zeropounds

All stress, ångest och oro gör att jag mår illa. Jag ligger på -1 kg, trots jag ätit små mål under dagarna, och en hel del onyttigt under kvällarna. Fantastiskt.
Förhoppningsvis kan man gå ner mer.

Det enda jag tänker på just nu, är att jag hoppas fan att jag och pojkvännen ses ikväll. Jag vet att om han bytar till imorgon kommer jag börja lipa igen. För jag behöver verkligen träffa honom och prata, vi måste räta ut en del frågetecken mellan oss...åtminstone frågetecken för mig. Och jag har en hel del att säga också. Nu har jag dessutom öppnat upp mig och verkligen sagt att jag verkligen behöver honom nu. Jag vet att han behöver en del ensamtid, han mår själv inte så bra och föredrar att isolera sig då. Förståeligt, jag är likadan, dock inte alltid mot honom... bara mot andra. Vilket sårar mig lite, att han isolerar även mig. Men nu, för en gångs skull, får det fan i mig handla om mig också. Det gör det aldrig annars, jag sätter aldrig mig själv i första hand. Just nu måste jag det, han måste fan förstå att jag behöver honom. Och fan om han inte ställer upp, rent ut sagt. Jag gör allt för honom. Han gör det vanligtvis också. Nu är han bara distanserad.

Jag är rädd att han har tröttnat eller hittat någon annan. Var iofs så flera gånger innan också, vi pratar ut, och det är inget fel mellan oss. Det är fortfarande "alltid vi". Så... jag hoppas det är så fortfarande. För det finns ingen annan jag vill ha.