Twist my sister.
Skolan går rätt bra, det är tufft som sagt. Men jag trivs! Jag har träffat 2 tjejer nu som jag umgås med, en i min ålder och en... som är ca 10 år äldre haha. Fast jag gillar båda, vi har så kul ihop. :) Så det är positivt.
Maten har gått bra, men jag har inte gått ner ändå. Skumt nog.
Jag förstår verkligen inet varför jag inte går ner längre, och det ger mig ångest. Jag känner hela tiden mitt äckliga fett nu, lägger märke till det i alla situationer ; på föreläsningarna, när jag går och folk tittar på mig ("de ser hur fet jag är, de blir äcklade, de kommer kräkas"), när jag sitter på tåget, när jag väntar på tåget, när jag ska sova... ja, ni förstår vad jag menar.
Jag är fortfarande helt tvistad vad gäller min pojkvän... Det finns en del att förbättra för oss båda antar jag. Men frågan är om jag vill det, eller gå vidare? Det är den stora frågan. Vad vill jag?
Jag älskar honom fortfarande, jag känner alla filmklichéer som finns. Men något gör ju att jag är så osäker.
Du står ut med mig och min bitterhet över livet och mig själv. Du tittar bara kärleksfullt på mig och skakar på huvudet med ett leende åt alla mina torra skämt jag gapskrattar åt. Du bäddar ner mig så noggrannt och ömt när jag är trött eller sjuk. Du suckar lite och säger med höjda ögonbryn "du är så tjejig älskling, fråga inte mig om det nagellacket är fint" när glömmer bort att det är med dig, min pojkvän, och inte med mina väninnor jag talar med. Jag glömmer, för du är min bästa vän och vi delar på allt.
Förlåt för allt jag utsätter dig för, för allt du fått se och fått veta. Förlåt för min osäkerhet. Men en sak ska du veta, min bäste vän, min vackre prins - jag älskar dig för alltid.
Maten har gått bra, men jag har inte gått ner ändå. Skumt nog.
Jag förstår verkligen inet varför jag inte går ner längre, och det ger mig ångest. Jag känner hela tiden mitt äckliga fett nu, lägger märke till det i alla situationer ; på föreläsningarna, när jag går och folk tittar på mig ("de ser hur fet jag är, de blir äcklade, de kommer kräkas"), när jag sitter på tåget, när jag väntar på tåget, när jag ska sova... ja, ni förstår vad jag menar.
Jag är fortfarande helt tvistad vad gäller min pojkvän... Det finns en del att förbättra för oss båda antar jag. Men frågan är om jag vill det, eller gå vidare? Det är den stora frågan. Vad vill jag?
Jag älskar honom fortfarande, jag känner alla filmklichéer som finns. Men något gör ju att jag är så osäker.
Du står ut med mig och min bitterhet över livet och mig själv. Du tittar bara kärleksfullt på mig och skakar på huvudet med ett leende åt alla mina torra skämt jag gapskrattar åt. Du bäddar ner mig så noggrannt och ömt när jag är trött eller sjuk. Du suckar lite och säger med höjda ögonbryn "du är så tjejig älskling, fråga inte mig om det nagellacket är fint" när glömmer bort att det är med dig, min pojkvän, och inte med mina väninnor jag talar med. Jag glömmer, för du är min bästa vän och vi delar på allt.
Förlåt för allt jag utsätter dig för, för allt du fått se och fått veta. Förlåt för min osäkerhet. Men en sak ska du veta, min bäste vän, min vackre prins - jag älskar dig för alltid.
