Älskling.
Har ganska mycket ångest för tillfället, till största delen beror det väl på skolan, all stress och så. Jag är rädd. Jag är rädd att det inte ska gå bra där, och rädd att förlora min pojkvän. Egentligen borde jag väl inte vara rädd för det sistnämnda, det är inga problem mellan oss men... ja. Jag tycker om honom så mycket, så jag är rädd att något ska hända i alla fall och att jag ska förlora honom. Typ som att han ska hitta någon bättre. Eller något ex som försöker få honom tillbaka. Eller att han bara ska tröttna på mig. För det hade inte gjort mig förvånad, han är värd så extremt mycket mer. Han är min bäste vän, en del av mig och min framtid. Hur skulle jag INTE kunna vara rädd att förlora honom?
Jag tror iofs också att det kan bero på hur han är just nu, på hösten när man blir lite mer deppig och hängig är det svårt att vara glad som vanligt. Och då är det lätt att man uppfattas som lite.... ja, lite kylig. Vilket jag kan känna stämmer in. Inte att han är kylig och avog mot en, men inte riktigt som förr heller. Han vill vara ensam lite mer.
Om jag säger att jag älskar honom, svarar han tillbaka. Frågar jag om sanningen, om han tröttnat på mig eller inte, ger han mig sanningen som han lovar och svär om. Men det är inte lika mycket tvärtomt, han som spontant säger sådant. Inte just nu. Inte som innan. Och sådant kan göra mig osäker. Jag är osäker alltid, på mig och vad folk tycker, och behöver en del bekräftelse, det vet han om. Jag behöver någon som försäkrar mig om att jo, denne älskar mig, tycker jag ser bra ut etc. För annars... kan jag inte tänka mig att någon skulle tycka så om mig. Omöjligt.
Värre än så är det inte egentligen. Vi bråkar inte. Vi myser, ser film, sover.
Jag är bara jävligt rädd att han en vacker dag ska inse att jag faktiskt har rätt, att han kan få bättre och snyggare än mig. Jävligt rädd för att han ska lämna mig ensam. Jag har haft honom för mig själv i snart 2 år, 2 underbara år. Och jag borde vara glad för det, jag ÄR glad för de.t... men jag önskar en livstid. Så som vi planerat förr; en framtid ihop.
Jag är så glad att jag har dig vid min sida, att du alltid ställer upp så mycket och står ut med mig. Du är det vackraste jag har, och du lyser upp min värld. Du är så mycket bättre än du själv tror, och värd så mycket mer. Tvivla aldrig på dig själv! Du gör mig lycklig, riktigt lycklig, och jag hoppas det är vi i många, många år till. Jag älskar dig så mycket, hjärtat mitt. Mer än jag nånsin kan beskriva. Det finns ingen bättre än dig, älskling. Tack för att du finns hos mig.
Jag tror iofs också att det kan bero på hur han är just nu, på hösten när man blir lite mer deppig och hängig är det svårt att vara glad som vanligt. Och då är det lätt att man uppfattas som lite.... ja, lite kylig. Vilket jag kan känna stämmer in. Inte att han är kylig och avog mot en, men inte riktigt som förr heller. Han vill vara ensam lite mer.
Om jag säger att jag älskar honom, svarar han tillbaka. Frågar jag om sanningen, om han tröttnat på mig eller inte, ger han mig sanningen som han lovar och svär om. Men det är inte lika mycket tvärtomt, han som spontant säger sådant. Inte just nu. Inte som innan. Och sådant kan göra mig osäker. Jag är osäker alltid, på mig och vad folk tycker, och behöver en del bekräftelse, det vet han om. Jag behöver någon som försäkrar mig om att jo, denne älskar mig, tycker jag ser bra ut etc. För annars... kan jag inte tänka mig att någon skulle tycka så om mig. Omöjligt.
Värre än så är det inte egentligen. Vi bråkar inte. Vi myser, ser film, sover.
Jag är bara jävligt rädd att han en vacker dag ska inse att jag faktiskt har rätt, att han kan få bättre och snyggare än mig. Jävligt rädd för att han ska lämna mig ensam. Jag har haft honom för mig själv i snart 2 år, 2 underbara år. Och jag borde vara glad för det, jag ÄR glad för de.t... men jag önskar en livstid. Så som vi planerat förr; en framtid ihop.
Jag är så glad att jag har dig vid min sida, att du alltid ställer upp så mycket och står ut med mig. Du är det vackraste jag har, och du lyser upp min värld. Du är så mycket bättre än du själv tror, och värd så mycket mer. Tvivla aldrig på dig själv! Du gör mig lycklig, riktigt lycklig, och jag hoppas det är vi i många, många år till. Jag älskar dig så mycket, hjärtat mitt. Mer än jag nånsin kan beskriva. Det finns ingen bättre än dig, älskling. Tack för att du finns hos mig.
