser honom komma mot mig när han möter mig vid tåget. Älskar att vakna till på natten när han lägger sig och drar mig närmre, känner hans andedräkt i nacken och armar runt mig. Men räcker det?
Tänk så är den rätte någon annan egentligen annan? Den killen som raggar lite på mig t.ex? Han gör mig faktiskt lite intresserad... Eller någon jag aldrig ens mött än?
Varför har jag blivit så osäker, och vad fan ska jag göra? Fan då...
Nåja, ska inte tråka ut er. Min extravikt är borta, trots att jag inte tränade igår och åt en del ändå på kvällen. Gud, kvällar är sämst haha. Ska fixa maten bra, ikväll är jag hemma.. min pojkvän ville ses först imorgon, han "ville vara ensam" ikväll. Ovanligt att man får ett sådant svar... Det blir väl ingen träning idag heller tyvärr, men för en bra sak. Ska plugga en hel del idag och senare in till grannstaden och möta mamma efter hennes jobb och shoppa lite småsaker. Ska bli skönt att komma ut och bort från plugg osv. Solen skiner riktigt mycket redan, får hoppas det håller i sig. Ska klä mig lite snyggt, hoppa i mina kilklackar, sminka mig fint, fixa håret fint, dra på skinnjackan för första gången i år och njuta av att gå i stan sen. Lite motion blir det ju också till på köpet! ;D
På ett sätt är det rätt trevligt ändå, lite bekräftelse liksom. Han ÄR väldigt snygg... vältränad, lång, alla utseendeegenskaper jag gillar såsom mörkt hår, fina ögon osv. Äh vad snackar jag om, han är SJUKT snygg.
Nåja, i alla fall... några dagar innan detta riktigt började, satt jag och funderade över allt möjligt. Det känns så rätt med min pojkvän, verkligen. Men samtidigt inte... jag kan inte sätta fingret på det, men lite som att vi glider isär lite. Och det känns lite som att förhållandet har stannat, medan jag gått fram för fort. Jag är trött på att alltid vara den som får höra av mig om jag vill höra nåt från honom under veckorna, och få vänta ett halvt dygn innan han behagar att svara. Trots att jag redan berättat detta för honom, och han sagt han ska bli bättre med att höra av sig och så.. jag menar, hur svårt är det? ½ minut, "Hur mår du idag?". Det är ju inte så att han har fullt upp om dagarna. Också en sak jag "stör" mig lite på - skola/jobb är otroligt viktigt för mig. Inte att man HAR jobb eller pluggar, det är ju upp till var och en vad man vill göra. Men att man åtminstone försöker. När han pluggade "försov" han sig väldigt ofta och missade lektioner och hängde knappt med när det var prov osv. När lektionerna började 11-13....... Nu när han ska söka jobb och är hos Arbetsförmedlingen händer inte mycket mer än när han gick i skolan. Söker nåt enstaka jobb lite då och då. Tar det så...lättvindigt. Och ja, jag stör mig väldigt mycket på det. Han säger ju att han vill flytta hemifrån snart också liksom.
Det känns som att om det ska fortsätta i denna takten kommer han inte kunna flytta förrän om flera år - bara för att man har ett jobb betyder ju inte det att man kan flytta direkt. Våra framtidsplaner känns bara allt längre bort på sätt och vis..
Det är ju inga stora saker att störa sig på, han är världens snällaste kille och vill ingen nåt ont. Men det känns som om det är jag som anstränger mig för att vi ska ha det bra. JAG pluggar för att jag ska kunna få ett bra jobb, så min framtida familj kan få det bra. Han söker knappt jobb. JAG hör ofta av mig, både för att veta om vi ska ses eller bara höra hur det är. HAN behagar svara efter x antal timmar.
Vissa dagar önskar jag nästan att det tog slut, bara för att kunna veta om vi verkligen hör ihop. Så man har chansen att se världen lite så att säga, träffa nytt folk, se vad som är rätt för en. Jag är ju bara 21, vi blev tillsammans dagen efter att jag fyllde 19, några månader innan jag tog studenten...Vissa dagar när jag tänker så, om att det skulle ta slut, känner jag inget speciellt. Varken glädje eller sorg, eller kanske lika delar av båda?
Andra dagar blir jag gråtfärdig av tanken. Försöker klamra mig fast vid honom med näbbar och klor. Men gör jag det för att jag verkligen, verkligen vet att vi hör ihop eller för tryggheten han innebär?
Jag vet ju vad jag känner för honom, det är inget snack om saken. Jag ler fortfarande stort när jag ser honom komma mot mig när han möter mig vid tåget. Älskar att vakna till på natten när han lägger sig och drar mig närmre, känner hans andedräkt i nacken och armar runt mig. Men räcker det?
Tänk så är den rätte någon annan egentligen annan? Den killen som raggar lite på mig t.ex? Han gör mig faktiskt lite intresserad... Eller någon jag aldrig ens mött än?
Varför har jag blivit så osäker, och vad fan ska jag göra? Fan då...
Nåja, ska inte tråka ut er. Min extravikt är borta, trots att jag inte tränade igår och åt en del ändå på kvällen. Gud, kvällar är sämst haha. Ska fixa maten bra, ikväll är jag hemma.. min pojkvän ville ses först imorgon, han "ville vara ensam" ikväll. Ovanligt att man får ett sådant svar... Det blir väl ingen träning idag heller tyvärr, men för en bra sak. Ska plugga en hel del idag och senare in till grannstaden och möta mamma efter hennes jobb och shoppa lite småsaker. Ska bli skönt att komma ut och bort från plugg osv. Solen skiner riktigt mycket redan, får hoppas det håller i sig. Ska klä mig lite snyggt, hoppa i mina kilklackar, sminka mig fint, fixa håret fint, dra på skinnjackan för första gången i år och njuta av att gå i stan sen. Lite motion blir det ju också till på köpet! ;D
