En explosion av ångest.
Ångesten exploderar inuti mig, som alla andra kvällar då jag hållt inne ångesten och tankar för länge och allt exploderar av minsta lilla.
Jag spydde inte middagen, som jag knappt åt av ändå, och jag fick ångest och myror i kroppen av det.
Nu är jag trött och ledsen, sömnig. Men vill inte gå och lägga mig, lägger jag mig med ångest kommer jag sova dåligt och drömma mina mardrömmar igen. Så jag väntar tills ångesten har lagt sig lite.
Jag vill skära upp magen, skära djupa, långa revor. Visa världen att jag ÄR inte så självsäker som jag låtsas, jag TROR inte bra om mig själv, för jag VET att jag är äcklig, vidrig och helt jävla värdelös. Jag har fått det slängt i ansiktet så många gånger, jag behöver inte bli påmind om det igen.
När jag har ångest som ikväll, en exploderande ångest, dyker alla ångestminnen upp. Minnen som jag har försökt förtränga för alltid, men som då och då gör sig påminda i drömmar, plötsliga flashbacks eller ångestattacker.
Jag minns sveken du ständigt utsatte mig för, den förnedrande känslan när jag insåg att du letade efter någon annan samtidigt som du var med mig. När jag insåg att varje gång du blev lite mer distanserad, lite kyligare, var det för att du hade någon potentiell på gång. Och varje gång du kom krypande tillbaka, ångerfull, kärleksfull, var för att det inte fungerat mellan er.
Jag minns hur han spottande och fräsande säger vilken hora jag är, medan ett slag gör att jag slår huvudet i väggen. Jag minns hans stirriga blick av drogerna, hans vodkaluktande andedräkt och hans varma hand hårt om min arm. Jag minns hans varma, ångestfyllda ursäkter senare, hur jag förlät honom och glömde. Försökte glömma.
Jag minns kvällar i tårar, ångestattacker och blod, forsande blod. Ett rakblad i handen, ständigt huggande i köttet. Jag trodde att om jag skar mig skulle det rinna fett, inte blod. Jag var ju trots allt väldigt fet.
Jag minns alla fester, då ångest förvandlats till lycka med hjälp av alkohol. Då jag dansat i timmar, så fötterna värkte av de högklackade skorna, då ett par nya händer utforskat min kropp, någon annans kropp tryckt sig mot min, och då jag vaknat upp bredvid denne morgonen efter. Smugit ut. Skämts, medan en del av mig är nöjd - jag behöver inte skära mig nu, för jag har använt sex som ett vapen, mot min vilja.
Samma sak nästa helg. Och åtskilliga andra gånger.
Men tydligast av allt minns jag den där festen för några år sedan med min vän. Då cider efter cider slank ner, vitt pulver andades in och jag var glad. Hängig, men relativt nykter trots alla mängder cider och åtskilliga portioner pulver. Timmarna flög förbi, jag var inte ens sömnig, kunde sitta och prata och diskutera i timmar. Åtminstone tills vi sa hejdå till min vän, och jag lade mig för att sova någon timme i soffan tills min buss började gå igen.
Jag minns båda två, dofterna, rösterna, delar av utseendena. Stötar, ord, skratt, hånfullhet. Tomheten på vägen hem, när solen gått upp och resten av världen var på väg till sina jobb. Den skållheta duschen hemma, för att skölja bort allt äckligt; alla äckliga bakterier, smuts, minnen.
Jag minns allt. Jag orkar inte förneka det längre. Saker händer, men livet går vidare.
Jag kan inte förneka det. Men jag orkar inte tänka på det, orkar inte minnas.
Så innan det hinner flyta upp till ytan och orsaka ett värre vulkanutbrott trycker jag undan allt igen, förtränger det och låtsas som inget. Till nästa ångestexplosion.
Jag spydde inte middagen, som jag knappt åt av ändå, och jag fick ångest och myror i kroppen av det.
Nu är jag trött och ledsen, sömnig. Men vill inte gå och lägga mig, lägger jag mig med ångest kommer jag sova dåligt och drömma mina mardrömmar igen. Så jag väntar tills ångesten har lagt sig lite.
Jag vill skära upp magen, skära djupa, långa revor. Visa världen att jag ÄR inte så självsäker som jag låtsas, jag TROR inte bra om mig själv, för jag VET att jag är äcklig, vidrig och helt jävla värdelös. Jag har fått det slängt i ansiktet så många gånger, jag behöver inte bli påmind om det igen.
När jag har ångest som ikväll, en exploderande ångest, dyker alla ångestminnen upp. Minnen som jag har försökt förtränga för alltid, men som då och då gör sig påminda i drömmar, plötsliga flashbacks eller ångestattacker.
Jag minns sveken du ständigt utsatte mig för, den förnedrande känslan när jag insåg att du letade efter någon annan samtidigt som du var med mig. När jag insåg att varje gång du blev lite mer distanserad, lite kyligare, var det för att du hade någon potentiell på gång. Och varje gång du kom krypande tillbaka, ångerfull, kärleksfull, var för att det inte fungerat mellan er.
Jag minns hur han spottande och fräsande säger vilken hora jag är, medan ett slag gör att jag slår huvudet i väggen. Jag minns hans stirriga blick av drogerna, hans vodkaluktande andedräkt och hans varma hand hårt om min arm. Jag minns hans varma, ångestfyllda ursäkter senare, hur jag förlät honom och glömde. Försökte glömma.
Jag minns kvällar i tårar, ångestattacker och blod, forsande blod. Ett rakblad i handen, ständigt huggande i köttet. Jag trodde att om jag skar mig skulle det rinna fett, inte blod. Jag var ju trots allt väldigt fet.
Jag minns alla fester, då ångest förvandlats till lycka med hjälp av alkohol. Då jag dansat i timmar, så fötterna värkte av de högklackade skorna, då ett par nya händer utforskat min kropp, någon annans kropp tryckt sig mot min, och då jag vaknat upp bredvid denne morgonen efter. Smugit ut. Skämts, medan en del av mig är nöjd - jag behöver inte skära mig nu, för jag har använt sex som ett vapen, mot min vilja.
Samma sak nästa helg. Och åtskilliga andra gånger.
Men tydligast av allt minns jag den där festen för några år sedan med min vän. Då cider efter cider slank ner, vitt pulver andades in och jag var glad. Hängig, men relativt nykter trots alla mängder cider och åtskilliga portioner pulver. Timmarna flög förbi, jag var inte ens sömnig, kunde sitta och prata och diskutera i timmar. Åtminstone tills vi sa hejdå till min vän, och jag lade mig för att sova någon timme i soffan tills min buss började gå igen.
Jag minns båda två, dofterna, rösterna, delar av utseendena. Stötar, ord, skratt, hånfullhet. Tomheten på vägen hem, när solen gått upp och resten av världen var på väg till sina jobb. Den skållheta duschen hemma, för att skölja bort allt äckligt; alla äckliga bakterier, smuts, minnen.
Jag minns allt. Jag orkar inte förneka det längre. Saker händer, men livet går vidare.
Jag kan inte förneka det. Men jag orkar inte tänka på det, orkar inte minnas.
Så innan det hinner flyta upp till ytan och orsaka ett värre vulkanutbrott trycker jag undan allt igen, förtränger det och låtsas som inget. Till nästa ångestexplosion.
