zeropounds

Idag har varit en så fruktansvärt dålig dag. Det tog stopp redan imorse när jag vaknade, var på helt fel humör och mådde rätt dåligt också. Hade jätteont i magen, och mådde illa med en sån skum feberkänsla i kroppen..så jag sjukade mig från jobbet. Resten av dagen har väl varit lite upp och ner, stundtals har jag bara velat gråta och varit riktigt nära att göra det också. Några tårar har ibland släppts. Det har väl bara varit en sådan dag antar jag, D har inte heller varit på alltför bra humör så som jag uppfattat det och då påverkar det mig som fan. Jag har väl varit lite snäsig mot honom och han mot mig, men det har alltid slutat på samma sätt ändå - han kommer intill mig eller lutar sig över mig om han går förbi, viskar "love you" och ger mig en puss. Helt ok ändå, haha?

Har precis kört grabbarna, D och S, till en studentfest i närheten. Nån snubbe som D's lillebror känner tar studenten, har bara mött honom nån gång så vet knappt vem det är. Men kul för dem, mindre kul för mig som ska upp vid 5 imorgon och får stanna hemma. Äh de kan behöva lite grabbtid. Kan dock inte hjälpa att jag blir lite orolig och nojjig - jag vet ju hur det gått med andra killar jag dejtat/varit ihop med när de varit på fester... men jag litar på D. Jag gör faktistk det, så mycket jag kan, jag litar bara inte på andra tjejer. För tjejer är oftast bitches n hoes som går bakom ryggen på folk och håller på och fittar sig. Faktiskt. Det är därför jag oftast har killkompisar hellre. Och ett fåtal tjejkompisar bara, som man verkligen litar på. Fast ja, killar kan också fitta sig men det är ju oftast pojkvänner..
heh, märks att jag är nojjig? Tror det är min dåliga dag som påverkar. Har tänkt efter lite för mycket idag känner jag, och känt mig lite halvkass fysiskt också. Är ju så fruktansvärt trött hela tiden, och har börjat få rätt ont i magen av och till med illamående. Känns som det är min stressmage och det känns fan som om det hela tiden är nåt som stressar upp en. Är det inte skola så är det jobb eller så är det ekonomin eller nåt annat litet. Fan alltså.

Nej fan. Positiva tankar nu, känner att allt börjar bli negativt. Jag har en underbar pojkvän, som relativt ofta säger att han älskar mig - om än inte på svenska, eftersom han har svårt att säga det haha, det är lättar med love u eller vår version "lovelove" - och som jag mer eller mindre bor ihop och har bil med (som han själv säger), ett gött jobb som förhoppningsvis fortsätter i terminen och härliga vänner, nya vänner dessutom som jag lärt känna här i stan där min pojkvän bor.

Jag börjar dock bli lite orolig att spriten går överstyr.. jag har ju ändå kontroll över, dricker egentligen inte i veckorna i vanliga fall mer än ikväll. När D och S satt här och drack öl blev jag så sugen - jag vill ha sommarlov/semester och kunna dricka i veckorna, för det har jag inte gjort sen i gymnasiet när det var vissa fester i veckorna. Släppa alla mina krav och ansvar. När jag väl dricker är det ju på helgerna, och det är ändå lagom, jag vet ofta mina gränser och blandar ofta mycket med vatten - klunkar i mig vatten liksom. Men ikväll har jag fan druckit lite öl och snart fyra groggar. Jag blev så sugen nu när jag såg S och D dricka öl här hemma. Det är ju inte så att jag drar på fest ikväll, jag ska ju både köra och jobba imorgon. Hade dock velat ha alkomätare till vår bil... men det säljer de ju iofs på jobbet, vore ändå en bra investering när man får jobb. Det är ju inte ofta jag dricker i veckorna annars, det är första gången på flera år ikväll, men jag känner redan nu hur begäret blir större och större. Jag bestämmer om en tjejkväll med vin på lördag med min bästa vän, både för att få träffa henne och för att dricka. Mest är det nog för att träffa henne, men också för att jag vill fan fortsätta dricka. Det är inte bra. Men jag vet inte hur jag ska tolka det - om jag ska ta det på så stort allvar såsom jag gör med sjukdomar t.ex., eller när jag känner mig sjuk? Eller bara ett tecken på det jag skrev innan - jag är 21 år, vill slippa ansvar och krav, kunna dricka när jag vill och festa till det med vänner? Jag vill inte längre dricka bara för att slippa ångest (även om  bland annat är för att jag vill slippa all ångest och bli avslappnad) utan bara för att ha kul, leva livet och göra det med mina vänner? Ja ikväll dricker jag ju själv, och jag börjar bli full. Jag ÄR full? Vet inte. Nåt av det, utan tvekan. Men sådana dagar har väl alla. Det gör väl inte mig till alkoholist, eftersom jag inte är så alltid?Jag har ingen som helst aning. Vad ska jag tolka det som?

Egentligen gör det mig rätt nervös att jag dricker nu... tänk om mina symptom på blödningar, illamående och §magont är en liten bebis? Det är för tidigt för oss att skaffa en nu, men jag hade inte kunnat göra en abort. Faktiskt inte. Det hade aldrig gått, efter att ha sett vänners och min svägerskas bebis växa upp. Och defintivt inte efter att ha börjat plugga till sjuksköterska och fått veta att ett foster får hjärtslag efter ca 3 veckor... även om de inte märks på ultraljud. Åh jag blir nervös. Jag vill ju så gärna, bara en bekräftelse på att man kan åtminstone. D kollar ju på lägenheter  i form av 3or till vår framtida bebis som han säger. Men nu? Min skola då?

Åg mkt tankar på g... palllar inte mer nu så godnatt!