Änglavakt.
Usch vilken obehaglig morgon. Eftersom jag fick i uppdrag att köra katten till operation denna morgonen och då behöver bilen fick jag köra pappa till jobbet halv 6. Därefter erbjöd jag mig att köra mamma till tåget vid 7. När jag körde hemåt, mitt i centrum kan tilläggas, blinkade ABS-lampan frenetiskt, som om den var trasig, av all halka. När jag och min syster körde med katten vid 8 körde jag lugnt och försiktigt, långsammare än vad skyltarna sa var högsta hastighet...skulle svänga ut på en stor väg där det är en stoppskylt innan då det är 70-väg med mycket lastbilar som kommer, släppte pedalen i god tid innan, började bromsa lugnt och fint. Tills jag kände att bromsarna inte tog, ABS-lampan blinkade igen. Bilen bara gled ut på vägen framför, förbi stoppskylten... lyckades åtminstone få bilen att stanna till på "min" väghalva efter att ha kollat så ingen bil var i närheten och på väg mot oss där. Hade bara tur att lastbilen som för tillfället körde på vägen var på andra väghalvan... Snacka om änglavakt - en lastbil som kör på en 70-väg (förmodligen långsammare än så pga halkrisk men ändå) hade nog inte gått så bra. Det jag först tänkte på var stackars katten i baksätet som är så fruktansvärt sjuk och energilös - skulle han dö på vägen till sin livsnödvändiga operation?
Är fortfarande lite darrig i händerna, men resten av vägen gick bra som tur är.... tjockskallar som inte saltar ordentligt, speciellt på en sådan farlig väg!!
Känns som om jag sitter på nålar nu också tills veterinären ringt. Ja det blir mycket om en liten katt just nu, men ett djurs liv är för mig lika värdefullt som en människas, om inte mer kanske. Barn och djur är bland de oskyldigaste man har, inte som vi dumma människor som sakta förstår vår värld och miljö. Att dessutom se sin PAPPA av alla vara nära till gråten (den är som "hans" lilla knähund, den där katten) gör ont. Är nästan uppväxt med katten, åtminstone i drygt 8 år. Och nu är det inte ens säkert att han kan klara av narkosen...
Att offra zumban ikväll för att kunna hämta hem vår lille tuffing (hoppas!!) känns alltså helt ok faktiskt. Litet pris att betala för att få hem honom.
Är fortfarande lite darrig i händerna, men resten av vägen gick bra som tur är.... tjockskallar som inte saltar ordentligt, speciellt på en sådan farlig väg!!
Känns som om jag sitter på nålar nu också tills veterinären ringt. Ja det blir mycket om en liten katt just nu, men ett djurs liv är för mig lika värdefullt som en människas, om inte mer kanske. Barn och djur är bland de oskyldigaste man har, inte som vi dumma människor som sakta förstår vår värld och miljö. Att dessutom se sin PAPPA av alla vara nära till gråten (den är som "hans" lilla knähund, den där katten) gör ont. Är nästan uppväxt med katten, åtminstone i drygt 8 år. Och nu är det inte ens säkert att han kan klara av narkosen...
Att offra zumban ikväll för att kunna hämta hem vår lille tuffing (hoppas!!) känns alltså helt ok faktiskt. Litet pris att betala för att få hem honom.
