A refresh start (obs! långt inlägg..)
Jag har inte mått så bra den sista månaden. Varit trött och hängig (som ni märkt i inläggen). Sen mitten av förra hösten eller september t.o.m har jag haft en gnagande ångest. Inget man riktigt kan sätta fingret på, utan den har nog gällt allt egentligen - maten, min kropp, skolan, press, stress och mitt förhållande, att jag ofta är rädd att min pojkvän kan hitta någon annan, bättre. För det kan han, om han bara vill. Om han bestämmer sig för det. För alla andra har ju på ett eller annat sätt lämnat mig tidigare, så varför skulle inte han kunna det? Det är ju nåt fel på mig, det vet jag ju om. För att inte tala om utseendet!
Nåja. På sistone har jag inte orkat med skolan riktigt. Har varit tungt att plugga och ännu värre att åka dit. Sitta på tåget en halvtimme på morgonen, ta sig genom en hel dag med lärare man inte tycker om, folk man knappt känner.. och hem sent. Usch. Bättre att stanna hemma och plugga på dagarna, varvat med slapp, right?
Jag kan inte bestämma mig för om jag trivs i skolan eller ej. Utbildningen i sig är toppen teoretiskt, mindre bra i praktiken. Men den är ny, och det är fortfarande förändringar som genomförs. Och tja, lärarna är ju inte de bästa. Men det kommer löna sig i framtiden, det vet jag. För som sagt, konceptet är toppen. Jag gillar inte byggnaden, den är ful och tråkig, och jag känner inte alls många i klassen. Det är inte som i mina gamla klasser, här är svårt att lära känna folk. Nu har jag ju ett litet gäng tjejer, en i min ålder och två kvinnor i 30-års åldern, som är väldigt roliga och snälla att umgås med, en killkompis jag fortfarande trevar mig fram i processen att lära känna varandra och min nya projektgrupp, tjejen jag nämnde tidigare (som tyvärr inte är alltför pratglad eller social av sig, tyvärr raka motsatsen till mig som pratar non stop om jag får chansen) och fyra andra killar. Det är i princip de jag "känner", umgås med och/eller pratar med. Sen är det ju grisfacet som raggar på mig över FB och som spanar in mig i skolan, men han är ju en annan femma, han räknas knappast. Det är påtvingad bekantskap! ;P Samt några andra finns det ju man känner igen.
Klassen är 100+ pers, och jag "känner"... 12 ungefär. Lite skillnad? Det är riktigt tråkigt, jag är en sjukt social person. Ska försöka lära känna fler. En tjej jag blev supernära med, folk trodde faktiskt vi var nära vänner sen tidigare, har slutat. Och då blev allt ännu tråkigare.
Allt är bara... grått. Tråkigt. Och trött.
Jag träffar inte mina gamla vänner längre. För jag orkar helt enkelt inte. Jag blir stressad för jag vet att jag har plugg som väntar, och för att det känns som om jag gått vidare och mognat ytterligare mycket mer än dem, och till saken hör också att jag är väldigt mogen för min ålder - alla har sagt det sen jag var 9 år, inkl. lärare. Jag orkar inte åka till skolan eller gå ut på stan eller bara gå ut och gå, för det är kallt, det är mörkt och jag är trött.
Men på måndag börjar jag om. På måndag ska jag gå på alla föreläsningar. På onsdag skaffar jag mitt gymkort, och jag och min vän ska lägga upp ett träningsschema. Jag ska prioritera bort tid framför datorn och tid vid TV:n, till att plugga. För det är faktiskt allvar, jag måste fixa det. Jag måste tvinga mig att orka. Försöka sova bättre. Jag vet att jag lär bli både piggare och tröttare av gymmet - piggare allmänt om dagarna, och sova bättre liksom.
All stress och press och gnagande ångest tär på mig. Jag orkar inte göra nåt. Min aptit är liten, jag äter och äter för mycket ändå pga sug, men jag är egentligen inte hungrig. Jag har ingen lust att göra nåt annat än ligga i soffan och se på filmer och serier hela dagarna. Om det är en bra dag kan jag tänka mig att lägga till lite träning, mest pga att jag mår så bra direkt efter. Jag orkar inte prata, och har inget att säga heller de stunderna. På dagen kan jag prata mycket, prata mig trött, efter att ha suttit hemma och pluggat för mig själv och äntligen får lite sällskap när pappa kommer hem. Jag är otroligt sällskapssjuk egentligen och blir rastlös ensam. Och vissa stunder, då pratar jag, följer efter honom eller mamma för att få prata, prata om inget alls egentligen. Men innerst inne orkar jag knappt ens det.
Jag går sönder helt enkelt, jag orkar inte.
Så, på måndag ska jag börja om. Tvinga mig att orka. Och jag ser fram emot det. Vet ni varför?
En i min vänlista är en spansk urgullig tjej i klassen som jag pratat med bara två-tre gånger. Pratat en del, mest om skolan, men skrattat och pratat. Hejat på när vi sett varandra i byggnaden. Jag kommenterade en bild hon la upp tidigare ikväll, och hon svarade, och frågade även vart jag tagit vägen - hon har ju inte sett mig på ett tag.
Bara en sådan liten grej gjorde mig faktiskt glad. Det är en tjej jag absolut inte känner, vet inte ens hur gammal hon är. Knappt pratat med varandra. Men till och med hon har märkt att jag, en elev bland 100-120 st, inte varit bland alla andra i de stora salarna på ett tag. Jag. Lilla, obetydliga jag.
Jag kräver inte stora ord, dyra smycken och fina gåvor från vänner och pojkvän. Det är just sådana här små saker som är min grej, som gör mig lycklig och som lyser upp min vardag.
Tack, min fina vän. För att du gjorde att jag kände mig lite mer betydelsefull i allt mörker.
Nåja. På sistone har jag inte orkat med skolan riktigt. Har varit tungt att plugga och ännu värre att åka dit. Sitta på tåget en halvtimme på morgonen, ta sig genom en hel dag med lärare man inte tycker om, folk man knappt känner.. och hem sent. Usch. Bättre att stanna hemma och plugga på dagarna, varvat med slapp, right?
Jag kan inte bestämma mig för om jag trivs i skolan eller ej. Utbildningen i sig är toppen teoretiskt, mindre bra i praktiken. Men den är ny, och det är fortfarande förändringar som genomförs. Och tja, lärarna är ju inte de bästa. Men det kommer löna sig i framtiden, det vet jag. För som sagt, konceptet är toppen. Jag gillar inte byggnaden, den är ful och tråkig, och jag känner inte alls många i klassen. Det är inte som i mina gamla klasser, här är svårt att lära känna folk. Nu har jag ju ett litet gäng tjejer, en i min ålder och två kvinnor i 30-års åldern, som är väldigt roliga och snälla att umgås med, en killkompis jag fortfarande trevar mig fram i processen att lära känna varandra och min nya projektgrupp, tjejen jag nämnde tidigare (som tyvärr inte är alltför pratglad eller social av sig, tyvärr raka motsatsen till mig som pratar non stop om jag får chansen) och fyra andra killar. Det är i princip de jag "känner", umgås med och/eller pratar med. Sen är det ju grisfacet som raggar på mig över FB och som spanar in mig i skolan, men han är ju en annan femma, han räknas knappast. Det är påtvingad bekantskap! ;P Samt några andra finns det ju man känner igen.
Klassen är 100+ pers, och jag "känner"... 12 ungefär. Lite skillnad? Det är riktigt tråkigt, jag är en sjukt social person. Ska försöka lära känna fler. En tjej jag blev supernära med, folk trodde faktiskt vi var nära vänner sen tidigare, har slutat. Och då blev allt ännu tråkigare.
Allt är bara... grått. Tråkigt. Och trött.
Jag träffar inte mina gamla vänner längre. För jag orkar helt enkelt inte. Jag blir stressad för jag vet att jag har plugg som väntar, och för att det känns som om jag gått vidare och mognat ytterligare mycket mer än dem, och till saken hör också att jag är väldigt mogen för min ålder - alla har sagt det sen jag var 9 år, inkl. lärare. Jag orkar inte åka till skolan eller gå ut på stan eller bara gå ut och gå, för det är kallt, det är mörkt och jag är trött.
Men på måndag börjar jag om. På måndag ska jag gå på alla föreläsningar. På onsdag skaffar jag mitt gymkort, och jag och min vän ska lägga upp ett träningsschema. Jag ska prioritera bort tid framför datorn och tid vid TV:n, till att plugga. För det är faktiskt allvar, jag måste fixa det. Jag måste tvinga mig att orka. Försöka sova bättre. Jag vet att jag lär bli både piggare och tröttare av gymmet - piggare allmänt om dagarna, och sova bättre liksom.
All stress och press och gnagande ångest tär på mig. Jag orkar inte göra nåt. Min aptit är liten, jag äter och äter för mycket ändå pga sug, men jag är egentligen inte hungrig. Jag har ingen lust att göra nåt annat än ligga i soffan och se på filmer och serier hela dagarna. Om det är en bra dag kan jag tänka mig att lägga till lite träning, mest pga att jag mår så bra direkt efter. Jag orkar inte prata, och har inget att säga heller de stunderna. På dagen kan jag prata mycket, prata mig trött, efter att ha suttit hemma och pluggat för mig själv och äntligen får lite sällskap när pappa kommer hem. Jag är otroligt sällskapssjuk egentligen och blir rastlös ensam. Och vissa stunder, då pratar jag, följer efter honom eller mamma för att få prata, prata om inget alls egentligen. Men innerst inne orkar jag knappt ens det.
Jag går sönder helt enkelt, jag orkar inte.
Så, på måndag ska jag börja om. Tvinga mig att orka. Och jag ser fram emot det. Vet ni varför?
En i min vänlista är en spansk urgullig tjej i klassen som jag pratat med bara två-tre gånger. Pratat en del, mest om skolan, men skrattat och pratat. Hejat på när vi sett varandra i byggnaden. Jag kommenterade en bild hon la upp tidigare ikväll, och hon svarade, och frågade även vart jag tagit vägen - hon har ju inte sett mig på ett tag.
Bara en sådan liten grej gjorde mig faktiskt glad. Det är en tjej jag absolut inte känner, vet inte ens hur gammal hon är. Knappt pratat med varandra. Men till och med hon har märkt att jag, en elev bland 100-120 st, inte varit bland alla andra i de stora salarna på ett tag. Jag. Lilla, obetydliga jag.
Jag kräver inte stora ord, dyra smycken och fina gåvor från vänner och pojkvän. Det är just sådana här små saker som är min grej, som gör mig lycklig och som lyser upp min vardag.
Tack, min fina vän. För att du gjorde att jag kände mig lite mer betydelsefull i allt mörker.
