Godmorgon! Obs långt inlägg...
Gomörra på er!
Idag ska jag sitta och plugga heeela dagen så jag skriver lite nu istället. Kl. 9 börjar jag har jag bestämt!
Igår var vi hemma hos mina föräldrar en stund och sen körde vi syster och vänner till deras bal. Så fina alla var, jag önskar jag tog studenten igen - vilka härliga minnen med champagnefrukost, dansa på bänkar i kyrkan till vår sjukt härliga, "moderna" kör med rocklåtar osv, utspringet, flaket - allt!
Nostalgisk här ja. ;)
När vi kom hem gjorde vi hemmalagad pizza. Blev väl helt ok, han älskade det men jag tyckte inte det var så gott. Fett mättande åtmintone, jag åt bara lite och blev spymätt. Han åt ju rätt mycket men blev egentligeno ckså spymätt. Blä.
Men en ny utmaning fixad och klarad - vi åt nämligen rätt ofta sådant hemma, jag åt bara en jätteliten bit med pyttelite ost, lite mer skinka och en hel del äckliga champinjoner (det är gott, men inte gott i för stora mängder alls) eftersom det hade så lite kcal. Igår tänkte jag inte ens på att skrapa bort ost som kändes som för mycket. :)
Jag har börjat inse hur mycket ens förflutna påverkar ens framtid nu... och det är inte alls bra. Mitt ex och jag var ihop i 2 år, och det var väl mest i början jag hade så svårt att lita på honom, tyckte han var snygg och så ju och var rädd att andra tjejer skulle försöka. Efter ett tag försvann det, dels för han visade att jag kunde lita på honom men också mest för att jag insåg att han ju inte var typen som festade eller ens umgicks så mycket med andra. När skulle tjejer kunna försöka nåt med honom mer än på Internet liksom?
Den där osäkerheten är tillbaka nu med D. Han ÄR verkligen jättesnygg, vältränad och musklig, lätt att umgås med och lagom crazy och rolig. Han har många vänner, och jag förmodar tjejer också ju - några har jag dessutom träffat. Jag har väl egentligen träffat de flesta han umgås med regelbundet, men så är det tjejerna... Jag litar inte på tjejer. Tjejer är backstabbing bitches. De (ja killar också ju) skiter i om någon är upptagen, är äckliga och försöker ragga på killen trots allt, göra honom otrogen (vem fan vill bli tillsammans med en kille i så fall, om de varit otrogen med en mot sin tjej? en gång otrogen alltid otrogen!), snackar skit och mög. Jag kan fortsätta men ni förstår nog.
Det är det som gör mig orolig, och lär fortsätta göra mig nojjig. Jag är extremt rädd att någon ska komma och göra D mer intresserad av denne, vara snygg som fan och bara helt jävla rätt för honom.
Hur mycket han än säger att det är JAG som är rätt, nämner framtid med mig så kan jag inte låta bli att vara orolig. Han är snygg som fan trots han är blond (haha, har ALDRIG tänt på en blond kille innan och trodde fan aldrig jag skulle göra det förr heller) medan jag väl kan se helt ok ut när jag sminkat och fixat mig. Jag kan ändå sminka mig rätt snyggt, fixa snygga frisyrer och jag har boobs att framhäva. Vilken kille gillar inte det liksom?;) Haha...
Egentligen behöver jag väl inte vara rädd, han blir arg och tycker jag är dum när jag berättat det. Det är väl obefogat; andra gången vi sågs fick jag träffa hans syster, och redan då sa hon att han verkade mena allvar, nån gång efteråt träffade jag hans lillebror och han sa samma sak. D berättade att det bara är hans flickvänner som får träffa hans familj och det är typ 3-4 med mig, samma antal killar som jag har haft. Han säger ofta hur fin jag är, att han är glad och lycklig, att jagi nte får lämna honom. Precis innan vi blev tillsammans sa han att han ville skapa ett liv med mig. Och nu i fredags - visserligen lite grann på fyllan men ändå, så full var han verkligen inte, snarare lite lullig kanske och han är ändå alltid ärlig - sa han att han vill så gärna byta ut mina p-piller mot sockerpiller och skaffa en liten bebis haha. Lite halvt på skoj ju, han hade aldrig gjort det och inte ens kunnat, men själva grejen - att han vill ha en liten go unge med mig. Försöker locka mig, "hade det inte varit mysigt med en liten bebis?", när vi varit med folk med småbarn som inte vill han ska lyfta dem (han är SÅ barnkär, det är helt sjukt att se haha) säger han "Hoppas inte vår unge blir så mot mig" osv. Och tja, i fredags smsade han ju love u-grejen, och på kvällen när jag frågade mo han verkligen menade allvar svarade han, och sa det till mig också ju.. Dessutom hörde jag av misstag att han sa till sin vän för flera veckor sedan när vi var ute på en pub att han så gärna ville säga "ordet på Ä som han hatar att säga annars" till mig, men inte vågade för det var så tidigt.
När jag läser allt inser jag att det sitter i huvudet på mig, inget annat. Men jagk an inte låta bli det. Jag är 21 år och mogen som fan för min ålder sen jag var 7 - vad jag fått höra - och lika rationell, lugn och fundersam. Men innerst inne är jag fortfarande en oerhört rädd, sårad och ledsen, undernärd 17-18 åring med skärsår, ätstörningar, ett självförtroende i botten och blåmärken överallt, rädd för killar eftersom de ju bara är otrogna och/eller misshandlar en och utnyttjar en som knulldocka. I grund och botten sitter det förflutnas upplevelser fortfarnde kvar och sätter griller i huvudet på mig...
Idag ska jag sitta och plugga heeela dagen så jag skriver lite nu istället. Kl. 9 börjar jag har jag bestämt!
Igår var vi hemma hos mina föräldrar en stund och sen körde vi syster och vänner till deras bal. Så fina alla var, jag önskar jag tog studenten igen - vilka härliga minnen med champagnefrukost, dansa på bänkar i kyrkan till vår sjukt härliga, "moderna" kör med rocklåtar osv, utspringet, flaket - allt!
Nostalgisk här ja. ;)
När vi kom hem gjorde vi hemmalagad pizza. Blev väl helt ok, han älskade det men jag tyckte inte det var så gott. Fett mättande åtmintone, jag åt bara lite och blev spymätt. Han åt ju rätt mycket men blev egentligeno ckså spymätt. Blä.
Men en ny utmaning fixad och klarad - vi åt nämligen rätt ofta sådant hemma, jag åt bara en jätteliten bit med pyttelite ost, lite mer skinka och en hel del äckliga champinjoner (det är gott, men inte gott i för stora mängder alls) eftersom det hade så lite kcal. Igår tänkte jag inte ens på att skrapa bort ost som kändes som för mycket. :)
Jag har börjat inse hur mycket ens förflutna påverkar ens framtid nu... och det är inte alls bra. Mitt ex och jag var ihop i 2 år, och det var väl mest i början jag hade så svårt att lita på honom, tyckte han var snygg och så ju och var rädd att andra tjejer skulle försöka. Efter ett tag försvann det, dels för han visade att jag kunde lita på honom men också mest för att jag insåg att han ju inte var typen som festade eller ens umgicks så mycket med andra. När skulle tjejer kunna försöka nåt med honom mer än på Internet liksom?
Den där osäkerheten är tillbaka nu med D. Han ÄR verkligen jättesnygg, vältränad och musklig, lätt att umgås med och lagom crazy och rolig. Han har många vänner, och jag förmodar tjejer också ju - några har jag dessutom träffat. Jag har väl egentligen träffat de flesta han umgås med regelbundet, men så är det tjejerna... Jag litar inte på tjejer. Tjejer är backstabbing bitches. De (ja killar också ju) skiter i om någon är upptagen, är äckliga och försöker ragga på killen trots allt, göra honom otrogen (vem fan vill bli tillsammans med en kille i så fall, om de varit otrogen med en mot sin tjej? en gång otrogen alltid otrogen!), snackar skit och mög. Jag kan fortsätta men ni förstår nog.
Det är det som gör mig orolig, och lär fortsätta göra mig nojjig. Jag är extremt rädd att någon ska komma och göra D mer intresserad av denne, vara snygg som fan och bara helt jävla rätt för honom.
Hur mycket han än säger att det är JAG som är rätt, nämner framtid med mig så kan jag inte låta bli att vara orolig. Han är snygg som fan trots han är blond (haha, har ALDRIG tänt på en blond kille innan och trodde fan aldrig jag skulle göra det förr heller) medan jag väl kan se helt ok ut när jag sminkat och fixat mig. Jag kan ändå sminka mig rätt snyggt, fixa snygga frisyrer och jag har boobs att framhäva. Vilken kille gillar inte det liksom?;) Haha...
Egentligen behöver jag väl inte vara rädd, han blir arg och tycker jag är dum när jag berättat det. Det är väl obefogat; andra gången vi sågs fick jag träffa hans syster, och redan då sa hon att han verkade mena allvar, nån gång efteråt träffade jag hans lillebror och han sa samma sak. D berättade att det bara är hans flickvänner som får träffa hans familj och det är typ 3-4 med mig, samma antal killar som jag har haft. Han säger ofta hur fin jag är, att han är glad och lycklig, att jagi nte får lämna honom. Precis innan vi blev tillsammans sa han att han ville skapa ett liv med mig. Och nu i fredags - visserligen lite grann på fyllan men ändå, så full var han verkligen inte, snarare lite lullig kanske och han är ändå alltid ärlig - sa han att han vill så gärna byta ut mina p-piller mot sockerpiller och skaffa en liten bebis haha. Lite halvt på skoj ju, han hade aldrig gjort det och inte ens kunnat, men själva grejen - att han vill ha en liten go unge med mig. Försöker locka mig, "hade det inte varit mysigt med en liten bebis?", när vi varit med folk med småbarn som inte vill han ska lyfta dem (han är SÅ barnkär, det är helt sjukt att se haha) säger han "Hoppas inte vår unge blir så mot mig" osv. Och tja, i fredags smsade han ju love u-grejen, och på kvällen när jag frågade mo han verkligen menade allvar svarade han, och sa det till mig också ju.. Dessutom hörde jag av misstag att han sa till sin vän för flera veckor sedan när vi var ute på en pub att han så gärna ville säga "ordet på Ä som han hatar att säga annars" till mig, men inte vågade för det var så tidigt.
När jag läser allt inser jag att det sitter i huvudet på mig, inget annat. Men jagk an inte låta bli det. Jag är 21 år och mogen som fan för min ålder sen jag var 7 - vad jag fått höra - och lika rationell, lugn och fundersam. Men innerst inne är jag fortfarande en oerhört rädd, sårad och ledsen, undernärd 17-18 åring med skärsår, ätstörningar, ett självförtroende i botten och blåmärken överallt, rädd för killar eftersom de ju bara är otrogna och/eller misshandlar en och utnyttjar en som knulldocka. I grund och botten sitter det förflutnas upplevelser fortfarnde kvar och sätter griller i huvudet på mig...
