Killar.
Jahaja, här sitter jag och har varit vaken sen 4-4.30. Varje morgon när D's alarm ringer flyger jag upp ur sängen i ren förskräckelse. Hatar hans alarmsignal på telefonen, det är min gamla signal och min nuvarande ringsignal och jag hoppar alltid lika högt så fort jag hör den.
Sitter och äter frukost i lugn och ro och ser Jersey Shore. Det är faktiskt riktigt mysigt, jag älskar frukostar. Helst stora, goda frukostar med bullar och gott pålägg. Tro det eller ej. ;) Jag äter dock sällan frukost, brukar vara tvungen att låta det gå nån timme innan jag äter efter att jag har vaknat. Men idag blir det en red bull light, 1 macka med minikeso och sallad och två knäckebröd. Den ni! Måste kunna hålla mig på det ett bra tag liksom, ska åka till skolan vid 8.37 och jag har ingen aning om när jag kommer hem igen...
Ska sova här inatt igen i alla fall, rätt gött när jag är ledig imorgon. Får se om jag sticker hem imorgon dock, jag behöver egentligen inte det eftersom jag har en hel del kläder här.. men hade ändå velat ha hit mina träningsskor. Och ev. promenadskor. Har hakat upp mig på det, och stör mig som fan. Har jag väl fått för mig nåt så släpper jag inte det. Stööörigt haha. Och jag kan inte be min pappa köra hit dem heller för jag är osäker på var jag ställt skorna.
Jag kan inte låta bli att vara så sjukt osäker med D, trots han verkligen visar och berättar hur mycket han känner för mig, trots vi är halvsambos redan och trots hur mycket han visar och säger till andra hur mycket han tycker om mig. Jag är rädd, verkligen rädd. Jag försöker ta det kallt, jag tar det ändå som det kommer liksom, men... ja, man kan inte låta bli. Han är en så snäll och underbar kille med ett bad boy utseende typ, hård på ytan men en nallebjörn på insidan typ. Kan inte låta bli att oroa mig för att någon snyggare tjej ska komma och typ.. "locka" med sig honom. Nån snyggare och roligare. Kan inte låta bli, trots jag vet vad han tycker om mig, mitt utseende och allt.
Försöker låta bli. Det är han som ber mig att inte lämna honom, att inte såra honom. Det är han som berättar att jag är den första tjejen han känt så mycket för så fort, att jag är hans stora kärlek, den enda han litat på så här mycket än så länge. Han som vill att jag ska ta hit mina saker och mer eller mindre bo här. Han som berättar för alla sina vänner hur fantastisk jag är, skryter om hur smart jag är och säger hur kär han är.
Trots det kan jag inte låta bli. För han är ju trots allt bara kille....right?
Sitter och äter frukost i lugn och ro och ser Jersey Shore. Det är faktiskt riktigt mysigt, jag älskar frukostar. Helst stora, goda frukostar med bullar och gott pålägg. Tro det eller ej. ;) Jag äter dock sällan frukost, brukar vara tvungen att låta det gå nån timme innan jag äter efter att jag har vaknat. Men idag blir det en red bull light, 1 macka med minikeso och sallad och två knäckebröd. Den ni! Måste kunna hålla mig på det ett bra tag liksom, ska åka till skolan vid 8.37 och jag har ingen aning om när jag kommer hem igen...
Ska sova här inatt igen i alla fall, rätt gött när jag är ledig imorgon. Får se om jag sticker hem imorgon dock, jag behöver egentligen inte det eftersom jag har en hel del kläder här.. men hade ändå velat ha hit mina träningsskor. Och ev. promenadskor. Har hakat upp mig på det, och stör mig som fan. Har jag väl fått för mig nåt så släpper jag inte det. Stööörigt haha. Och jag kan inte be min pappa köra hit dem heller för jag är osäker på var jag ställt skorna.
Jag kan inte låta bli att vara så sjukt osäker med D, trots han verkligen visar och berättar hur mycket han känner för mig, trots vi är halvsambos redan och trots hur mycket han visar och säger till andra hur mycket han tycker om mig. Jag är rädd, verkligen rädd. Jag försöker ta det kallt, jag tar det ändå som det kommer liksom, men... ja, man kan inte låta bli. Han är en så snäll och underbar kille med ett bad boy utseende typ, hård på ytan men en nallebjörn på insidan typ. Kan inte låta bli att oroa mig för att någon snyggare tjej ska komma och typ.. "locka" med sig honom. Nån snyggare och roligare. Kan inte låta bli, trots jag vet vad han tycker om mig, mitt utseende och allt.
Försöker låta bli. Det är han som ber mig att inte lämna honom, att inte såra honom. Det är han som berättar att jag är den första tjejen han känt så mycket för så fort, att jag är hans stora kärlek, den enda han litat på så här mycket än så länge. Han som vill att jag ska ta hit mina saker och mer eller mindre bo här. Han som berättar för alla sina vänner hur fantastisk jag är, skryter om hur smart jag är och säger hur kär han är.
Trots det kan jag inte låta bli. För han är ju trots allt bara kille....right?
