zeropounds

Idag skulle jag ha hardcore tentapluggdag eftersom första tentan är om en vecka, andra är 5 dagar senare och den tredje är två dagar efter den andra. Men jag vet inte hur det kommer bli med det, idag är en dålig dag fysiskt. Jag är trött (vaknade ju tidigt som ni kanske såg i förra inlägget) och jag känner mig konstig i kroppen. Sjuk nästan, innan mådde jag jätteilla och var bergssäker på att jag höll på att få vinterkräksjukan; blev sådär illamående och yr PGA illamåendet som alltid när jag haft maginfluensa. Jag låg ner, då yrseln var inte blodtrycksfall eller så. Illamåendet har lagt sig, men har ingen aptit och är egentligen inte ens törstig - jag som alltid dricker så mycket varje dag! Jag tvingar i mig dricka bara för att jag vet att jag kommer må sämre annars och för blodtrycketsskull, jag är extremt känslig i det avseendet när det gäller vätskebrist och får kraftiga blodtrycksfall så fort jag reser mig upp. Jag ser suddigt. I och för sig behöver jag nog nya läsglasögon också känns det som, men nu har jag svårt att fokusera blicken och ser lite suddigare än vanligt. Åh, jag är så TRÖTT, vill sova!

Nåt positivt är i alla fall att klådan och utslagen i princip är borta. Så väntar lite med att boka tid hos läkaren och håller det under uppsikt, om jag får tillbaka utslagen så ringer jag direkt helt enkelt. Kanske bara var en släng av mina gamla eksem jag hade som barn, eller vanlig nässelfeber som varade lite längre? I don't know, kan vara vad som helst.
Allt jagk an tänka på är att jag vill sova, och då har jag ändå druckit en stor redbull light. Utan vidare verkan antar jag. Idag vill jag bara ligga i soffan där jag sover (jag sover inte i mitt rum för tillfället eftersom elementen krånglar och det är så fruktansvärt kallt och rått där nere på den våningen. Dessutom kommer jag lättare upp på morgonen eftersom jag blir väckt av misstag varje morgon när pappa går upp vid halv 5. Då kan jag slappa på morgonen och plugga sen utan att stressa så mycket och känna att massa tid går till spillo på morgonen. Sjukt, inser ni hur stressad jag faktiskt är då?), se film och halvsova. 
Ungefär som igår hos min pojkvän, tog sovmorgon efter vårt lilla nyårsfirande, gick upp, läste två sidor i min bok, väckte pojken, kliade honom på ryggen och sen låg jag och gjorde INGET i sängen hela dagen. Vi spelade nåt barnsligt tv-spel (Mario och dylikt - barnspel - är de enda jag klarar av och tycker är roliga haha), sen vägrade jag spela mer då jag bara dog hela tiden, tittade när han fortsatte...och somnade nån timme haha.

Önskar jag vann på Triss och kunde hoppa av skolan och aldrig jobba mer än om jag faktiskt själv ville, inte för att jag måste, och bara leva livet och resa runt överallt. Och sova, sova är fantastiskt underskattat egentligen. ;)

Jag vill svälta, bara rasa i vikt igen. I sommar måste jag ju vara såå snygg och smal när jag och pojkvännen åker utomlands igen.
Usch, jag ser så äcklig ut. Innan var jag så smal och fin, kantig. På gränsen till tjock ändå, but anyway.. jag var faktiskt väldigt liten, jag använde ju kläder till barn, typ jeanskjolar. Sen mötte jag min pojkvän, som tillsammans med sin mamma började göda mig. Jag fick aptit på det friska, normala ätvanor utan ångest, och började leva så.
Gud vad jag ångrar mig nu. Nej jag ångrar mig inte, men jag gör det ändå liksom. 
Jag trori nte att mitt förhållande hade hållt så här länge om jag hade gått runt med all den ångesten jag hade förut inför varje måltid, klyddade, velade och så vidare. Jag tror faktiskt inte det, folk tröttnar på sådant.
Något bra har det fört med sig i alla fall!

Men det är slut nu, jag ska ner i vikt. Försöka börja motionera mer, och äta mindre. Speciellt äta mindre skräp. Ska RASA igen!!

Om jag vore rik så hade jag gjort en massiv fettsugning över hela kroppen och a boobjob sen. Då hade jag varit snygg. Nu är jag bara sjaskig, fet, ful och äcklig.

Jaha, nyår idag då. Trevligt! :) Hur ska ni alla fira nyår? Fest?
Själv ska jag iväg till pojkvännen och bara mysa och ta någon drink kanske. Jag är jävligt festsugen, sugen på att dricka, träffa folk, dansa, skratta... men nej, lika bra att hålla sig borta från det. Eftersom jag älskar att vara full och supa bort min ångest så räcker inte lagom för mig - lagom är för lite. Jag dricker alltid för mycket haha. Och jag orkar inte vara bakis och ångestfylld imorgon. Dessutom är sprit ändå så dåligt så ja. Nej, jag kör till pojken istället och myser där och kollar på raketerna vid 12.
Ska klä upp mig fint i en ny, fin tunika med paljetter och draperar urringning som gör att jag ser rätt smal ut men med ännu större bröst, muhahah. Ska sminka mig snyggt med sotade ögon och fixa håret fint. Frågan är bara vilken frisyr jag ska ha...
Åh varför pluggar jag ekonomi, när jag lika gärna kunnat bli frisör och stylist haha?!

Ska fundera ut bra nyårslöften idag. Naturligtvis kommer det röra min prestation och kropp. Men men, whatever.

Och btw, om jag skriver konstigt idag så är det för mina lösnaglar, INTE för att jag har druckit haha. Jag ska ju köra sen. Och don't drink and drive. :)

Gott nytt år på er alla, låt inte ångesten ta överhand, njut av maten och drickan idag och era fina kläder. Love <3

Har kommit fram till att min äldsta nästkusin har en sjukt snygg kropp. Om man är ätstörd det vill säga, annars är hon troligtvis bara fult mager. Hon har alltid varit lång och fruktansvärt smal, utan någon vidare anledning. Lite ironiskt när hennes mamma väger över 100 kg typ. Ser ut som om mamman äter all mat för dotter... haha nej vad elak jag var nu.
Nä men i alla fall, hon har en kropp som gjorde mig grön av avund. Bara kroppen, inte ansiktet eftersom hon... tja, hon ser rätt barnslig ut i ansiktet faktiskt. Men hon är sjukligt smal, speciellt om ben och handleder trots hon fått barn. I och för sig är barnet ju kanske 6-7 år nåt, men ändå. Hon har en grym förbränning tror jag. Hon är i alla fall inte ätstörd och var det inte innan heller när hon i tonåren var lika smal. Guud, me want!

Fast jag är rätt glad nu ändå, för jag fick tydligen många komplimanger bakom ryggen efter begravningen, på minnesstunden. Jag kände igen typ alla gamla avlägsna släktingar, men de kände inte igen mig -  sist vi sågs var jag väl max 10, troligtvis yngre. Och några, bland annat just min nästkusins mamma jag nämnde här ovan, frågade min farmor och farfar vem det var som gick och satt vid min pappa och mamma. När farmor berättade vem jag var och de kände igen och kom ihåg mig hade de tydligen sagt en hel del fina saker, att jag var så vacker, hade så fint hår,smink och frisyr (hairdonut, mycket svart mascara och eyeliner för att framhäva färgen i ögonen och mörkrött läppstift! <3 looove) osv.De sa att mitt leende var så vackert. När jag var liten skämdes jag så över mitt leende, jag tyckte jag hade så stor mun, så stort, brett leende så det såg konstigt ut. Och dessutom blir jag rundare i huvudet, detä r ju faktiskt sant haha.
Det värmde faktiskt, gjorde mig väldigt glad. Speciellt när min nästkusins fina lilla flicka sa till mig att när hon var vuxen ville hon ha ett likadant fint läppstift som jag har, men att hon inte får ännu för hon är fortfarande barn haha.

Var på begravning innan idag, min gammelfarmor gick bort för någon vecka sedan hastigt och lustigt. Jag kände aldrig henne egentligen, men hon är trots allt släkt, har träffat henne flera gånger när jag var liten främst, och tänkte att jag kan väl egentligen ändå gå.
Jag har bara varit på en begravning tidigare, i ett dunkelt kapell där man knappt såg kistan och då jag inte lyssnade på prästen för det hela var så obehagligt och jag var så ledsen över att min älskade mormor blivit så dement och annorlunda snabbt och slutligen dog.

Det här var helt annorlunda. Ett väl upplyst kapell där kistan stod bara 1-2 meter framför första raden, man hade alltså väl uppsyn över den. Och den gav mig dödsångest. Jag blev yr, fick svårt att andas och mådde jättedåligt när jag såg den - dödsångestfylld, och lite klaustrofobisk också. Det var hanterbart, det var bara jag som märkte det och jag satt ju naturligtvis kvar. Men nog så obehagligt ändå - det ligger en död människa, min döda släkting ligger inuti trälådan, död, död, död, kommer aldrig andas och leva igen, död, död, död.
Det var allt som ekade i mitt huvud. Kunde inte tänka på annat.

Jag var aldrig rädd för döden förut. Jag vill ju dö till och med och var helt ok med tanken på döden.
Nu har det blivit helt omvänt. Jag är rädd för att dö, får ångest vid tanken på det. Mest för det är så... okontrollerbart, så oförståeligt liksom. Man kan bara tro på vad som händer och så vidare, och jag hatar att tro - jag vill veta. Vad händer när man dör? Vet man om att man dör? Känns det något? Vad händer sedan? Kommer det vara som att somna och sen vakna upp på ett bättre, ljust ställe? Eller kommer det vara som att somna, och sen bara svart, och inget alls?
Jag har jättesvårt att förstå det där. Att allt bara blir svart och sen... ingenting mer. Att aldrig mer andas. Att hjärnan inte fungerar längre. Att vara i koma har jag inga problem att förstå, för man lever ju fortfarande. Men hjärndöd...det är lättare om man varit med om en olycka, alla vet ju att om hjärnan skadas är det lätt att det är kört så att säga. Men att bara somna in.. det är det jag har så stora problem med. Ofattbart. Så mycket frågor men inga svar alls egentligen.

Jag är jätterädd för döden och för att andra ska dö - min farmor, min farfar, min familj, min pojkvän.. ja, alla. Jag har aldrig sett en död människa, och blev rädd att det skulle vara öppen kista på denna begravningen. Turligt nog var det ju inte så. Då vet jag inte hur jag hade reagerat, då hade jag nog inte kunnat stanna.
Jag vet att döden är naturligt och ålderdom likaså. Men det är inte naturligt för mig - att få rynkor och lite ledslitage och dylikt kan jag hantera. Men att kroppen bara... långsamt bryter ner sig själv för att slutligen dö. Var fan ligger det naturliga där? Kroppen har ju fått ett liv, så varför självdö som vissa äldre gör? Jag tycker faktiskt inte att det är naturligt, att hjärtat bara blir sämre och sämre och kroppen sjukare och sjukare. Nu spelar ju ens livsstil och sjukdomshistoria stor roll men ändå. Det råkar ju även hälsosamma människor ut för.
Usch nej, det är obehagligt. Väldigt.

När vi satt där i kapellet slog det mig plötsligt - det kommer bli flera begravningar att ta sig genom nu framöver de kommande åren då vi har en stor släkt med många äldre. Och sen är det min tur, att ligga i en kista framför en samling människor. Död. Livlös. Död, död, död.

Jag vill inte dö. Inte förrän jag vet om att det kommer vara behagligt, lugnt och stillsamt och att jag vaknar upp på ett bättre ställe sedan. Som mig själv - inte i en ny kropp, som bebis eller så. Som mig själv, på  nåt annat plan i universum. Det är något jag gärna vill tro på. Jag vill, och försöker, men det är svårt då jag är ateist och tror mer på vetenskapen och dess tankar, tror på det man ser och kan ta på och bevisa åtminstone.
Jag vill inte dö. Jag vill inte ligga i en kall kista tre meter under marken och långsamt ruttna till maskmat. Jag vill inte dö. Låt mig inte dö. Inte förrän jag vet vad som händer.

Har fixat färdigt två uppgifter idag, två ganska jobbiga och tidskrävande, så känner mig rätt effektiv ändå! Bara tentaplugg att fokusera på nu typ :)

Var precis ute och joggade varvat med pw. Så skönt, så längesen..  men så ont det gör i höften. Och nu kliar det ännu mer på kroppen, typiskt.
Maten har gått bra idag också. :)

HerreGUD vilken plåga - det kliar! Det kliar så jävla mycket att jag inte vet vart jag ska ta vägen! Mina ben... jag kommer klia sönder dem, jag har redan kliat sönder min arm, kliade tills det blödde igår men det var bara pga en allergisk reaktion mot vårt ena djur här hemma som jag är lite allergisk mot.
Vad som är benens problem vet jag inte, någon annan som har samma problem? Ni kliar ihjäl är, men bara på benen? Åååååååh står inte ut!

Idag ska bli en bra dag matmässigt i alla fall. Jag kommer vara upptagen med att klia mig hahaha.

Idag har varit en bra dag, men det lär nog inte synas på vågen imorgon.
Fan vad jag hatar att mamma fick förlängd tjänstetid där hon jobbar nu och inte är tillbaka på sitt vanliga ställe - där kunde hon ta blodprover på mig lite då och då utan att man klyddade med att boka tider och grejor. Där hon jobbar nu kan hon inte ta de överhuvudtaget ens om man bokade. Fan, för jag vill ta nya blodprover för järn. kalium ch ett för sköldkörteln. :/ Då vet jago m min orubbliga vikt beror på det kanske.
Behöver veta vad min extrema trötthet beror på, om det är järnet, kalium eller sköldkörteln eller vad det kan vara, för näringsbrist är det inte. Tro mig, det är det inte - jag har haft så mycket värre näringsbrist och samtidigt vägt över 10 kg mindre och varit piggare än jag är nu. Nu är jag lika trött som när jag hade en så extrem järnbrist att jag nästan var genomskinlig, så vit jag var i huden!
Nä inte riktigt, men ni fattar vad jag menar.

Nyår ska bli en riktigt stor nystart för mig, satsa riktigt mycket på att gå ner i vikt. Inte äta massa skit och mög. Imorgon ska också bli en bra dag! :)

Sitter hos min pojkvän och ska skriva färdigt min jävla uppsats, plugga för en gångs skull. Har knappt pluggat på hela veckan. Inte orkat, inte haft lust. Skyller på att det trots allt är jul.
Jag är trött och omotiverad till att plugga, det blir inte kul när planeringen är som den är. Suck.
Snart ska jag väl hem, väntar på att pappa ska höra av sig om när han slutar jobba, så jag vet vilket tåg jag kan ta och kan åka med honom hem. Inte för att det är långt att gå eller för jobbigt, all motion är bra. Men det regnar, och min väska har öppningar längst ut vid sidan om dragkedjan, så jag är rädd att det ska komma vatten in på min dator och mina böcker.

Igår var en riktig katastrofdag, inte matmässigt men snarare fysiskt. Jag trodde på allvar jag var sjuk, utan några symtom förutom trötthet. Jag gick upp vid halv 11, 2 timmar senare låg jag och halvsov, tvingade mig upp sen igen, kl 17 ov jag någon timme, och sen somnade jag vid 12-halv 1 igen. Då hade jag ändå sovit 7-8 timmar under natten, och lite extra under dagen. Sjukt.
Idag är det inte såå farligt, men jag är trött och vaknade med huvudvärk. Som vanligt, har alltid ont i huvudet känns det som.

Oj, nu måste jag springa till tåget! Hur har eran jul varit förresten? :)

Julen har gått bra, maten har gått bra, allt har egentligen gått bra.
Men så sitter jag här återigen, sömnlös.
Sitter med en stark grogg framför mig, 1,5-2 dl vodka och lite lightsaft. Det är så äckligt att jag får kväljningar och spritrysningar, men jag dricker det fort och utan att tveka, i hopp om att dämpa ångest, minnen och tankar.
Det kanske gör mig tröttare dessutom.

Jag vill döda mina minnen, radera mitt förflutna. Vara en person utan de minnena, utan det förflutna. För vad är det att ha med sig i bagaget? En alkohol- och sexmissbrukande destruktiv, ätstörd tjej med ärrig kropp, som gick för långt i sina desperata jakter på ångestlindring och trampade snett, som förstörde sig själv och sitt psyke, formade sin framtid på fel sätt, testade för mycket och föll hårdare.

Je sais que ce qui ne tue pas nous rend plus fort
Mais moi, mais moi je suis déjà mort
Ca fait mal, crois moi, une lame enfoncée loin dans mon âme
Regarde en toi, même pas l'ombre d'une larme.

Den översta raden är en mening jag faktiskt ska tatuera in tänkte jag. Jag har redan en tatuering, och ska göra fler. Men de ska betyda något, inte fula, larviga bilder. Sådant ska betyda något för en. Och det gör den meningen. " Jag vet att det som inte dödar gör mig starkare". Det är en klyscha, men det finns en anledning. 1) Det stämmer, när jag trodde att jag skulle dö, ta livet av mig själv, lyckades jag gå vidare, lyckades finna lite ljus i livet, lyckades överleva.  2) Det är taget ur en av mina absoluta favoritlåtar (ja den är på franska men jag förstår den ändå, jag har pluggat franska så länge och älskar språket), och 3) Just för att den är på franska är tilltalande, frankrike och dess språk lockar mig - min pojkvän tror att jag är så bra på språket (talar i princip flytande, talade åtmisntone. När jag var 16 år talade jag franska i en vecka med undantag från lite svenska med mina rumskamrater och lärare, när jag kom hem hade jag till och med lite svårt att vänja mig tillbaka vid svenskan) och känner mig så hemma i Paris eftersom vi har rötter därifrån. Det är en bit bak, det är inga släktingar jag har träffat, men vi har det i blodet, och tja... sånt har man ju hört förr, om folk som fått de språkkunskaperna, och genast känt sig hemma i det landet på något konstigt sätt. Som med deja vu.
Nååja, ordbabbel. Det är i alla fall det jag vill tatuera in. Undrar om någon har drop in imorgon....? hmm, kan undersökas när jag och mamma ändå ska iväg och shoppa. Se vad det kostar åtminstone. Vad tycker ni - ha texten längs revbenen eller vid triceps typ, på insidan? Eller ryggen? Vill ha ställen där det går att dölja.
Åh, vill, vill!

Ingen trötthet än, känner av spriten lite (kanske därför jag ordbabblar så mycket?) men är inte trött... bara pigg, sugen på mer sprit och vill dra ut och dansa, röka cigg efter cigg, skratta och le och prata med folk, klä upp mig och sminka mig fin. Suck. Istället sitter jag här, och dricker i min ensamhet och lyssnar på låten på repeat medan jag har ångest.
Ska dessutom upp om ca 4 h, ångeeest!

Ikväll är jag irriterad och tjurig. Har tusen saker att göra, och ännu mer saker att plugga, ingen julkänsla, ingen snö, stressångest och dessutom är jag tjock. Bra kombination va?
När jag är irriterad behöver jag att min familj lämnar mig ifred. Men då pappa tydligen är på snackhumör får jag inte det. Och när jag inte blir lämnad ifred blir jag ännu mer arg och frustrerad. Ond cirkel, det dära.

Jag är så arg, så frustrerad, utan anledning egentligen. Eller jo det finns massa anledningar, men ... ja. Jag vet inte. Idag vet jag inget, jag har börjat känna mig konstig i huvudet på sistone igen. Har ett tryck i pannan, ser dålig, speciellt i mörker. Kan inte bedöma avstånd när jag kör, ser inte när trottoaren framför tar slut om det är mörkt och blankt av regn på vägen. Har lite halvdåligt balanssinne, dåligt för att vara mig åtminstone då jag har bra balanssinne efter alla 14 år som dansare. När jag pratar får jag anstränga mig för att säga rätt ord, ungefär som vid afasi. Tungan är stel och klumpig och det låter lite som om jag är påverkad, eller som en dövfödd person som talar, grötigt liksom. Av och till är det så här. Jag har upplevt nåt liknande, fast inte så illa, när jag var riktigt sjuk. Men det är ju inte så konstigt.
Det konstiga är ju att jag upplever det nu! Jag går ju inte ner i vikt, så det är ju inte på grund av det. Jag vet inte vad det är, det är inte så varje dag. Men då och då, relativt ofta. Jag blir rädd, tänk om det är en tumör? En propp, en hjärnblödning, en...
Jag kan fortsätta i en evighet. Så jag skjuter det åt sidan istället och försöker ignorera det. Låtsas som att det regnar, låtsas som att det är bra.

Just nu vill jag bara bädda ner mig i min säng med mitt täcke och gråta. Eller sticka ut och springa riktigt mycketo m det bara öste ner och vädret var i harmoni med mitt humör. Livet är så orättvist. Tänk alla barn som inte får uppleva en riktig jul med mamma och pappa, medan andra gnäller på föräldrar om att få senaste iPaden. Eller liknande. Tänk de som inte ens får uppleva julen, utan ligger stela och kalla i en äcklig kista tre meter under jorden.

Stackars Khalda... och Baz. Mina fina vänner. Får aldrig mer uppleva julen, aldrig uppleva årets första snö, aldrig se vårens första blommor, aldrig känna doften av gräs och värme på sommaren.... får aldrig göra något.
Fast jag vill gärna tro att det finns något bortom detta livet. Antingen reinkarnation eller bara... annat liv.
Oavsett vilket så hoppas jag att ni har det bra där ni är. Och förlåt att jag inte kom till era begravningar, och inte hälsat på er. Jag kan bara inte, det är inte ni som ligger där. Det är bara två glansiga stenar med era namn på, inget annat. Förlåt. Jag älskar er fortfarande.

Angående vikten finns det inga nyheter. Dålig som vanligt, ingen viktminskning. Fan att mamma inte jobbar kvar på gamla stället, då hade hon tagit nya blodprovet för järn, och så hade jag bett henne kolla sköldkörteln samtidigt. Jag vill inte boka tid till läkaren, för de kommer bara avfärda det (Svensk sjukvård, pfft!),och de lär dessutom inte ens kunna sticka mig, det är i princip bara mamma och narkossjukköterskor som kan det... andra kan om de har tur och jag för en gångs skull dessutom är varm i kroppen så ådrorna kryper fram.

Nåja, idag ska bli en bra dag, mat- och pluggmässigt. Ska ut och fixa en sista julklapp, och sen plugga resten av dagen tänkte jag. Har mycket plugg nu... :(

Är fortfarande hos min pojkvän men åker hem imorgon.
Igår gick vi till affären, jag köpte energidryck, lightläsk och så köpte vi godis som vi krängde på kvällen. Och det kändes helt okej. :) Magen var platt (platt och platt, så som den brukar vara på morgonen iaf för mig) imorse, jag hade inte värsta ångesten igår... å andra sidan åt jag bara ½ liten potatis, några få tuggor lax (bläää) och lite morotsstavar till middag, hade jag ätit en ordentlig middag hade det nog känts annorlunda.
Nåja, det är skönt att kunna slappna av lite då och då och ändå leva hyfsat friskt och normal, och inte låta min äs ta överhanden, speciellt i vårt förhållande. Att vi kan mysa ner oss i soffan framför en film och slåss om godispåsen (ja, det händer faktiskt haha), skoja, skratta och äta utan att jag sitter ångestfylld och biter ner naglarna till skinnbädden av oro för att bli fet.

Det var en bra dag igår, vi hade det mysigt ute i "storstan" (höhö, internskämt) med hans mamma och en lätt frukost på ett kafé. Fast det 'är klart, min pojkvän uppskattade det nog inte lika mycket då vi gick in och ut ur diverse inredningsbutiker och Åhléns och dylikt haha. Han som tröttnar efter 2 sek när han följer med mig och shoppar, påstår att han håller på att dö i mina affärer, är allergisk mot allt där, får eksem därinne, bara dööör. Haha, typiskt killar. :)

Vi ska väl snart äta middag antar jag, vet inte riktigt vad det är... men jag är hungrig. Jag kopplar oftast bort min äs lättare här än hemma. Vet inte riktigt varför... kanske för att jag inte har möjlighet till att spy eller väga mig här? Eller av vanan, det är trots allt han som är orsaken till att jag blev frisk.

Jag är hemma hos min pojkvän och pluggar ett par dagar, kommer väl hem imorgon så då antar jag att det blir bättre update.
Igår åt jag inget på hela dagen förrän halv 6. Nice. Ibland är det gött att ha en pojkvän med en annan tidsrytm, jag vill sällan äta frukost här ensam utan väntar på honom. Men när han går och lägger sig halv 5 på morgonen kan man inte förvänta sig att han går upp vid 9 som jag gör, utan snarare vid 4. ;P

Snart ska vi åka med hans mamma nånstans (kommer inte ihåg vart riktigt) så han och jag kan fixa en sista gemensam julklapp, till hans mamma. Sen har jag bara min pappas julklapp kvar, och den fixar jag på fredag där hemma när studiebidraget har kommit in.

Har inte ätit nåt än, och kommer inte göra det innan vi åker heller. Så ska traska runt i stan på tom mage och bränna lite fett. Och pengar. ;P

Snart, snart, snart åker jag till min fina kille! :) Har sett fram emot det hela dagen... även om jag inte ser fram emot att ta mig dit i denna kylan, stå och vänta på tåg (cross my fingers att de är i tid!) och vara ute. Blä, kallt, äckligt väder. Tur att jag får skjuts av pappa till tåget. Jag tänkte faktiskt gå, få lite frisk luft och motion, men min väska är så pass tung att lungan på den sidan väskan hänger på hade kollapsat, nyckelbenet brutits och jag hade nog bara lyckats ta mig 5 steg framåt innan jag trillar baklänges.
Nej okej, kanske inte, men 4 böcker á la 500 sidor i snitt/bok, 5-6 olika block, dator, liten neccessär, några redbull.. puh, det är tungt. :) Speciellt om man redan traskar runt i skyhöga klackar vart man än går, som jag gör! :)

Börjar bli lite hungrig nu, men löser det ev. med en frukt nu och redbull sedan. Har ätit en fralla till frukost och sedan några nävar chips... det sista var ju sjukt onödigt och dåligt. Kan man skylla på att mina försök till ett försök till friskt levande (kunna äta, och kunna unna sig chips och godis utan dåligt samvete alltså) fortfarande sitter i lite? ;P Jag klarade trots allt nästan 2 år med hyfsat friskt levande... eller ja, jag spydde ju en hel del iofs under åren. Men jag åt lite mer åtminstone än jag gjorde när jag var sjuk, och släppte på träningsmanin och hysterin. :)

Vilket jag i och för sig ångrar djupt nu. Mina boobies och rumpa ångrar det INTE, men min mage, lår och armar gör. Blä. Vill vara skinny igen, det enda som ser någorlunda ok ut på mig nu är håret.. även om det är mycket tunnare än vad det än gång var. Det är åtminstone långt och glänsande. Ansiktet kan också se rätt bra ut, eftersom jag är bra på att hantera smink. Speciellt inför fest. Så det är väl ok där också. Synd att resten ser ut som en gravid flodhäst.

Nååja... har haft en lugn dag idag, har inte pluggat faktiskt. Behöver lite paus tror jag. Klockan är bara tjugo i 7, och jag håller redan på att somna. Förstår ni då hur trött jag är varje dag, när jag pluggar hela dagarna och går upp vid 6-7 för den sakens skull? :(:(

Näst-nästa vecka ska jag på begravning.... ska sy upp en klänning så den blir lite kortare, den är nog gjord för långa människor. Och sy ihop urringningen lite, det är egentligen mer en strandklänning med enorm v-ringnin. Men om man syr ihop urringningen en del blir det en utmärkt svart, enkel vardagsklänning. Eller begravningsklänning för den delen...
Jag har redan ont i magen, jag tycker det är så obehagligt med döden och döda människor. Min första fråga var om det skulle vara öppen kista, skräckslagen. Då hade jag vägrat, totalvägrat. Men det är kanske inte så vanligt här i Sverige eller?
Jag gick inte på begravninen  för min bästa vän när jag var 14-15. Jag kunde inte. Jag gick inte på begravningen för Khadra nu för några veckor sen (hur nu muslimer begravs?). Jag ville inte ens ha en inbjudan till något, minnesstund, begravning, whatever. Sånt funkar inte för mig, jag backar för döden.
Så ironiskt, när jag för bara några år sedan drack i hopp om att få alkoholförgiftning och dö, tog piller innan jag skulle dricka, testade droger hejvilt utan att tänka på mängden, i hopp om att dö eller åtminstone dämpa ångest. Så ironiskt när jag satt och skar i min kropp, med förhoppningen om att då, när jag svalt den, pressade den till maxkapacitet, torterade den - för att få bort ångest och få dö. Vad ironiskt livet kan vara ibland.