Running up that hill.
Vill inte somna. Vågar inte...? Varken vill eller vågar.
Ska dock gå upp vid 7.40 och sen plugga hela dagen.
Men jag vill inte. Orkar inte drömma igen. Det är något stressat och jagat över mig ikväll. Skriver som om fingrarna brinner, andas som om jag nyss sprungit en mil, hoppar till vid minsta ljud. Som om... någon jagar mig.
Det enda som jagar mig är ångesten, och minnena. Det kommer jag nog aldrig komma ifrån.
Jag mår illa, så fruktansvärt illa. Försöker andas lugnt och dricka vatten för att få det att stilla sig, men det hjälper inte. Ligger och lyssnar på en av mina absoluta favoritlåtar (rubrik).
Gäspar, är trött, orkar inte göra något. Men vill ändå inte somna. Tänker. Vill inte tänka.
Kommer ihåg att rakbladen ligger kvar i mitt ena glasögonfodral, där de legat i flera år. Har aldrig förmått mig till att slänga dem.... inte ens när jag beslöt mig för att sluta skära.
Jag slängde bara mitt stora rakblad, jag behöver de andra. En trygghet, i denna osäkra värld.
Jag är trött, jag vet att jag måste sova. Men det är tungt att sova ensam... ingen skyddar mig mot mina drömmar, ingen kan klia mig på ryggen i tröst, ingen håller om mig. Det är bara... jag. Jag och min ångest. Och alla minnen.
Ska dock gå upp vid 7.40 och sen plugga hela dagen.
Men jag vill inte. Orkar inte drömma igen. Det är något stressat och jagat över mig ikväll. Skriver som om fingrarna brinner, andas som om jag nyss sprungit en mil, hoppar till vid minsta ljud. Som om... någon jagar mig.
Det enda som jagar mig är ångesten, och minnena. Det kommer jag nog aldrig komma ifrån.
Jag mår illa, så fruktansvärt illa. Försöker andas lugnt och dricka vatten för att få det att stilla sig, men det hjälper inte. Ligger och lyssnar på en av mina absoluta favoritlåtar (rubrik).
Gäspar, är trött, orkar inte göra något. Men vill ändå inte somna. Tänker. Vill inte tänka.
Kommer ihåg att rakbladen ligger kvar i mitt ena glasögonfodral, där de legat i flera år. Har aldrig förmått mig till att slänga dem.... inte ens när jag beslöt mig för att sluta skära.
Jag slängde bara mitt stora rakblad, jag behöver de andra. En trygghet, i denna osäkra värld.
Jag är trött, jag vet att jag måste sova. Men det är tungt att sova ensam... ingen skyddar mig mot mina drömmar, ingen kan klia mig på ryggen i tröst, ingen håller om mig. Det är bara... jag. Jag och min ångest. Och alla minnen.
