zeropounds

Jag vaknade tidigt av mig själv, halv 8 närmare bestämt (en ledig dag är det tidigt).
Vaknade med någon som påminde om känslan av panikångest, men som försvann rätt snabbt.
Och eskalerade till rejäl ångest nu.
Jag anstränger mig för att andas regelbundet och normalt, kämpar med att hålla tårarna inne och försöker helt enkelt sluta tänka bara. Det är det som är problemet, jag tänker för mycket. På... ja, allt hur jag känner och vad jag vill.
Desto mer jag tänker på det, desto mer ångest och stress - och framför allt förräderi och skam - känner jag. Och tänker jag inte på det känner jag också stress, för det... nä okej, egentligen är det inte så att jag inte tänker på det. För när jag skjuter undan tankarna kommer stress obemärkt och för in mig på den tankebanan igen.
Åh, vad ska jag göra?

Ibland önskar jag nästan att min pojkvän skulle göra slut med mig. För då slapp jag känna sån här skuld och ångest.... då har han löst problemet åt mig.
Men jag vill ju naturligtvis inte det. Jag älskar honom. Han är en del av mig, halva min kropp och hela mitt hjärta. Jag vill ju inte vara utan honom, jag....
Fan vilken ångest. Jag mår illa, men det är kanske bra för då äter jag inte....