...
Ena sekunden ligger jag nerbäddad och trött i min säng och ser på min serie - nästa sekund hänger jag med huvudet över toaletten och kräks av ångest, ungefär som om man plötsligt blivit magsjuk. Vad fan?
Eller ja, det är kanske magsjuka, det får jag väl se imorgon. Men jag tvivlar ju starkt på det, med tanke på ångestattacken.
Det var längesedan jag hade sådan ångest att jag kräktes, men nu så. Ångest över mig själv, allt jag gjort, mitt fett, rädslan över framtiden, rädslan att bli fetare, saker som har hänt....
För bara några timmar sedan satt jag och fyllde i ett formulär för framtida utbytesstudier under en termin. Jag vill så gärna, även om det känns tungt att vara ifrån min älskling så länge. Men anyway, the point is - jag sitter och förbereder och längtar efter sådant, och längtar efter en SNAR framtid med barn och allt, och i nästa sekund spyr jag av ångest, med en krampande mage, tårar som vägrar sluta rinna och minnen som känns så verkliga att det är som att ha en psykos (kan jag tänka mig?).
Hur fan skulle sådana framtidsplaner kunna fungera med en sådan situation?
Skulle jag verkligen klara mig en termin i USA eller Australien eller ens England, med sådana här stunder och hela perioder? Helt ensam?
Nu gör jag inget dumt eftersom jag bor hemma, och pga min pojkvän. Men ensam i ett land flera tusen mil hemifrån... där skulle kunna hända mycket dumt.
Eller ja, det är kanske magsjuka, det får jag väl se imorgon. Men jag tvivlar ju starkt på det, med tanke på ångestattacken.
Det var längesedan jag hade sådan ångest att jag kräktes, men nu så. Ångest över mig själv, allt jag gjort, mitt fett, rädslan över framtiden, rädslan att bli fetare, saker som har hänt....
För bara några timmar sedan satt jag och fyllde i ett formulär för framtida utbytesstudier under en termin. Jag vill så gärna, även om det känns tungt att vara ifrån min älskling så länge. Men anyway, the point is - jag sitter och förbereder och längtar efter sådant, och längtar efter en SNAR framtid med barn och allt, och i nästa sekund spyr jag av ångest, med en krampande mage, tårar som vägrar sluta rinna och minnen som känns så verkliga att det är som att ha en psykos (kan jag tänka mig?).
Hur fan skulle sådana framtidsplaner kunna fungera med en sådan situation?
Skulle jag verkligen klara mig en termin i USA eller Australien eller ens England, med sådana här stunder och hela perioder? Helt ensam?
Nu gör jag inget dumt eftersom jag bor hemma, och pga min pojkvän. Men ensam i ett land flera tusen mil hemifrån... där skulle kunna hända mycket dumt.
