Rörigt.
Har inte så mycket att skriva idag då jag 1)inte kunnat väga mig sen i onsdag och 2)ätit helt fel idag.
Men magen känns helt ok trots allt, får se hur domen lyder imorgon innan skolan börjar.
Jag är hemma från min pojkvän, och känner mig mer nere nu än när vi bråkat. Bråket löste sig förresten och allt har varit som vanligt efteråt. Ungefär.
Jag är... jag är så kluven. Jag älskar min pojkvän, mer än någon annan. Vi har så mycket planer, flera barn som naturligtvis MÅSTE få hans ögonfärg (enligt mig) då jag älskar mörka ögon, han säger det motsatta. Resor, eventuella jobb utomlands, ett hus.
Men det börjar kännas så långt borta... inte omöjligt, men långt borta.
Jag har svårt att se oss i en framtid älskling, för jag har svårt att se mig själv i en framtid.
Jag skäms över att skriva detta, jag skäms bara över att tänka tankarna, men hur vet man om den man tror är rätt, verkligen är rätt?
Ända sedan vi blev tillsammans har jag känt obeskrivligt starkt för honom, jag visste tidigt att jag älskade honom så mycket, och vi pratade tidigt om framtiden också. Allt kändes, och känns helt rätt. Det gör verkligen det. Jag kunde inte tänka mig något annat förut.
Men nu.... nu börjar jag tänka. Hur vet man om det verkligen är rätt? Träffar man den man lever med resten av sitt liv när man är 19? Tänk om den där rätte är någon annan, som man dock aldrig träffar pga man träffade den inbillade rätte så tidigt?
Jag ser fram emot att få bo med honom. Dagen då jag får en ring. Ser fram emot den dagen då teststickan visar positivt och ett liv börjar växa i mig. Ser fram emot ett hus, fler barn och resor. Ser fram emot att bli gammal med honom, sitta hand i hand i en soffa.
Vi föreställde oss det gamla paret i The Notebook; tillsammans så länge för att dö tillsammans - leva i symbios, inget liv utan den andra. Bokstavligen talat tills döden skiljer oss åt.
Jag älskar dig, jag älskar oss, och jag älskar våra framtidsplaner. Jag kan inte tänka mig ett liv utan dig. Det känns som om du är rätt för mig, men hur vet man säkert?
Jag tror att du är rätt för mig. Men jag vet att jag inte är rätt för dig. Du får ta för mycket ansvar, höra och se för mycket.
Du accepterar mig för den jag är. Du såg mina ärr, men lät mig själv berätta. Du såg ett dåligt minne, och tvingade mig berätta för att få stöd. Du håller mig när jag gråter, låter mig gråta ut över din tröja.
Du såg, du förstod, du visste. Och du stannade kvar.
Jag älskar dig. Mitt vackra hjärta, förlåt för allt jag gör fel, för all smärta jag orsakar.
Du är min prins.
Men magen känns helt ok trots allt, får se hur domen lyder imorgon innan skolan börjar.
Jag är hemma från min pojkvän, och känner mig mer nere nu än när vi bråkat. Bråket löste sig förresten och allt har varit som vanligt efteråt. Ungefär.
Jag är... jag är så kluven. Jag älskar min pojkvän, mer än någon annan. Vi har så mycket planer, flera barn som naturligtvis MÅSTE få hans ögonfärg (enligt mig) då jag älskar mörka ögon, han säger det motsatta. Resor, eventuella jobb utomlands, ett hus.
Men det börjar kännas så långt borta... inte omöjligt, men långt borta.
Jag har svårt att se oss i en framtid älskling, för jag har svårt att se mig själv i en framtid.
Jag skäms över att skriva detta, jag skäms bara över att tänka tankarna, men hur vet man om den man tror är rätt, verkligen är rätt?
Ända sedan vi blev tillsammans har jag känt obeskrivligt starkt för honom, jag visste tidigt att jag älskade honom så mycket, och vi pratade tidigt om framtiden också. Allt kändes, och känns helt rätt. Det gör verkligen det. Jag kunde inte tänka mig något annat förut.
Men nu.... nu börjar jag tänka. Hur vet man om det verkligen är rätt? Träffar man den man lever med resten av sitt liv när man är 19? Tänk om den där rätte är någon annan, som man dock aldrig träffar pga man träffade den inbillade rätte så tidigt?
Jag ser fram emot att få bo med honom. Dagen då jag får en ring. Ser fram emot den dagen då teststickan visar positivt och ett liv börjar växa i mig. Ser fram emot ett hus, fler barn och resor. Ser fram emot att bli gammal med honom, sitta hand i hand i en soffa.
Vi föreställde oss det gamla paret i The Notebook; tillsammans så länge för att dö tillsammans - leva i symbios, inget liv utan den andra. Bokstavligen talat tills döden skiljer oss åt.
Jag älskar dig, jag älskar oss, och jag älskar våra framtidsplaner. Jag kan inte tänka mig ett liv utan dig. Det känns som om du är rätt för mig, men hur vet man säkert?
Jag tror att du är rätt för mig. Men jag vet att jag inte är rätt för dig. Du får ta för mycket ansvar, höra och se för mycket.
Du accepterar mig för den jag är. Du såg mina ärr, men lät mig själv berätta. Du såg ett dåligt minne, och tvingade mig berätta för att få stöd. Du håller mig när jag gråter, låter mig gråta ut över din tröja.
Du såg, du förstod, du visste. Och du stannade kvar.
Jag älskar dig. Mitt vackra hjärta, förlåt för allt jag gör fel, för all smärta jag orsakar.
Du är min prins.
