Wonderwall
Spydde igen... ingen hets, utan bara för jag kände mig mätt. Har småätit lite halvt de senaste dagarna, varit hungrig hela tiden typ. Tror det är nu mitten av "månaden" liksom, brukar se ett samband mellan sådant och vilken rad i p-pillerkartan man är på. BLÄ.
Annars har det varit en bra dag, varit trött som fan men på bra humör. Skrattat, haft roligt med klasskompisar.
Fick veta att jag har fått min egna plugghörna i D's lägenhet nu, så jag kan "plugga i lugn och ro när jag väl är där", som han sa. Gulligt! Tydligen har han möblerat om en del, vilket jag vet han tänkt göra, men jag visste inget om det med plugghörnan. Jag sa till honom att han inte behöver göra sådana besvär för min skull, jag kan sitta i köket ju. Han är min lilla toffel <3 Höhö, nej skämt åsido. Känns bra. Känns tryggt med honom, känner mig faktiskt.. ja väldigt glad. Jag är glad av vädret och solen (när den väl behagar komma fram) och jag är glad med honom. När han smsar. Ringer. När vi träffas. Jag har inte riktigt känt mig så här uppåt på ett bra tag, på flera månader faktiskt.
Imorgon kommer bli en lång dag, men "bra" matmässigt - bra för den lilla ätstörda delen som lever kvar. Jag och en vän ska träffas vid 10 och plugga i ena biblioteket, sen kommer resten av vår projektarbetsgrupp vid halv 2 så vi kan sitta och göra kalkyler osv till projektet. Vilket kommer ta resten av den eftermiddagen i princip. Blir väl nåt lätt till lunch, sallad eller ett äpple bara. Och ev. nåt lätt till frukost, får se hur jag mår av penicillinet. Sen åker jag ju till D direkt efter projektarbetet antar jag, vilket lär bli senare på kvällen. Och jag tror knappast jag äter något där. Känns ju rätt bra faktiskt. Vill ha mer resultat på vågen...
Egentligen känns det så dumt att han inte vet nåt. Undrar hur han kommer reagera på det, om allt med ätstörningen. All ångest, depression, allt... allt som hänt. Nån gång får han ju veta det. Han har sett min handled, det enorma ärret på ovansidan och det smalare men väl synliga, vita ärret på undersidan. Han sa att jag varit dum, men blir arg på mig när jag drar åt mig armen och drar ner koftan eller lägger ena handen över ärren, så de inte syns. Säger åt mig att jag inte ska skämmas, att jag ska sluta hålla på så - det är ju inget att skämmas över. Kanske kan han vara lika förstående med ätstörningen? Inte att han stöttar den ju, men...mig? Han vet ju hur mycket jag hatar mig själv och vad jag tycker om mitt utseende. Eller ja, om allt med mig själv.
Because maybe
You're gonna be the one that saves me
And after all
You're my wonderwall.
Annars har det varit en bra dag, varit trött som fan men på bra humör. Skrattat, haft roligt med klasskompisar.
Fick veta att jag har fått min egna plugghörna i D's lägenhet nu, så jag kan "plugga i lugn och ro när jag väl är där", som han sa. Gulligt! Tydligen har han möblerat om en del, vilket jag vet han tänkt göra, men jag visste inget om det med plugghörnan. Jag sa till honom att han inte behöver göra sådana besvär för min skull, jag kan sitta i köket ju. Han är min lilla toffel <3 Höhö, nej skämt åsido. Känns bra. Känns tryggt med honom, känner mig faktiskt.. ja väldigt glad. Jag är glad av vädret och solen (när den väl behagar komma fram) och jag är glad med honom. När han smsar. Ringer. När vi träffas. Jag har inte riktigt känt mig så här uppåt på ett bra tag, på flera månader faktiskt.
Imorgon kommer bli en lång dag, men "bra" matmässigt - bra för den lilla ätstörda delen som lever kvar. Jag och en vän ska träffas vid 10 och plugga i ena biblioteket, sen kommer resten av vår projektarbetsgrupp vid halv 2 så vi kan sitta och göra kalkyler osv till projektet. Vilket kommer ta resten av den eftermiddagen i princip. Blir väl nåt lätt till lunch, sallad eller ett äpple bara. Och ev. nåt lätt till frukost, får se hur jag mår av penicillinet. Sen åker jag ju till D direkt efter projektarbetet antar jag, vilket lär bli senare på kvällen. Och jag tror knappast jag äter något där. Känns ju rätt bra faktiskt. Vill ha mer resultat på vågen...
Egentligen känns det så dumt att han inte vet nåt. Undrar hur han kommer reagera på det, om allt med ätstörningen. All ångest, depression, allt... allt som hänt. Nån gång får han ju veta det. Han har sett min handled, det enorma ärret på ovansidan och det smalare men väl synliga, vita ärret på undersidan. Han sa att jag varit dum, men blir arg på mig när jag drar åt mig armen och drar ner koftan eller lägger ena handen över ärren, så de inte syns. Säger åt mig att jag inte ska skämmas, att jag ska sluta hålla på så - det är ju inget att skämmas över. Kanske kan han vara lika förstående med ätstörningen? Inte att han stöttar den ju, men...mig? Han vet ju hur mycket jag hatar mig själv och vad jag tycker om mitt utseende. Eller ja, om allt med mig själv.
Because maybe
You're gonna be the one that saves me
And after all
You're my wonderwall.
