Supande.
Inget nämnvärt hände med vikten efter igår, men det var rätt väntat.
Har precis ätit frukost, lite gröt med några upptinade jordgubbar. Egentligen var jag inte så hungrig, började bli, men fick tvinga mig i det sista. Jag är hungrig men ändå inte. Mår illa, fast inte mår illa på riktigt liksom. Äh.
Igårkväll fick jag en ångestattack och var fruktansvärt uppjagad och stressad. Kom upp i köket på kvällen och såg ett halvfullt glas rött vin och en mini tetra pack med vin bredvid, som tillhörde mamma. Jag frågade om hon inte skulle sluta dricka, när hon sa oberört och fejk-nonchalant "det vet jag inte" så hällde jag ut resten av det i glaset. Ågnrar att jag inte tog pappförpackningen också. Tycker det är jävligt elakt att hålla på som hon gör, speciellt efter det grälet hon och pappa hade för någon vecka sedan om just det. Som handlade om hennes drickande. Och om hon verkligen ville leva ihop med pappa, eller om hon skulle flytta till de där sunkiga lägenheterna i stan där alla andra skabb och fyllon bor, och bara supa ihjäl sig. Huvudpoängen i allt var att hon inte skulle dricka mer, både pga det och ekonomiska skäl. Och det har hon inte gjort heller, mer än igår och ev. några andra kvällar då också. När pappa gått och lagt sig, kan tilläggas. Vilket sammanträffande. Dessutom är sopkassen bytt mot en ny, tom - ingen kan se vinet nu heller. Ett till sammanträffande. Vet hon att hon gör fel men skiter i det ändå? Betyder hennes vin så jävla mycket?
Börjar förakta min egen mamma på den punkten nu. Det är min mamma, klart jag älskar henne, men vi har aldrig vait en riktig familj. Jag blir stel om någon kramar en i familjen, tycker inte om det. Är inte van. Inte när det gäller farmor och fastrar eller kusiner, men just i den närmsta familjen. Vi gör inte sånt. Visar inte känslor. Säger inte att vi är stolta över varandra.
Istället super vi för att liva upp den tråkiga, gråa vardagen tydligen.
Inte så konstigt att jag nästan söp bort min tonår.
Har precis ätit frukost, lite gröt med några upptinade jordgubbar. Egentligen var jag inte så hungrig, började bli, men fick tvinga mig i det sista. Jag är hungrig men ändå inte. Mår illa, fast inte mår illa på riktigt liksom. Äh.
Igårkväll fick jag en ångestattack och var fruktansvärt uppjagad och stressad. Kom upp i köket på kvällen och såg ett halvfullt glas rött vin och en mini tetra pack med vin bredvid, som tillhörde mamma. Jag frågade om hon inte skulle sluta dricka, när hon sa oberört och fejk-nonchalant "det vet jag inte" så hällde jag ut resten av det i glaset. Ågnrar att jag inte tog pappförpackningen också. Tycker det är jävligt elakt att hålla på som hon gör, speciellt efter det grälet hon och pappa hade för någon vecka sedan om just det. Som handlade om hennes drickande. Och om hon verkligen ville leva ihop med pappa, eller om hon skulle flytta till de där sunkiga lägenheterna i stan där alla andra skabb och fyllon bor, och bara supa ihjäl sig. Huvudpoängen i allt var att hon inte skulle dricka mer, både pga det och ekonomiska skäl. Och det har hon inte gjort heller, mer än igår och ev. några andra kvällar då också. När pappa gått och lagt sig, kan tilläggas. Vilket sammanträffande. Dessutom är sopkassen bytt mot en ny, tom - ingen kan se vinet nu heller. Ett till sammanträffande. Vet hon att hon gör fel men skiter i det ändå? Betyder hennes vin så jävla mycket?
Börjar förakta min egen mamma på den punkten nu. Det är min mamma, klart jag älskar henne, men vi har aldrig vait en riktig familj. Jag blir stel om någon kramar en i familjen, tycker inte om det. Är inte van. Inte när det gäller farmor och fastrar eller kusiner, men just i den närmsta familjen. Vi gör inte sånt. Visar inte känslor. Säger inte att vi är stolta över varandra.
Istället super vi för att liva upp den tråkiga, gråa vardagen tydligen.
Inte så konstigt att jag nästan söp bort min tonår.
