Fredag
Jag håller på att dö av trötthet känns det som.. fyfan vad jag är sliten. Undrar om virusinfektionen inte är borta än? Eller om det är för att jag sovit liite mindre denna veckan. Ja, sovit lite sämre rent allmänt, men det brukar bli så på våren. Och av all stress ju.
Jag och D sköt upp på att träffas till imorgon, han mådde inte bra och jag... jag orkar knappt resa mig ur soffan haha. Har suttit och pluggat med en klasskompis mellan 10-13.30, därefter kört intensivt projektarbetesfix med vår grupp till 17.00, då biblioteket stängde. Och var uppe vid halv 7, när jag somnade runt 1....
Jag stod emot chokladbollarna min projektkompis hade med sig i alla fall! Rätt bra jobbat, var ju frestande att ha burken stående framför en under så många timmar och se de andra äta 2-4 st. Men jag höll fast vid min kopp kaffe! Att jag var superhungrig när jag kom hem är ju en annan femma, hade inte ätit mellan 8.45-18.00. :p Illa. Men det kändes ok ändå. Hunger kommer och går, går rätt snabbt om jag bara fokuserar på annat eller så.
Har ätit lite nu i alla fall, en macka och en cup a soup. Antar att det blir lite middag sen med familjen.. får väl se vad det bjuds på idag.
Ikväll tänker jag BARA slappa och se film, försöka sova tidigt så man kommer upp i tid imorgon och kan duscha och plugga under dagen innan jag ska träffa D , om det nu blir av.
Hatar den jävla nojjan man har nu.. jag kan naturligtvis inte förstå varför han jämt säger så fina saker om mig och hur han känner, han är ju så mycket bättre och snyggare, och kan FÅ bättre? Så när han skrev till mig att det funkade bättre imorgon eftersom han mådde så dåligt (antagligen av hans ångestmedicin), blev jag ju såklart väldigt nojjig. Är det en ursäkt för att han inte vill träffa mig egentligen? Ska han träffa någon annan? Börjar han tröttna eller ångra sig?
Jag är ju så van vid att killar ljuger för mig. De där elaka jag hade förr har verkligen satt sina spår. Och D vet det, han sa själv tidigt att han skulle göra allt för att bevisa att jag kunde lita på honom, att han inte var som de. Jag tror på honom, följer jag min magkänsla hade jag fan gift mig med honom haha. Men nojjan och osäkerheten sitter kvar benhårt ändå, antagligen för att jag tycker så illa om mig själv också. Sen försvinner det ju när man får lite bekräftelse, när han fortsätter skriva sina söta saker eller tar initiativ att bestämma en annan dag el. dyl.
Skumt ändå.
Jag och D sköt upp på att träffas till imorgon, han mådde inte bra och jag... jag orkar knappt resa mig ur soffan haha. Har suttit och pluggat med en klasskompis mellan 10-13.30, därefter kört intensivt projektarbetesfix med vår grupp till 17.00, då biblioteket stängde. Och var uppe vid halv 7, när jag somnade runt 1....
Jag stod emot chokladbollarna min projektkompis hade med sig i alla fall! Rätt bra jobbat, var ju frestande att ha burken stående framför en under så många timmar och se de andra äta 2-4 st. Men jag höll fast vid min kopp kaffe! Att jag var superhungrig när jag kom hem är ju en annan femma, hade inte ätit mellan 8.45-18.00. :p Illa. Men det kändes ok ändå. Hunger kommer och går, går rätt snabbt om jag bara fokuserar på annat eller så.
Har ätit lite nu i alla fall, en macka och en cup a soup. Antar att det blir lite middag sen med familjen.. får väl se vad det bjuds på idag.
Ikväll tänker jag BARA slappa och se film, försöka sova tidigt så man kommer upp i tid imorgon och kan duscha och plugga under dagen innan jag ska träffa D , om det nu blir av.
Hatar den jävla nojjan man har nu.. jag kan naturligtvis inte förstå varför han jämt säger så fina saker om mig och hur han känner, han är ju så mycket bättre och snyggare, och kan FÅ bättre? Så när han skrev till mig att det funkade bättre imorgon eftersom han mådde så dåligt (antagligen av hans ångestmedicin), blev jag ju såklart väldigt nojjig. Är det en ursäkt för att han inte vill träffa mig egentligen? Ska han träffa någon annan? Börjar han tröttna eller ångra sig?
Jag är ju så van vid att killar ljuger för mig. De där elaka jag hade förr har verkligen satt sina spår. Och D vet det, han sa själv tidigt att han skulle göra allt för att bevisa att jag kunde lita på honom, att han inte var som de. Jag tror på honom, följer jag min magkänsla hade jag fan gift mig med honom haha. Men nojjan och osäkerheten sitter kvar benhårt ändå, antagligen för att jag tycker så illa om mig själv också. Sen försvinner det ju när man får lite bekräftelse, när han fortsätter skriva sina söta saker eller tar initiativ att bestämma en annan dag el. dyl.
Skumt ändå.
