Luddigt?
Sitter hemma hos mina föräldrar med lite halvångest. Äter godis. Fan, jag vill ju bli smal - då kan jag inte hålla på så här!
Jag har gått upp 1 kg ungefär, eller 0,5. Jag ligger iofs ändå på -3 kg sen jag och D träffades men ändå. Ångesten är stor. Skärpning!
Jag vill verkligen bli liten nu. På nåt sätt triggar uppmärksamheten mig, när svärmor allvarligt säger att nu har jag nog faktiskt gått ner en del i vikt och ger mig lite kläder som hon fått men inte passar någon annan i den familjen mer än mig för att jag " är så liten".
D avskyr när jag säger så, eller säger emot när han kommenterar nån skinny brud ute och säger att hon ser anorektisk ut, en negativ kommentar alltså. Jag har tyckt det var helt normal kroppsbyggnad, lite smal men ungefär som en tjej som alltid varit smal och formlös men ändå "normal". Han blir fullkomligen vansinnig, och säger att om jag planerar att se ut så där kan jag lika gärna dumpa honom direkt.
Han säger hela tiden hur bra vi har det, hur mycket han älskar mig, varje centimeter av min kropp, hur sexig jag är, hur skönt det är när vi har sex. Att jag är hans framtid, och mamma till hans framtida barn.
Jag älskar honom för den knasiga killen han är, och älskar honom för den underara man han är som gör allt för att visa sin uppskattning för mig - även om han går mig på nerverna ibland när han retas.
Jag vet vad han känner för mig, och för fan - vi bor ju ihop, om än inte officiellt med delning av hyra och adressändring. Ändå kan jag inte låta bli att oroa mig, för att någon snygg tjej ska komma och ta honom ifrån mig. Han är så snygg, stor och tränad och framför allt rolig och underbar - man kan inte låta bli att tycka om honom ju. När vi går på stan får jag för mig att folk som går förbi undrar vad i helvete han gör med den degklumpen till tjej som håller i hans hand. Utom när jag är lite mer fixad - då märker till och med jag blickarna från folket vi möter, och killarna han stannar och snackar med.
Jag får väldigt många blickar och kommentarer om mitt utseende. Jag lyssnar bara inte på det örat, och kan inte se vad de menar om man ser helheten - väljer man ara ansiktet kan jag väl gå med på att jag ser ok ut. Men mitt hat gentemot min kropp gör att hela utseendet genast försämras, och jag hatar genast mig själv ännu mer.
